När jag satt på motionscykeln i förmiddags och vevade runt, kände jag att jag var arg. Natten hade varit orolig. Jag somnade arg i natt, fast jag inte ville medge det, och vaknade efter ett par timmar och kunde inte somna om. Till slut steg jag upp, tog in tidningen och åt en knäckemacka och ett litet äpple medan jag läste. Sen försökte jag somna om och drömde… en mardröm:
Jag var ute i havet och simmade med ett stort fartyg bakom mig. Det var mörkt, jag låg mitt i farleden och såg bara en stor hög mur komma efter mig. Desperat började jag simma in mot land och märkte snart att jag bottnade. Jag kunde gå på en hård och fast botten mot stenarna vid land. Jag tänkte förundrat att botten var så fast och fin, utan någon slemmig lera.

När jag vaknade och lugnat ner mig, började jag skratta. Det var ju helt absurt att ett så stort fartyg skulle kunna gå i så grunt vatten. Antingen stod det på grund eller så fanns det inte. I varje fall fanns det inget hot och jag stod på fast grund.

Men jag var arg… och kanske lite rädd i alla fall… och det berodde på något jag läste om i tidningen i går. Först en notis om att allt fler pensionärer hamnar hos kronofogden och ökningen består av skulder för sjukvård och mediciner. Jag tycker det låter skrämmande.

Men det som riktigt skrämde upp mig var när jag läste om Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) syn på pensionärers lönsamhet i samhället. Det gäller prostatamedicinen Zytiga, en dyr medicin, som verket inte vill subventionera med motiveringen att den genomsnittlige patienten är 69 år gammal och ”Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Man blir ju mörkrädd över en sådan människosyn. Är vi robotar som bara bedöms efter lönsamheten för samhället? Jag har arbetat, betalat skatt, gjort min ’samhällsplikt’ och varit ’lönsam’ hela livet. Räknas inte det nu? 

Sen tänker jag på andra svårt sjuka personer, ex cancersjuka. Ska sjukvården göra en krass bedömning om det är ’lönsamt’ med alla dyra undersökningar och behandlingar som nu görs för att lindra och förlänga livet. Ska sjukvården bedöma att en person inte kommer att tillfriskna helt, inte kommer att kunna gå tillbaka till arbetslivet och då avbryta alla behandlingar? Skulle inte det vara en logisk konsekvens av den omänskliga människosyn som TLV visat?

Trots budskapet i min dröm är jag rädd och ARG och instämmer med Ulf Nilsson som inleder sin krönika i dagens Expessen med
”I dag skriver jag i raseri…”.

Läs hans krönika här. 

Ha en trevlig tisdagskväll <3