Marja

Den långa resan.

Att få vara den jag är.

På Rådhustorget bygger man upp stora scener inför Kulturnatta i morgon.

 

Första riktiga sommardagen i dag och dagens motionspass blev att springa kors och tvärs på stadens gator i solgasset.

 

Jag skulle förnya mitt ID-kort. Eftersom jag inte har något körkort, måste jag ha ett vanligt ID-kort för att kunna styrka min identitet. Tidigare har jag alltid fått ett från min bank, Nordea, så jag tänkte försöka där nu med. Jag tänkte till och med vara ’smart’ och ta ett kort innan jag gick dit, så jag började med fotoautomaten i MVG-gallerian. Åh, vad jag hatar sådana automater! Efter en del tjafs med växling till femkronor (såg sedan att man kunde betala med kort), fick jag ut fyra svart-vita små kort på mig: ett hyfsat med glasögonen på, ett där jag tittar ner i knät och två utan glasögon, som inte alls ser ut som jag.

 

Jag stegade sedan iväg till banken och möttes i dörren av en mota-olle-i-grind-dam som ville veta mitt ärende. Hon upplyste mig om 1) att det kostade 450.- och att det var mycket billigare hos polisen, 2) de vill bara utfärda ID-kort till barn och ungdomar, 3) jag ska gå till polisen eller skattemyndigheten. Jag sa att jag knappast kan få ett ID-kort från polisen, eftersom jag inte är svensk medborgare, för deras ID är en internationell handling som man kan använda inom EU i stället för pass. Hon menade att om jag har ett svenskt personnummer, så ska det gå alldeles utmärkt.

 

Jag stegade iväg till polisen och där fick jag allra först veta att det kostar 400,- och sen ville hon ’låna’ mitt nuvarande ID-kort. Jag hade stor lust att påpeka att det inte är lagligt att låna andras ID… däremot kunde hon få titta på mitt. Medan jag grävde efter plånboken i min väska, påpekade jag att jag inte är svensk medborgare och då fick jag kalla handen. Nej, nej, då återstår bara skatteverket.

 

Jag stegade iväg till skatteverket, som jag visste hade flyttat, och där möttes jag av en annan mota-olle-i-grind-dam redan innan jag hunnit upp på sista trappsteget. Hon frågade genast om jag hade betalat in 400,-? För det måste jag göra och sedan komma med kvittot och sedan skulle hon ordna med både foto och ID-kort. Jag fick ett inbetalningskort och sa att jag återkommer.

 

De gamla problemen har gjort sig påminda i dag… att bli avvisad, att inte passa in, att stå utanför.

Att jag inte har något körkort KAN jag inte göra något åt. Det har bara aldrig varit aktuellt och kommer inte att bli heller.

Att jag är finsk medborgare VILL jag inte göra något åt. Det finns många som inte förstår det. Ni får kalla mig envis eller snobbig, men

 

jag vill bara få vara den jag är.

 

Ha en mysig fredagskväll <3

 

8 kommentarer

  1. Sandra från Finland

    Åh, så frustrerande! Det påminner om då jag, med kort varsel inför en resa, skulle skaffa ett nytt pass i min studiestad. Mitt gamla pass låg i en byrålåda i barndomshemmet. På polisen ville de se ett ID för att kunna ge ett nytt pass, och jag förklarade att jag inte kan visa ett ID eftersom mitt pass är mitt enda officiella ID-”kort” (körkort dög inte eftersom det inte var utfärdat av polisen utan endast ett bevis på att man hade genomgått körprovet och fick köra bil). Så i princip behövde jag ett pass för att kunna skaffa ett pass!

    I slutändan var det en trevlig man som hjälpte mig att gå runt systemet genom att rapportera mitt gamla pass som ”försvunnet”, och sedan ställa frågor ur befolkningsregistret, som jag skulle svara på för att på så vis kunde bevisa att jag var den jag utgav mig för. Tänk det, det kändes som att bli tentad på sin identitet! I slutändan ordnade sig allt och jag fick ett nytt pass, som tur var!

    P.S. Jag förstår att du inte vill ”göra något åt” att du är finsk medborgare. Man är den man är, helt enkelt, så får man kanske springa lite extra ärenden ibland bara 🙂

  2. Marja Granqvist

    Svar till Sandra från Finland (2013-05-17 19:52)
    Vilken fiffig lösning på ditt problem. Ja, oftast går det ju att lösa det mesta med lite hjälp och god vilja. Min dotter har varit med om något liknande och det löste sig för henne med.:)
    Det skulle inte vara något problem för mig om jag vill bli svensk medborgare, men jag ser ingen anledning att bli det. Kram Sandra!

  3. Ditte

    Bedrövligt, det är vad det är. Jag blir både ledsen och upprörd.
    Och detta skall vara Sverige??? Puh!
    Jag vet att det kan vara så här utanför EU, har erfarenhet…
    Men inom Norden? Inom EU? Finns det inget praktiskt tänkande? Tveksamt!
    Stå på dig!
    Många kramar och tankar till dig!

  4. Marja Granqvist

    Svar till Ditte (2013-05-17 22:12)
    Jag har betalat in till skatteverket och på tisdag går jag dit igen, så det kommer ju att ordna sig. Det jobbigaste var ju att bli skickad hit och dit. Kors och tvärs över stan.:)
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.