Finns det en gräns för hur mycket en människa kan bli kränkt? Kan man påstå att någon redan har blivit så mycket kränkt att det inte går att kränka den personen mer? Kan det vara ett skäl för att en tilldömd brottsskadeersättning kan utgå när Brottsoffermyndigheten skall ta sitt beslut?

Ja, enligt Ruth Mannelkvist, docent vid Juridiska fakulteten, Umeå universitet, ser verkligheten ut precis så. Jag läser en artikel om hennes forskning i VASAPLAN nr 5.

När ett brottsoffer tilldöms skadeersättning och gärningsmannen inte kan betala, kan man ansöka om skadeersättning från Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten gör då en ny bedömning och efter den kan skadeståndet utebli. Enligt reglerna kan skadestånd utebli om personen i fråga “genom sin livsstil haft ett riskbeteende” eller “vistats i sådana miljöer där risken för brott är större”. Man kan alltså lägga skulden för brottet på brottsoffret. Och vilka är det då som drabbas hårdast? De svagaste grupperna i samhället förstås, de som lever i de sämsta miljöerna, de som redan är så kränkta att det inte går att kränka dem mer.

Enligt Ruth Mannelkvist agerar myndigheten ‘rätt’, det är reglerna som borde skrivas om. Hon säger : “Besluten om vilka lagar som ska gälla fattas på grundval av värderingar, “vem är värd ersättning?” Det handlar om politiska och moraliska uppfattningar om att vissa brott och brottsoffer är mer värda än andra och det skulle anses politiskt stötande för skattebetalarna att pengarna går till en misshandlad alkoholist.”

Det finns undantag, påpekar Ruth Mannelkvist, och det är de sexuella brotten. I dag har även en missbrukande kvinna möjlighet att få skadestånd, eftersom det inte anses politiskt korrekt att neka. Trots det kommer skadeståndet oftast inte kvinnan till del, eftersom socialtjänsten räknar det som inkomst och gör avdrag på sitt bistånd. Kvinnan är ju redan så kränkt att det inte går att kränka henne mer. “Dom där” går inte att kränka.

Nu forskar Ruth Mannelkvist om arbetsförmåga och sjukförsäkringar. Om det säger hon så här: “Den stränga bedömningen som görs i dag av arbetsförmågan urholkar sjukersättningen och därmed välfärden. Och det är som vanligt de allra svagaste som drabbas hårdast.”

Inga nyheter i och för sig.

Lagar och förordningar skapas av politiker utifrån deras värderingar. Lagar och förordningar tolkas av olika myndigheter utifrån deras värderingar. Är en gemensam värdegrund en utopi?

Ha en lugn söndag <3