Läser om filmen om fallet Alfred Dreyfus. Ironiskt att filmens regissör, Polanski, har fått en del feminister att löpa amok. Deta givetvis med anlednig av de övegrepp mot unga flickor han anklagas för att ha gjort sig skyldig till.
Ironin ligger i att den kampanj för att rentvå Dreyfus från spionerianklagelserna till inte så liten del fördes av – just det -kvinnor.
Tydligen blev också kampanjen något av startskott för att det som brukar benämnas intelligentians involvering i den politiska debatten. Men, något som kanske var än viktigare, var att den inspirerade Theodor Hertzl till att starta sionismen.
Dess strävan var att skapa ett hemland för världens judar som levde i förskingringen, diasporan. Hertzl menade, och han hade fog för det, att hur mycket judarna än försökte assimilera sig skulle de ändå aldrig bli accepterade av omgivningen. Drygt ett kvarts sekel senare skulle det visa sig att han hade alltför rätt. Åtminstone beträffande Tyskland.
Mycket har hänt sedan dess. Men judarna har nu ett eget land, Israel. Tyvärr, får man väl säga, är den politiska strid som just nu pågår i landet inget som gör någon människa. glad. Åtminstone inte mig.
Men när det gäller den grundläggande frågan om Israels rätt att existera som ett land för det judiska folket, ändrar inte Netanyahus valseger, om det nu visar sig vara en sådan, någonting.
Den 3 mars 1918 slöts freden i Brest – Litovsk mellan Ryssland och Tyskland. Första världskriget var därmed slut på östfronten. Tre kejsardömen, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland skulle gå under i och med krigsslutet. Men freden som skulle följa, löste inget utan gav upphov till förnyade trauman som i sin tur banade väg för despoter som Stalin, Hitler och Mussolini.
De judar i de olika länderna som hade kämpat för det som de såg som sitt hemland, hade inte mycket för det när det väl kom till kritan. Det är något man bör ha i minnet när man tar del av det som hände soldaten Dreyfus.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna