Ja, jag skulle ju komma igen med torsdagens resa från Umeå till Sättna/Sundsvall raceway. Vi tog oss från Umeå vid halvfem tiden…ingen brådska, vad fasen, vi har ju semester. Jag tycktes ha läst på inbjudan att grindarna till depån skulle hållas öppna till halv tolv så vi hade ju gott om tid.

Vi skulle nu ta en annan väg, en ny sådan, och Åke svängde av E:4an, där han tyckte det var lämpligt. Vi körde, och körde, blev lite osäkra, men fortsatte. Nicco slog igång sin GPS på mobilen, lämpligt till vi kom fram till ett vägskäl. Här, sa hon, ska vi svänga vänster.

Men väl framme vid korsningen så satt det en skylt uppe att Sundscall raceway, var rakt fram. Ok, vi går ju efter skyltarna och kör rakt fram. Kommer så småningom in på en grusväg som leder uppåt, ingen direkt bebyggelse, vi passerar ett hus och sedan bär det av ut i skogen. En slingrande väg, skogen alldeles inpå buss sidorna, och plötsligt ser vi baklysena på en annan buss… som står still därframme, och som sedan lägger in backen.

Då noterar vi en bom som ligger över vägen. Och givetvis hinner man reta upp sig på att bommarna är stängda, långt innan halvtolv… och varför då, man kan ju inte fälla ner den mitt i urskogen med så smal väg och just sepass att man kunde vända. Men vi lyckades i alla fall.

Killen i andra bussen hade fått ett hett tips på en annan väg, vi hade missat en avfart, så vi tog sikte på hans bakända och hakade på.

Denna väg var inte lika bra, här låg det omkull blåsta träd lite överallt, smalare än den första vägen och mera uppför, dessutom började man heller aldrig se någon ljusning, utan helt plötsligt slutade vägen, där och då.

Vi lyckades vända, även där, och konfererade med den andre busschauffören, han trodde att vi vikit av för tidigt, så vi snodde om och letade upp en tredje infart… den var inte bättre, även om det såg bra ut i början.

Den här vägen var bred till en början, sedan blev det en sån med gräs i mitten, och högre och högre blev det, och rätt var det var så studsade den framförvarande bussen, en meter upp i luften och efter kom vi. Vägen var lite gropig, kan man säga.

Och värre blev den, nästa grop så tog vår buss i, under, och det kändes ju inte som om detta kunde vara den rätta vägen. Men vad gör man då det inte är brett nog att sno, inte heller vill man köra fast och riskera att måsta tillkalla en bärgare, hur fasen skulle man förklara vägen dit???

Nå, vi kom fram till en öppen glänta där det stod ett utedass och vägen fortsatte sedan som en kostig in i den mörka skogen. Det var bara att vända, återigen, och nu bestämde vi oss, gemensamt, för att ta den gamla vägen hit. Och det gjorde vi, även om den är nog så spännande.

Här kommer man nämligen till en smal jäkla väg, där inga möten är att rekommendera, och lutningen är inte att leka med… 22%, vilket innebär att vägen höjer sig 22 meter på 100, och det går inte fort, kan jag säga. Här vill man inte få motorstopp, eller växla i onödan,  men vi tog oss upp, och 23.25 passerade vi grinden som var öppen.

Fick sedan veta att vägen vi först valde var för publiken, och hade vi gjort den svängen som Nicco sa i början så hade vi hamnat på den gamla vägen och med facit i hand så hade vi ju tjänat, nästan 2 timmar på den. Så det bidde med andra ord en ofrivillig skogscrusing, med 2 bussar, som kunde ha slutat värre än den gjorde 🙂

Nu är vi i alla fall i Järlåsa, solen skiner och det gör den förhoppningsvis på er också, ha en fin måndag, allihop!