På akvarellen i går skulle vi måla av ett foto av en ung kvinna i profil. Vi skulle måla bakgrunden också. Bakgrunder är det svåraste att måla, tycker jag.

Vi skulle göra blyertsskissen upp och ner, alltså bilden stod upp och ner framför oss och vi skulle rita av den upp och ner. Meningen var att vi skulle vara mindre upptagna med själva ansiktet och endast följa linjerna mot bakgrunden. De andra hade visst gjort det förut, men för mig blev det jättesvårt. Jag blev yr. Jag har ett handikapp, som jag tror beror på min dolda skelning. Jag har svårt att se hur linjer ligger i förhållande till varandra och hur kurvor är formade. Djupseendet är helt ok och jag vet hur perspektiven fungerat, i teorin.

När jag vände på min bild, såg jag att något var fel, men inte vad. Jag gick till vår snälla lärare och hon gav mig en snabblektion i hur jag skulle mäta avstånd och vinklar med pennan och att jag skulle lägga ett papper bredvid kurvan, ex vid nacken och bakhuvudet, och på så sätt se den isolerad från den övriga bilden.

När vi målade fick vi ha bilden rättvänd och det blev ok, tyckte jag. Alla hade målat olika kvinnor med olika ansiktsuttryck.

Sen promenerade jag hem i -22 graders kyla. Det bet lite i kinderna, men annars var det skönt. Och det var ju fullmåne.

Jag blev så pigg av promenaden att jag satte mig direkt och scrappade ett kort till en i akvarellgruppen som är sjuk. Här är framsidan.

Jag kör hellre med ‘Kram’ i stället för ‘Krya på dig’. Det senare låter så uppfordrande i mina öron. En ‘Kram’ känns mera som ‘Stå ut, vi finns här för dig’.

I morse skrev jag en liten hälsning i kortet från oss alla i gruppen och nu är det redan på väg.

I kväll har jag varit på vattengympan. Det var verkligen skönt att krypa ner i det varma vattnet, för termometern visar – 23 grader.

God Natt mina vänner <3