På söndagen hoppade jag upp ur sängen, solen sken in genom takluckan och jag trodde att det var jättefint ute… skenet bedrog men det regnade i alla fall inte. Vi fick köra igång ganska så omgående så det kändes bra, något det var värre med, var fästet på banan.
Emilie Jonsson var ut i första par efter gatbilar och juniorare och jag hann se hur hon fick sladd och kast på den sladden, jag vet att jag undrade om man verkligen skulle kunna ge järnet, men när man sen sitter där, då gör man det ändå 🙂
Fotograf: Niccolina Lundmark Hällsten
Jag hann se att dom rullade bort Nicco från starten, men hann aldrig fråga vad som hänt innan det var min tur. Jag var långt ifrån dial in, men blev kvalsjua av tolv tävlande.
Tillbaka i depån fick jag veta att det small till i junior dragster efter Niccos burnout och sedan noterade Rickard… inte räddningsmanskapet eller någon annan, att det brann i luftfiltret. Rickard påkallade Åkes uppmärksamhet så dom sprang bägge två fram dit och som tur var hade det slutat brinna då. Vilken tur, men så mycket kan jag säga att Nicco INTE var imponerad av räddningspersonalens arbete, det skulle ju ändå ha varit dom som skulle ha varit på hugget och noterat vad som hände.
Sedan var det färdigkört för hennes del, kamaxeln har gått sönder och så här glad kan man vara då:
Får se nu om vi hinner fixa fram en ny innan fredag, då det är sista anmälningsdag till Tierp.
För mig gick andra kvalet ännu bättre, jag hade en reaktion på 6 tusendelar, 0.006 (synd att vi inte kvalade på reaktion) och kom kvaltrea, sedan gick det troll i bilen, tredje och sista kvalomgången han jag ut 200 meter, sedan small det till, bilen vrålade men drog ingenting, så jag fick rulla över mållinjen och bort till dom anda väntande förarna (vi fick köra tillbaka på banan). Snabb check under bilen, kom fram till att det var neutralen som hoppat in så jag körde tillbaka (ingen bärgning här inte).
Eliminering, jag som då hoppat ner till kvalfemma fick möta kvaltian, samma fenomen, jag gasade iväg, slängde in driven efter 200 meter, bilen vrålade till efter en sekund och slutade dra… se guuu´förb—– killen jag mötte svepte förbi någon meter innan målgång (jag trodde han skulle blåst förbi långt tidigare), alla, hade dåligt fäste, många många slirade bort sig och det såg verkligen inte roligt ut.
Vi stod och surrade där borta, i väntan på tillbaka färd och jag sa att om jag skulle vara ärlig så hoppades jag att killen jag mötte skulle få gå vidare, det är inte kul då grejerna inte funkar och man går knappast till final med en bil som har eget liv. Åke var dessutom febrig och absolut inte i topptrim så att fixa till och felsöka, var det inte ens frågan om. Och ja, han gick vidare så vi fick börja packa ihop… då kom regnet. Dom hann bara köra en final i en klass, sedan bröts tävlandet, synd om alla som stod där i startgroparna men vad gör man… man får acceptera att ingen styr över regn och rusk, och det är lika för oss alla.
Inte ens kotten bestämmer, den här väderstationen hade dom satt upp inne i depån:
Älskar i alla fall att dom har depåvärdar där, och alla är på tå och på g, precis som det ska vara, utan just vid det där tillfället då Nicco stod där men hon hade ju en med sig som stod på tå (Rickard) och det var ju bra.
Vi var hemma kvart över nio och innan man somnade var väl klockan snudd på tolv, så i morse då larmet gick igång önskade man att man hade varit ledig… men nä, det är man inte, så nu är det frukostdags för min del. Ha en fin måndag, allihop!
.JPG)
Senaste kommentarerna