Något oväntat hände…

Av , , Bli först att kommentera 8

Jo, så nu har jag äntligen fått tag i mattan som var i Umeå…någonstans. Jag fick avin igår, utlämningsställe: *blankt*, vilket innebar att jag fick lov att ringa till posten och fråga vart tusan mattan tog vägen.

Hon visste inte varför den inte blivit utkörd, enligt hennes noteringar hade den inte ens blivit lastad. Nu låg den ute på Teg, och det var inte tvärenkelt att hitta dit heller.

Jag gick in och ställde mig i luckan (två glasfönster), det rör sig folk därinne hela tiden men ingen tycks se mig…skumt. Jag tänker till och med, på skoj, att deras rutor, inifrån sett, säkert är svarta och det är bara vi på utsidan som kan se in.

Plötsligt dyker det upp en till kund, han ställer sig snett bakom mig och vi väntar en minut till, det kommer fram en kille som jobbar där och öppnar rutan, och vänder sig direkt till killen som stod bakom mig…men HALLÅ!!! Jag då… är jag osynlig or what?

Den nyanlända påpekar att jag var där före honom och då rycker han till och tittar ner och ser att jag står där. Inte heller han kan ge mig ett svar på vad som hände med utkörningen, komiskt också att dom har ett block med reklamlappar som ligger där utanför luckan med överskriften: Nu blir vi ännu bättre! Jo tjena, det kan man nog kalla falsk marknadsföring!

Nåja, nu är mattan här, hos sin rättmätige ägare, så de så. Sen ringde Bosse på Hasses, nu var Jeepen klar, så jag åkte upp och hämtade hem den, några tusenlappar fattigare, men till och med Bosse tyckte att bilen är fin och även om vi nu lagt ner en massa pengar på den så är den nog värd det…ja som jag sa förut, nu har vi satsat så mycket på den att vi aldrig kan sälja den heller utan nu får vi hoppas att den håller resten av våra liv.

Vidare försökte jag mig då på att felsöka på telia.se, varför jag inte kan ta emot mms. Jag har skickat efter inställningarna, men får bara tillbaka en mening i smset och sedan står det: *viss text saknas*, och den texten som saknas är inställningarna som ska sparas på mobilen.

Jaha, vidare till nästa grej då, dom har ju så man kan ställa en fråga där, vilket jag gör, tusen gånger (lätt överdrivet men ändå), och får till svar, varenda gång: Något oväntat hände som programvaran inte kan hantera. Det kan hända att detta är ett tillfälligt fel och att det kan vara värt att prova igen senare. Fel-id: b91e81b1443e46800a0234840942535f

*STOR SUCK*

Lite kul dock att dom börjar meningen med att något oväntat hände, haha… tillåt mig asgarva, vadå oväntat… för mig var det inte mer än väntat, det är sååå typiskt, skulle det hellre ha stått. Så nu måste jag alltså ringa till dom för att få hjälp och det stör mig, eftersom det är dom som egentligen har problem med sina varor och tjänster, och inte jag. Men jag biter i det sura äpplet och ringer dit… sen, när jag får tid.

Jag och Nicco åkte ut till pappas grav, på kvällen och satte dit en blomma och tände ett ljus, och sen var den dagen over and out. Önskar er alla en fin onsdag!

Saknad 24-7, alla dagar, året om

Av , , 9 kommentarer 16

Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Redan för 2 veckor sedan började tankarna gå i huvudet om när den här dagen skulle komma och att jag gav mig den på att försöka sudda över och inte komma ihåg, men det är ju kört, så fort man ens tänker en sån tanke, det vet jag ju redan.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för ett år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungrna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser  plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna har bara flutit ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa. Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, ett år senare, så är ju givtevis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt.

Pratade med mamma igår och hon påpekade att det nu skulle vara årsdagen idag, hon tyckte det var jobbigt, och jag sa att det dessutom blir mer… inte bara årsdagen för olyckan, utan sen blir det dödsdagen och efter det begravingen… det är aldrig bara ett. Men det kan hända att just den här dagen känns tuffast.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Ja det blev ett långt inlägg idag, men det känns också skönt att ha fått skriva av sig, det man går runt och ältar i sitt huvud, inte hela tiden, men ofta, och jag tror ju också att ju mer man pratar om det, skriver ner det och får det ur sig, desto lättare blir allting att bära.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad.

Önskar er alla en fin tisdag!

pappa(1)

 

Till salu: Rånarluvor!!!

Av , , Bli först att kommentera 8

Känns underbart då man gjort bort en arbetarhelg, det hjälps inte. Kanske inte så fysiskt ansträngande, egentligen, jo, lite, men det är trots allt så, att man umgås ju knappast med sina vänner heller, tio timmar i sträck, och sedan fortsätter nästa dag, med tio till.

Visst beror det ju mycket på vem man jobbar hos, det finns nog inget ställe som är det andra likt, i det stora hela, och jag trivs verkligen med min brukare, fast att gå dit varje dag…njae, jag tror inte att jag skulle fixa det, seriöst, och det är nog en av alla anledningar, till varför jobbet som personlig assistent, oftast (inte alltid) är en genomgångs fas till något annat.

Själv kan jag idag, inte se mig jobba med något annat, utan jag trivs med yrket som sådant, och så länge jag får vara kvar på det här stället så stannar jag nog, men som med mycket annat, man ska aldrig vara så säker, det kan hända saker på vägen som gör att man vill gå vidare med annat.

Chefen skulle ha på sig nylonstrumbyxor igår, och jag noterade en maska som gått, längst ner vid foten, jaja, det gör ju inte så mycket, inget som syns då man har skor på sig. Men ju senare det blev, desto värre blev det, och vi bestämde oss för att dom där hade gjort sitt, jag skulle kasta bort dom.

Fast du, sa jag, kasta bort, vi kan väl återanvända, vi slänger ut en annons på blocket, överskrift: Rånarluvor!!! Ja, skulle ju kunna funka, men då sa hon att hon skulle ju vilja råna en bank. Hm…men det blir som svårt sa jag, om du ska ha en ur personalen med dig, och hur mycket ska vi involvera oss i dina förehavanden, svårt det där 🙂 Nå, vi lade dom planerna på hyllan och slängde bort ansiktsmasken.

Solen skiner och kanhända det blir en sån där nice utesittar dag, då jag uträttat dom saker jag tänkt mig. Bland annat Djurmagazinet, måste köpa mat till Winstone, och kanske någon affär innehållandes mat, om jag kan komma på nåt vi skulle ha behövt.

Men just nu, vankas det frukost, ska ni höra, och det kommer att bli en turkisk yoghurt, med blåbär och en hårdbröd macka med ett kokt ägg på, låter fint det. Önskar er alla en fin måndag!

 

Felsökning avslutad

Av , , 2 kommentarer 11

Jobbardag idag med, men sen är jag ledig i dagarna tre, härligt. Jag var verkligen död igår, då jag kom hem och gick faktiskt i säng redan tjugo över nio (hade kunnat göra det åtta också, om det inte varit för att det hade känts löjligt).

Åke hade hjälp av Niccos kompis Johnny, igår, med bussen, och se, Åke hittade felet, efter alla om och men… det var nåt med gasreglaget, även fast han tittat på det förut, men tydligen gick det inte att se annat än om nån satt och gasade, medan en annan kollade.

Alltid positivt, detta blir ju lite billigare att fixa än att måsta lämna in den på en verkstad, dessutom har ju dom flesta varit inne på skit i tanken och det hade varit värre, tanken är väl undangömd under ramper och annat, därbak i garaget, dessutom inbyggd i en trälåda… nå, nu löste det sig, till det bästa, för ovanlighetens skull 🙂

Sedan for dom och fixade pizza lagom till jag kom hem från jobbet och det passade ju alldeles ypperligt, slutkörd som jag var.

Vi såg på nyheterna i fredags, om en liten kossa som stannat i växten… detta händer tydligen någon gång då och då, och för det mesta brukar dom kossorna avlivas, men den här skulle få vara kvar. Men hallå, jag sa till Åke, visst måste det väl vara därifrån mjölken kommer som fyller dom där små 3dl:s paketen…eller vavava??? 🙂

Och detta apropå absolut ingenting… jag vet inte varför kossan poppade upp i skallen just nu, men jag tänker inte undersöka saken vidare utan sätta igång med min frukost istället så vi får höras vidare sedan, ha en fin söndag, allihop!

009

Lätt retfullt

Av , , 2 kommentarer 9

Man måste ju vara tokig som sitter uppe den här tiden… en lördag, seriöst, men vad gör man om man har ett schema som ser ut så, mja, man kravlar sig upp och ser glad ut. Och jag är glad att det inte är vinter och har fallit 2 dm snö, nu på morgonsidan, och det regnar inte och är inte heller kolsvart, så jag är nöjd, trots allt.

En grej jag är mindre nöjd med, är min mobil, man kan ju bli galen för mindre. Nu kan jag inte ta emot mms, inte heller skicka dom, nähänä… ja men då gick jag in på Telias hemsida, och skickade ett sms, till 4466, med följande text: MMS.

Och då ska man få inställningar som ska sparas på mobil… det fick jag, dubbla uppsättningar men bara halva smset och utan den delen som ska sparas…*Grrr*. Och inte hade jag mer tid att sitta och ringa någon support, får väl ta det på måndag, då jag är ledig.

En annan sak som är irriterande (världsligt, jag vet, men ändå), jag har beställt en ny matta till, denna ska in i matrummet, och jag fick sms om att paketet kommit, men det är för stort för att lämnas ut till Preem. Jag ringer då upp och får beställa en utkörning, gratis, mm det är ju bra det.

Dom ska ringa en halvtimme innan, och detta var i förrgår… ingen ringde, å andra sidan kan dom ju ha gjort det, och jag satt upptagen i mobilen, det säger jag inget om, men då kanske man kan prova ringa igen, och om jag inte svarar då heller, kan man kanske tänka sig att posten skickar ut ett sms där det står vart jag kan hämta upp det, eller?

Jag har gått in på deras hemsida och spårat paketet, det enda det står där är att paketet ligger i Umeå…BRA, men vart i Umeå? Samma sak återigen, ja jag kan ringa till dom, men jag har inte haft tid, ni vet, sånt där man säger fast egentligen kunde man nog klämt in ett samtal emellan två saker, men då man skulle ha kunnat göra det, så tänkte man inte på det, utan hade tankarna på något annat.

Jaja, jag får väl se om dom skickar ut en avi på måndag då, annars får jag väl ta luren och ringa upp.

Nu är det frukost innan arbete så jag önskar er alla en fin lördag och sätter fart!

 

Simultankapacitet, eller?

Av , , Bli först att kommentera 10

Det blev halvfull huggning igår, med passning av Winstone, lunch hos Ullis och sedan arbetsplats mötet. Men det flöt som på bra i alla fall och jag hann hem lagom till att börja med middagen.

När jag tog Winstone på en av promenaderna kunde jag inte låta bli att fota runt det nya området, här borta på Sandåkern. Jag tyckte inte om höghusen från början men ju mer jag ser dom desto bättre ser dom ut, faktiskt:

Foto0575 Foto0579

Vad jag tycker dom kunde ha gjort, när dom nu höll på med lite färgkombinationer, hade ju varit att sätta lite färg på gallren dom satt runt garaget, varför inte fortsatt med orange, nu ser det ju ut som ett fängelse:

Foto0576 Foto0578

Och här en tillbaka blick under viadukten, och en framåt blick där vi ska över bron, inte över floden Kwai utan över Tvärån:

Foto0582 Foto0581

Och se, där borta där bilen är, där bor ju vi 🙂

Foto0583

Däremot huset dom bygger däruppe vid skogskanten, det har jag ingen bild på nu, men det kan jag ta en annan gång, det tycker jag inte om. Dom har satt plåt på fasaden i olika gröna nyanser, och tyvärr… för mig ser det ut som om dom inte hade råd med ny plåt utan fick ta det som fanns. Men vem vet, då man sett det huset tillräckligt ofta och då utomhusmiljön blivit klar, så kanske man ser på det med andra ögon.

Åke är en kille som försöker se på två saker samtidigt. Detta är en mycket vanlig syn härhemma, då han sitter och lägger patiens på datorn och samtidigt leker fjärrkontrollens häxmästare och ska byta kanal på tv… jag undrar bara varför??? Lade han inte patiens… eller har han ett öga på datorn och det andra på tv:n, hm… det kallas simultankapacitet, eller hur?

Foto0585

Önskar er alla en toppen fredag!

Nu är det f-n i mig, snart dags…

Av , , Bli först att kommentera 10

Winstone är en roligt typ…eller hund rättare sagt. Han bryr sig inte värst mycket om bilar då vi varit på dragracing, och det ljud dom kan åstadkomma. Men jäklar om du ringer på dörrklockan eller låter mikron pipa… då ska det skällas så man flyger rätt upp.

Ja, ok, han kanske vill visa att nu kommer det minsann någon som vill hälsa på, men då undrar jag vad han tänker då han står ute på bron, även jag och Nicco, sen öppnar jag ytterdörren och trycker på ringklockan… samma reaktion, men hallå, vi står ju ute, ingen annan i sikte heller, men skällas ska det, och han blir väldigt misstänksam.

Samma med mikron i bussen, det var ett evigt plingande och skällande om vartannat då plättarma skulle värmas en och en 🙂 Haha…

En annan sak han reagerar rätt så kraftfullt på, det är då Åke pratar med lite högre röst, till exempel då det går förbi nån granne och han ropar ett hej eller ställer en fråga. Då rusar Winstone upp och sätter igång att gaffla, det är precis som när gonggongen ljuder i en boxningsmatch, och Winstone tänker att det är bråk på gång och han ska rädda Åke.

Tänk er då vi sitter och åker bussen, och man måste ibland prata lite högre för att höras…och vad händer, jo Winstone gör en tjurrusning, skäller och tittar sig omkring och undrar vart fan bråket ska börja, om det kommit in någon i  bussen när vi ligger och kör 90 efter E4:an (ja jag vet, 90 funkar inte med bussen idag, men det har gått förut).

Jaja, huvudsaken han är fin och för det mesta bra att ha att göra med, men vi ska väl komma på nåt sätt att få honom att sluta skälla också, fast man kan ju undra hur.

Foto0455

En sak som jag verkligen hatar, det är då folk säger en sak, men gör en annan… utan förklaring eller ursäkt. Vi är ett gäng (ska inte avslöja vilka) som blivit tillfrågad om vi ville att det skulle slås på den stora trumman, eller så fick vi välja den lilla trumman och då skulle det dröja 3 månader, ungefär innan det skulle hända saker.

Nu har det snart gått 1 år… det har inte ens blåsts i en flöjt och nu är det f-n i mig dags att kalla in det tunga artilleriet. Låter kryptiskt, jag vet, men varför lovar man saker man inte kan hålla, när man dessutom har vissa skyldigheter, i just detta fall. Snart är det dom som får passa sig, så inte VI, tar fram det stora trumslagarsetet, för då kommer det inte att väsnas lite… jag lovar.

Och med dom små orden och med det lilla tipset att aldrig lova mer än man kan hålla, så önskar jag er alla en fin torsdag!

Maria Lundmark Hällsten