Ungefär så här kändes det då:

PÅ AKUTEN

Du måste sluta prata,
säger hon.
Du måste vara tyst en stund,
blodtrycksmätaren blir förvirrad.

Du måste sluta prata,
säger han.
Du måste vara tyst en stund,
stetoskopet kan inte höra.

Apparater registrerar
kroppstemperatur,
blodtryck,
blodvärden,
blodsocker,
hjärtklappning,
lungrossel.

Blödningen stoppas,
såret läggs om.
Mediciner sprutas
in i blodet.

Febern dalar,
pulsen sjunker,
blodet stillar.
Apparater meddelar:
pat. klar för hemfärd.

Apparater registrerar
inte
hur jag e.g.e.n.t.l.i.g.e.n mår.
Det ville jag berätta,
när jag inte fick prata,
när jag ombads vara tyst.

Vårdcentralen i dag och ännu en ny distriktssköterska. Vi tog de sista stygnen. Det rinner fortfarande lite sårvätska ur såret, men jag ville ta stygnen och häfta ihop med ‘strips’ i stället. Sen sa jag att jag sköter bandagerandet själv och ringer om något tillstöter.

Det kändes som ett stort steg i rätt riktning och nu är det rakt fram som gäller.

Dagens höstbild:

Ha en fin måndagskväll <3