Och vi har det ganska bra trots att mandatfördelningen ser ut som den gör.
Det är kallt ute, varmt inne och jag läser Schopenhauer (38 sätt att få rätt) och Sigge Stark och – förstås mera som på direkt uppmaning – brandväsendets och Jehovas vittnens flerfärgstryck.
Halade härförleden ut en tung biografi av Ingrid Schöier om Pär Lagerkvist från returbutikens översta hylla. Tegelröd och som sagt var tung.
Det är nämligen på översta hyllan dom står, pärlorna; Nordens fåglar med 170 tavlor av Olof Gylling, Porträttgalleri från Västerbottens län och, om man har tur som ett tok, Svenska Gods och Gårdar där man om det riktigt vill tures kan känna igen sig.

Men nog var han väl ändå ett nöt, Lagerkvist – skulle kanske Sara Lidman ha sagt.
Kan så vara. Periodvis kanske.
Hur det nu egentligen var med den saken så tycks han i alla fall ha varit medveten om att det fanns viss risk för att han skulle kunna uppfattas så.
Jag har ett löst blad ur en pocketbok som fallit sönder som jag skyfflar fram och tillbaka mellan sidorna. Avlastar emellanåt diafragma genom att hålla boken fritt i händerna. Men länge orkar man inte.
Liksom med flertalet biografier där många behöver få komma till tals blir texten med nödvändighet komplex. Persongalleriet myllrar till den grad att skiljetecknen knappt räcker till.