I går var det underbart väder och därför var jag tvungen att hålla mig inne hela dagen. Pollen, tror jag. Rapporten visar måttliga halter av björk, al och sälg, medan det känns som höga halter i mina ögon.

Jag hade redan lite besvär när jag var söderöver och medicinerade med tabletter och ögondroppar, men när jag kom hem till Umeå förvärrades alla symptom. Det känns som jag har glasfiber i ögonen och måste verkligen bemöda mig att inte gnugga dem. I går svällde vänsterögat igen och blev tokinflammerat… å.å., dags för salvan, som visade sig vara slut och inget recept hade jag heller.

I dag hade jag tänkt fara ner på Trädgårdsmässan på Nolia, men det blev en tur till primärvårdsjouren på Ålidhem i stället. Där blir man först bedömd av en sköterska och eftersom det var tjockt i väntrummet, föreslog jag att hon skulle skriva ut ett recept på salvan och att jag kunde komma tillbaka om ögonen blev värre. Jag poängterade att det var s.a.l.v.a jag skulle ha, inte droppar, för det hade blivit fel förut. När jag kom till apoteket visade det sig att hon trots allt hade kryssat för droppar, men skrivit ordination för användning som om det var salva. Samma fel som tidigare alltså och den gången vägrade apoteket expediera något på det receptet. Men kvinnan som expedierade mig i dag hade så mycket mod att hon gav mig s.a.l.v.a och så bad jag henne rensa min receptlista i datorn på alla tokigheter.

I går tog jag ut min cykel och tänker fara ner till cykelverkstaden på Öppen gemenskap med den för rundsmörjning. När jag for ner med den från förrådet, bråkade hissen med mig. Dörrarna for fram och tillbaka som i filmen ’Sliding doors’. Sånt är lite obehagligt, tycker jag.

I morgon hoppas jag att ögonen är bättre, för vi har pysseldag med häxorna. Jag har redan gjort månadens utmaning, som passade alldeles utmärkt till ett födelsedagskort till Johanna. Det blev ett fint kort i Art Deco stil som jag ska visa nästa vecka. I morgon ska jag göra ett par presentpåsar och sedan pyssla med mina små askar.

Och nu något ur boken Tjuvlyssnat.

Det är Almedalsveckan på Gotland: 

Sverigedemokrat: Här, ta lite information!

Kille ca 20: Nej, jag vill inte ha.

Sverigedemokrat: Men kom igen, ta lite info, lita inte på vad media skriver.

Kille (trött): Nej men ärligt… jag vill inte ha, jag gillar verkligen inte er.

Sverigedemokrat: Men sluta vara så fördomsfull!

Ha en trevlig lördagskväll <3

Träning i dag, men innan det skulle jag träffa en ny sjukgymnast. Jag frågade om han visste något om fibromyalgi. Absolut, svarade han. Då kände jag att vi inte behövde prata mer om det, utan att vi båda visste hur det var. Han ville förstås veta vad jag tyckte om träningen, hur den har påverkat mig och om det var ytterligare något han kunde hjälpa mig med.

Jag har ingenting emot att fortsätta träna på vårdcentralen en gång i veckan. Jag tycker det är småtrevligt och jag känner mig oftast ’upplivad’ efteråt, sa jag, så vi bokade in tider fram till juni.

Sen gick vi ut i träningssalen för att gå igenom de övningar jag gör. Jag var lite osäker på om jag gjorde en övning rätt, för den kändes så lätt och sen tog jag upp en sak jag funderat över. Jag kanske har en felställning i skelettet, för mina skulderblad står ut lite och gör att muskeln som går tvärs över fastnar till innan den glider över. Den förra sjukgymnasten sa bara ’oj då’ när jag visade henne, så nu skulle jag ju förstås testa den här. Han sa genast att jag kan förstärka musklerna som ligger under skulderbladen, så att de dras in. En ganska enkel övning när jag kom på den, så vi la till den. Den kan jag göra hemma också.

När jag gått igenom mitt program och så där lagom avslappnad och ’upplivad’ gick till bussen, kände jag mammas händer på mina skulderblad. Mamma sydde alla mina kläder när jag var barn och hon var alltid så irriterad på mina utstående skulderblad som gjorde att hon inte tyckte att hon fick mina klänningar att sitta fint i ryggen. ’Dra in dina änglavingar’, brukade hon säga och putta på mina skulderblad.

I dag kände jag att hon kupade sina händer mjukt om skulderbladen som en hälsning att jag ska vara rädd om mina änglavingar.

Och där uppe på kylskåpet sitter en av mina kära änglar och håller om sin skadade vinge. I dag fick hon lite extra uppmärksamhet av mig.

Nu skall jag packa min väska, för i morgon flyger jag till Stockholm.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

Det blev en dag jag inte vill räkna med. Jag har mått så bra i ett par veckor nu, förkylningen har gett med sig och magen har skött sig. Livet har ordnat upp sig på många plan och då kommer så klart ett bakslag.

Jag hade svårt att sova i natt och drömde hela tiden om hur jag skulle sätta upp vindskyddet på balkongen. Vilken sida jag skulle ha utåt och vilken inåt. Den randiga eller den vita. Hur jag skulle knyta fast det i öljetterna och om jag skulle trä det mellan pinnarna eller låta det hänga fritt.
Vad triggade detta vindskydd i gång? Jag antar att det är min klaustrofobi, att jag inte vill stänga in mig. Men jag måste skydda mig, för det blåser så mycket där ute.

Jag var uppe några gånger, kände mig yr och skakig och hade ont i magen. På dagen skulle jag till tandläkaren, men ringde tidigt och avbokade besöket. Det var bara min årliga kontroll och jag fick en ny tid om ett par veckor.

Sen har jag bara sovit, försökt äta lite, men blev tvungen att skippa vattengympan i kväll. Var nere en sväng med soporna och efter posten och träffade min granne. Hon tyckte jag såg blek ut.

Jag blir så less.

I går ringde en sköterska från Idrottsmedicin. Jag var ju med i en undersökning där för sex månader sedan och nu ville hon bara veta om jag fallit under de senaste sex månaderna. Bara det.
Innan hon hann säga sitt ärende hann jag ju tänka att nu har de hittat något ’farligt’ i blodproven de tog eller något liknande. Vad konstigt hur snabbt katastroftankarna kommer.

Jag längtar till Stockholm, där körsbärsträden blommar i Kungsträdgården…

Natten mot söndag går vi över till sommartid. Eftersom sommaren ligger framför oss, ställer vi fram klockan en timme. Jag brukar tänka så, eftersom mina möbler står framme året om.

Ha en fin torsdagskväll <3

Nu kör vi! De gamla pumorna år på och jag fick till en förväntansfull selfie i den skitiga spegeln i omklädningsrummet.

Träning på egen hand i dag alltså och det var hur kul som helst. Konditionen är mycket bättre än förra veckan. Förkylningen har lämnat min kropp.

Jag cyklade, rodde och sen fick jag be om hjälp med att ställa in en apparat. Det visade sig vara den sjukgymnasten jag nu ska vända mig till som hjälpte mig. Jag chansade och frågade. När jag gjort mitt program, fick jag vänta på att få gå in i det andra rummet där stepbrädan är och under tiden tog jag de lättaste hantlarna och gjorde några av de övningarna vi gör på vattengympan. Fungerade bra med de lätta vikterna. Sen kom jag in till stepbrädan och fick mitt lystmäte av trampandet upp och ner. Kände lite av mitt onda knä, men det brukar gå över.

”Lycka! Åh, det är mycket enkelt. Det är bara god hälsa och dåligt minne.”
(Ernest Hemingway)

Ha en fin tisdagskväll <3

Även en vissen tulpan kan vara vacker.

I dag var det årsmöte med Mag- och tarmföreningen i Västerbotten. Vi var inte så många, men det blev ett bra möte i alla fall. Om inte annat så fick jag träffa min ’mag-kompis’. Vi träffades en gång i tiden via en grupp för IBS och har haft kontakt sen dess.

Det är inte alla möten som inleds med att ordföranden berättar var toaletterna finns. En viktig fråga i dessa sammanhang. Sen fick vi en kort genomgång av de senaste medicinerna och forskningsrönen. Inom föreningen ryms många olika diagnoser, de vanligaste är väl de inflammatoriska tarmsjukdomarna, som ex ulcerös kolit och morbus crohn och de brukar också få mest uppmärksamhet.

Vi var på Folkets Hus, där den årliga Littfesten pågår den här helgen. Alla biljetterna såldes ut vid förköpet, så det blev inget för mig i år heller. I fjol var jag i Barcelona och året före det var jag sjuk. Det brukar vara trevligt, med författarföreläsningar, workshops m.m.

I morgon är det träff med Pysselhäxorna och det ser jag fram emot. Förra gången var jag ju sjuk. Min ’scrap-kompis’ (jag har tydligen en speciell kompis till olika aktiviteter) kommer efter mig på morgonen, så nu ska jag plocka ihop det jag ska ha med mig och göra en liten matsäck. Jag ska scrappa ett födelsedagskort till Ronja och med det delta i häxornas månadsutmaning. Vi har fått en bingobricka och ska välja en rad med saker som måste vara med på vårt alster… ex. kedja, text, fågel, eller text, cirkel, band, eller fågel, cirkel, charm… Vill man, får man klämma in alla nio ingredienserna. Jag gillar ju utmaningar. Måste bara hitta en liten bit av en kedja.

God natt mina vänner <3

Det är två veckor sedan jag var på vattengympan senast, men i morgon ska jag förhoppningsvis komma mig dit. Jag längtar! Jag har väldigt ont i ena axeln efter gårdagens träning och det bekräftar det jag fått höra från experthåll… att patienter med fibromyalgi inte ska träna på gym. Bassängträning är det som gäller för dem. Jag har väldigt svårt att få gehör för det. ”Alla kan träna” får jag ideligen höra.

Jag får aldrig ont efter vattengympan och jag tror det beror på att vattnet bär upp kroppen, i synnerhet armarna. Jag har vanligtvis svårt att lyfta armarna tillräckligt högt och därför sveper jag omkull glas och koppar och annat som står på borden.

Började fundera på en helt annan sak i samband med vattengympan. Det här med integritet, ex när det gäller nakenhet. Jag har skrivit om det förut, problemet vissa i min grupp har med den grupp som kommer efter oss. Det är en grupp invandrarkvinnor och unga tjejer, och de vill inte klä av sig nakna, inte ens inför varandra och inte i duschen. De vill gärna ha badkläder som täcker kroppen, ex tunna tights under baddräkten och duschar sinnrikt med badkläderna på. Det är deras kultur och så de har blivit uppfostrade. Att ställa sig naken inför andra vore för dem otänkbart och det tycker jag vi ska respektera.

Jag är inte så mycket för att visa mig naken själv, utan drar mig gärna undan i en vrå i omklädningsrummet. Jag är lite blyg, någon skulle kanske säga pryd, och det vill jag få vara.

Men jag blir så trött på gnället. De är ’snuskiga’ och man måste ’ta seden dit man kommer’. Jag brukar säga att jag orkar inte bry mig. De är sista gruppen och bassängen dammsugs och vattnet renas varje natt, så vi kommer aldrig att behöva lida av deras ’snusk’.

Men det är nog inte det som irriterar, utan att de inte gör ’som alla andra’. Att de både syns och hörs. Att de tar plats. Att de är annorlunda. Och det värsta: Att de är o.l.y.d.i.g.a.

Den bästa stunden på hela veckan brukar vara vattengympan och jag tycker det är trevligt att fara dit och träffa de jag pratar och skrattar med, men jag blir så trött på gnället från en liten klick. Alltid samma sak. Yada, yada, yada, yada.

Ha en trevlig torsdagsnatt <3

I dag blev det mycket bussåkande och många byten. På dagen for jag till vårdcentralen för att träna med min sjukgymnast. Konditionen är inte den bästa. Jag hostar fortfarande och blev tvungen att snyta mig innan jag skulle lägga mig på magen på bänken. Vi modifierade några övningar, så att de skulle passa mig bättre. Jag frågade sjukgymnasten om de verkligen inte hade fått lära sig något om fibromyalgi på utbildningen och hon medgav att hon var mycket dåligt insatt.
Jag slarvade med cyklingen, men trampade i stället med förtjusning upp och ner på step-brädan. Jag gillar den övningen och tror att det beror på att det påminner mig om den tiden då jag dansade internationell folkdans… mest grekiska danser. Hopp, hopp… ner i nigsittande och upp… i en bestämd rytm. ’Det var på 80-talet’, sa jag till sjukgymnasten och hon tittade långt på mig. Hon var kanske inte ens född då.

Vi bokade in träningstider på tisdagarna några veckor framöver. Jag ska träna själv och sedan ska jag få en ny sjukgymnast, för den jag har träffat nu hade bara en provanställning.

Sen for jag hem och hann äta och vila lite, innan det var dags att fara tillbaka för att äntligen mäta blodtrycket. Jag fick ju ny medicin för några veckor sedan och var lite spänd på om den hade verkat. Jajamen, blodtrycket låg mycket bra, så nu kan jag känna mig lugn. Jag blev riktigt glad.

I bussen hem satt jag bredvid en ung kille som satt och sjöng lågt för sig själv. Han satt med stängda ögon och knäppta händer, rullade tummarna och sjöng så vackert en lugn sång på engelska. Helt i sin egen värld. Till slut blundade jag också, rullade tummarna och njöt av hans sång. På Ålidhem hoppade han av bussen. Vilket fint ordlöst möte.

Jag lånade en underbar bild från från konserten med Sofia Jannok från vk.se där man ser hennes superlånga lösögonfransar.

Ha en bra tisdagskväll <3

I går morse när jag skulle ta in tidningen, upptäckte jag att dörren var olåst. Eftersom jag inte varit ute under hela söndagen och ingen varit hos mig, hade jag sovit två nätter och en hel dag med olåst dörr.

När jag bodde på Vargvägen hade jag ju en trappa direkt innanför ytterdörren, så ibland kunde jag låta dörren stå olåst, ex om jag visste att någon skulle komma, så att jag inte skulle behöva störta ner för trappan och öppna. Ibland stod jag på översta trappsteget och skrek att det gick bra att komma in.
Det kunde även hända att jag gick ner och ställde upp dörren när jag var sjuk och tänkte att jag kanske skulle bli tvungen att ringa efter hjälp. Det hände flera gånger att jag sov med olåst dörr. Där var det lite ’farligare’ att göra det än här, för här har vi ändå en ytterdörr som är låst på natten.

Det lustiga är att jag har varit noga med att låsa dörren sen jag flyttade hit, eftersom det är mycket fler människor i omlopp i huset och utanför. Jag vet inte vad som hände nu. Jag kanske ställde upp dörren när jag hade den där febertoppen, för jag blev faktiskt lite rädd. Eller så ’glömde’ jag den efter jag varit ute med soporna, eller när jag tog in lördagens tidning.

Förkylningen är mycket bättre. Hostan är på normal nivå och tur är det, för jag har så himla ont i muskelfästena till revbenen av allt hostande. Till slut börjar musklerna krampa och då är det svårt att andas ordentligt. På nätterna sover jag utan att hosta och rosslande har avtagit. Det blev en tydlig skillnad efter den där konstiga febertoppen.

I går tog jag bussen till Ålidhem, för jag behövde komma ut och även handla lite. Ä.n.t.l.i.g.e.n  fick jag min glass, den där goda glasen med chili och lakrits. Det fanns bara två paket kvar av den på ICA och jag blev ju tvungen att köpa båda. Sen köpte jag bautastora jordgubbar från Spanien också.
Så skulle jag köpa frimärken på posten. Det var ett långt ärende före mig, en kille som skulle skicka med postförskott m.m. och jag började känna mig lite yr där jag stod och väntade. När det till slut blev min tur kom jag inte ihåg vad jag skulle ha. Jag bad expediten föreslå något och han provade förstås först med ’frimärken’… ja, det låg ju närmast till hands.

Sen ringde en kille från ett försäkringsbolag och påstod att jag i min ålder MÅSTE ha en ordentlig olycksfallsförsäkring. Jag sa att jag har en bra sådan och då tyckte han att jag skulle ha två, så att jag kunde få ut pengar från två håll ifall olyckan var framme. Han pratade och pratade och sen sa jag att jag inte var intresserad.

”Men du säger ju ja, ja...” sa han.
”Ja… jag säger ja, ja, för att jag är artig och vill markera att jag lyssnar… men nu säger jag Nej Tack, jag är inte intresserad”, sa jag.

”Men du lyssnar ändå”, sa han.
”Ja, men du lyssnar inte och hör vad jag säger. Nej Tack och nu tänker jag lägga på. Hej då”, sa jag.

”Ja, ja”, hör jag då i luren. Jag tycker att konsten att vara bestämd, men ändå inte alltför otrevlig, är väldigt svår i sådana här sammanhang.

Ha en fin tisdagskväll <3