I dag var jag på vårdcentralen och fick en blodtrycksmätare påmonterad som ska mäta mitt blodtryck i 24 timmar. Jag har en manschett runt armen och en dosa hängande i midjan, som blåser upp manschetten varje halvtimme på dagen och varje timme på natten. Jag kan läsa av övertryck och undertryck och puls. Om jag vill.

Jag ger vanligtvis ett intryck av att vara lugn och sansad, men inombords har jag en stress, som resulterar i förhöjt blodtryck. Jag har ätit mediciner i många år och balanserar hela tiden på gränsen till för högt blodtryck. Det är inget farligt, säger min läkare, för det är min “personlighet“. Javisst, jag känner oftast inte av det, men har med åren börjat tycka att det inte skulle vara så charmigt att drabbas av stroke eller hjärtsvikt.

Vid senaste mätningen tyckte jag att trycket var lite för mycket på gränsen och därför ska vi nu kolla under ett helt dygn. Vid den första mätningen på vårdcentralen visade dosan ett tryck som jag sällan varit nere i och när jag har kikat ett par gånger, har det varit mycket bra.

Ska jag lita på dosan? Jag kanske rent av lider av vita-rocken-syndromet som gör att trycket ökar när jag går till distriktssköterskan och mäter.
Å andra sidan har jag i stort sett sovit i två dygn sen jag kom hem och känner mig för övrigt glad och nöjd med livet.

Ja, inte riktigt glad och nöjd, för jag slog sönder mitt fina finska våningskakfat i dag när jag städade.

(Fatet med frukterna på.)

Dammsugarslangen svepte ner det i golvet och det övre fatet gick i tusen vassa bitar. Jag har köpt det på Tradera och det är svårt att få tag på. Så försmädligt!

Ajajaj, nu börjar manschetten klämmas ihop runt armen och det gör ont. Gissa vem som vaknar en gång i timmen i natt? Eller sliter av manschetten för några timmar.

 Ha en fin torsdagskväll!