Jag står och stryker och plötsligt känner jag den igen, lukten från pappas arbetsskjortor som jag precis skrivit om i bloggen. Den finns förstås inte i verkligheten, men minnet har triggats i gång.

Jag har alltid tyckt om att stryka och jag strök därför ofta tvätten åt mamma. När jag strök pappas rutiga arbetsskjortor, kunde den stigande värmen från plaggen föra med sig en svag doft av pappas kroppslukt som stannat kvar i tyget även efter tvätten. Pappa luktade cigarettrök, svett och ibland utav den fräna doften från cellulosafabriken han arbetade på. Det var inget konstigt med det, det var pappa. Pappa har varit död i precis 40 år nu, men hans lukt kommer fortfarande till mig, oftast när jag står och stryker.

Ett annat stryk-minne är när jag på lördagarna strök brorsans vita skjorta och min stärkta vita underkjol. Vi skulle ut på dans, jag till Brandkårshuset och brorsan, som var äldre, någon annanstans. Medan jag strök lyssnade jag på “Lauantain toivotut levyt”, ett musikönskeprogram på radion. Under en timme spelades musik enligt lyssnarnas önskemål. Det var mycket klassisk musik och folkliga sånger, men mot slutet brukade det bli en och annan aktuell schlager. Då kom man i stämning inför kvällen.

I morgon ska jag berätta om mina tre vaxdukshäften med sångtexter från den tiden. Jag pratar om sent 50-tal.

Ha en mysig fredagskväll <3