Blåser i träa idag.
Väser astmatiskt ur köksfläktens entoniga orgelpipa och fjärran ljuspunkter semaforerar genom grenverk i oavbruten rörelse.
Endast COOP:s gröna fyrar lyser stabilt. Lovar återbäring.
Har säkert någongång suttit nån sorts ljudfälla i röret ovanför spisen.
Men här har bott bland annat skogsfolk.
Nåja, i den bästa av världar är det antagligen knäpptyst och rätt så tråkigt.
Jag skulle troligtvis sakna den närhet till naturen som huset andas.
Annars skidor idag ungefär som igår.
Fastän man leds en smula åt dessa norskar som vinner allt och hela tiden.
Det förefaller nästan som om dom själva tröttnat på spektaklet emellanåt.
Se bara hursom Kläbo tillsynes lätt besvärad tittar ner i snön efter varje vinnande målgång.

Vilken enastående bra benämning! Kort och koncis.
Särskilt med tanke på alla våra matställen.
Låter precis som något slags Astrid Lindgrenskt väsen.
Bör väl i rättvisans namn gå att urskilja en o annan Ätar i kön också då.
Har som lust att jämmerligen snöa vareviga dag.
Hundarna har fullt sjå att ajourhålla markeringarna på den ständigt växande snödrivan som tornar upp sig i trevägskorsningen och skoterspåren bär dåligt att gå på än så länge. Jag går ändå och räknar mig tillgodo den extra ansträngning det innebär att tjava i lössnön.

Gormade med tiduret för utebelysningen igår och nu har den lyst hela natten.
Finns tekniska ting man aldrig helt lyckas begripa och manualer alltför finstilta.
Om dom alls finns kvar.
De som följer med medicinförpackningar finns alltid kvar.
Som dåliga samveten.

Falle lugnt på fredagskvällarna numera. Varken epadunk eller soptunnerallyn värda att irritera sig på. Ska man våga gissa att ungdomarna precis som på andra småorter där utbudet blivit lite tunt kallats in i hemtjänsten och spelar Harry Brandelius på måttlig volym och äter gratis hamburgare på pingstkyrkan.
Igår såg jag i alla fall en snöskoter som försiktigt trevade sig fram genom kvarteret.
Kring det f.d. värdhusets lastkaj blev det till att backa och vända om. Kan vara lite knepigt där alldeles intill södergaveln där man grävt – det skulle kunna kan vara nån sorts fångstgrop. För matfett.

Snöar envetet även idag.
Kan undra vad man tänker hitta på uppe på det före detta värdshusets tak. En aluminiumställning har vuxit upp där på bara nån dag.
Måtte bara värdshuset få förbli något för skotertrafiken att väja för och utsikten vad den är.
Anar emellertid att de på något sätt hör ihop, containern som några veckor stått där som en intetsägande punkt på dagordningen, och ställningen på taket.

Här i Bjurholm har vi sex matställen men halvdålig aptit.
(Beror som vanligt på att det fikas o äts en massa mellan målen).
Vi har ett gym för dem som orkar ta sig dit.
En bowlinghall och en golfbana för traktens elit.

Snöar här idag. Men inte alltför betungande.
Tvingade igång traktorn ute på Nyby för nån vecka sedan och det gick bra trots att motorvärmarn ligger här nere i garaget.
Det är så mycket man bort ha gjort och nu är det ju ännu fler som inte gör det dom bör.
Hittade redan för ett år sedan en sorts slangvärmare med inbyggd cirkulationspump på nätet. Bara det att somrarna är så korta.

Såg att kommunen tar höjd för en drygt 16-procentig hyreshöjning inför kommande år.
Men vad gagnar mjölkpriset bonden när han sålt sina kor.
Och så behövs det mer pengar till Diamanten.
Närmare bestämt till reservelverk och parkeringar, enligt media.
Strömavbrotten må så vara, de kommer ju alltid oväntat.
Men skolbussen borde man ha sett komma.

Och vi har det ganska bra trots att mandatfördelningen ser ut som den gör.
Det är kallt ute, varmt inne och jag läser Schopenhauer (38 sätt att få rätt) och Sigge Stark och – förstås mera som på direkt uppmaning – brandväsendets och Jehovas vittnens flerfärgstryck.
Halade härförleden ut en tung biografi av Ingrid Schöier om Pär Lagerkvist från returbutikens översta hylla. Tegelröd och som sagt var tung.
Det är nämligen på översta hyllan dom står, pärlorna; Nordens fåglar med 170 tavlor av Olof Gylling, Porträttgalleri från Västerbottens län och, om man har tur som ett tok, Svenska Gods och Gårdar där man om det riktigt vill tures kan känna igen sig.

Men nog var han väl ändå ett nöt, Lagerkvist – skulle kanske Sara Lidman ha sagt.
Kan så vara. Periodvis kanske.
Hur det nu egentligen var med den saken så tycks han i alla fall ha varit medveten om att det fanns viss risk för att han skulle kunna uppfattas så.
Jag har ett löst blad ur en pocketbok som fallit sönder som jag skyfflar fram och tillbaka mellan sidorna. Avlastar emellanåt diafragma genom att hålla boken fritt i händerna. Men länge orkar man inte.
Liksom med flertalet biografier där många behöver få komma till tals blir texten med nödvändighet komplex. Persongalleriet myllrar till den grad att skiljetecknen knappt räcker till.

Glesbygdsbon tittar alltid två gånger i brevlådan.
Först en gång. Och sen en gång till.
Bara för säkerhets skull.
Det är ju så sällan det kommer nån.
Vart kallt.
Handen åt den som uppfann fjärrvärmen även om man kan misstänka att den gjorde det mest för sin egen skull. Kanske under inflytande av latmasken.
Eller helt enkelt för att veden tog slut.
För dem som frustande eldat ved i decennier och burit aska i motvinden är det i alla fall nästan som ett förstapris. I uthållighet.

.. och statistik.
Emedan allt det vardagliga tycks ske på längden.
Letade lite optimistiskt efter trängseln kring 1867 men så gammal är den väl ändå inte.
Eller blev, kanske man ska säga.
Den har stått på första parkett nere vid älven.