I dagens Aftonblad kan man än en gång läsa om att SOS Alarm nonchalerat en vädjan om hjälp från en ung kvinna, som sedan hittats död hemma i soffan. Tidigare var det en ung man med andnöd som inte fick hjälp för att han “kunde prata” och operatören hörde att han “andades”.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det här. Som ensamboende och äldre blir jag ju orolig. Ponera att jag känner att jag håller på att få en hjärnblödning och ringer efter hjälp. Kommer SOS-operatören då att säga att jag inte är prioriterad för att jag fortfarande kan “sluddra fram mitt ärende”? Men när jag inte längre är vid medvetande, kan jag väl inte ringa, eller?
Om jag i stället ringer min kompis och hon ringer SOS, är det ju samma sak. Har jag kunnat meddela mig med henne, är det väl ingen fara med mig. Jag kan ju både andas och prata.

Nej, här måste jag tänka ut en strategi. Jag får ringa på hos grannen och falla ihop framför hennes dörr. Jag ska bara bestämma vilken av mina grannar som ska få ett så otrevligt besök.

Skämt åsido. Jag tycker att det är skandalöst att en person som tar emot samtal till SOS Alarm skall kunna skylla på att h*n trodde att den som ringde hade ett panikångestanfall i stället för allvarlig andnöd. Den unga kvinnan i dagens Af hade ringt tre gånger, den sista gången kl 02.00 på natten, och berättat att hon varit sjuk länge och att hon nu blivit sämre och hade svårt att andas. Det sista samtalet hade varat i 15 minuter. Hon hade ropat på hjälp.

Vad är det som händer? Ringer många ‘i onödan’ till SOS? Har sjukvården för små resurser? Har vi fått en cynisk attityd gentemot våra medmänniskor? Vad ska vi göra för att kunna känna oss trygga med dagens sjukvård?

Känner mig så här i dag. Vacker, men farlig.

Ha en bra tisdagskväll <3

P.S. Panikångest är absolut inget man ska förringa. Den kan också leda till döden. D.S.