Under uppväxten minns jag en gåta: vad är det för likhet mellan en professor och en apelsin? Svaret var att båda är klyftiga. Jag erinrar mig detta när jag läste ett inlägg av – just det – en professor i humanekologi. Visserligen vid Göteborgs universitet, men i alla fall.

I inlägget hävdades att det som just nu inträffar i Coronaepidemins spår visar på hur en omställning av samhället i resande och konsumtionsvanor ”plötsligt går lätt att genomföra”. Något som alltså skulle visa på vad som, enligt professorn, skulle behöva genomföras för att ”rädda välfärdssamhället”.

Lätt?

Det är inte utan att man tar sig för pannan. Det som händer just nu är förstås ett uttryck för att mänskliga samhällen drabbas hårt av sjukdomsutbrott av den här magnituden. Men att följderna av det skulle vara en lätt sak, eller att något liknande som skulle genomföras av andra skäl, det vill säga ett kraftigt minskat resande och en lika kraftigt minskad konsumtion överlag, skulle vara något positivt, är rentav löjeväckande.

Tyvärr, måste man säga, har miljödebatten i vårt land sedan länge spårat ur och i alltför stor utsträckning kraschat ner i en undervegetation av enfaldig civilisationskritik. Den började med kärnkraftstriden på 70 – talet och kom att genomsyra en inte så liten del av debatten inför folkomröstningen om ett svenskt deltagande i det europeiska samarbetet och poppar nu upp igen i samband med insikterna om klimatförändringar, som tveklöst är en realitet, och nu den här epidemin.

Men de ”lösningar” som civilisationskritikerna anger är minst sagt förskräckande. Ta bara en sådan sak som turismen, som i dag motsvarar tio procent av världens BNI. Ett minskat resande av det slag vi nu ser skulle, om det blev permanent, vara ett mycket effektivt sätt att rasera både Greklands och Italiens ekonomier. Bara för att ta två exempel. Allt som kommer från professorshåll ter sig inte klyftigt. Det är tydligt nog.

Just nu försöker regeringar över hela världen dels begränsa smittspridningen, med metoder som i vissa fall nog kan diskuteras, och dels stötta företag och verksamheter som nu riskerar att rasa ihop om inget görs. Det ter sig minst sagt ironiskt att de grönas taltratt Per Bolund i egenskap av finansmarknadsminister nu får sitta och administrera stöd till den flygverksamhet som hans eget ungdomsförbund vill förbjuda. Åtminstone inrikesflyget.

Epidemier har inneburit mycket hårda slag mot mänskligheten genom historien. Dåtidens samhällen var definitivt inte mindre sårbara i det avseendet än dagens. Snarare tvärtom.

Året är 2016. En flicka föds i Östergötland. Föräldrarna är helt klart sådana som aldrig borde ha blivit just det. Missbruk och en rad andra brott finns med i bilden. Inte minst gäller det pappan. Flickan omhändertas och har turen att placeras i ett kärleksfullt hem. Hennes framtid ser ljus ut.

Två år, nio månader och 13 dagar senare förändras allt. Lilla hjärtat, som hon kallas, rycks bort från den familj hon ser som sin, mamma, pappa och systrar. Hennes ”föräldrar” vill ha henne tillbaka. Domen i kammarrätten i Jönköping ger dem rätt. Tio månader senare är hon död.

Den här tragedin borde givetvis aldrig ha inträffat. Men likafullt gjorde den det. Men att ösa sin vrede över korkade beslut av en kammarrätt, ger knappast något egentligt svar på varför. Än mindre ger det något svar på frågan vad vi ska göra för att förhindra en upprepning.

Men, säger väl någon, numera är ju barnkonventionen en del av svensk lag. Det måste väl innebära att möjligheterna att undvika sådant här blir större? Nej, faktum är att det faktiskt kan bli tvärtom.

Det finns sedan länge, både här och på andra håll, en tydlig vilja från samhällets sida att bejaka de biologiska föräldrarnas rätt att ha omvårdnaden om barnen. Tyvärr också i de fall när det är tydligt nog att besluten borde ha varit annorlunda. Barnkonventionen riskerar att förstärka just den hållningen snarare än tvärtom.

Betyder det då att barnkonventionen aldrig borde ha blivit lag? Inte nödvändigtvis. Om man nu verkligen ville stärka barnens – och inte föräldrarnas – rätt skulle man givetvis ha arbetat om lagarna med sikte på just det och på så sätt kunnat undvika det som nu är ett alltför tydligt och nedslående mönster där politiken överlämnar till juridiken att uttolka vad besluten egentligen innebär, samtidigt som lagarna verkar tillkomna för att skicka ”signaler” om politisk handlingskraft snarare än att göra skillnad i praktiken.

Resultaten är nedslående. Både på detta och på andra områden. Politiken har i förfärande hög utsträckning abdikerat och reducerat sig själv till megafoner.

Det är ljuset av detta vi ska se framgångarna för Åkessons gäng. Partiet är en enda stor megafon som likt melodislingan i ett varuhus, om det nu finns kvar några sådana, ständigt upprepar att landet måste sluta sig inom sig självt och avskärma sig från omvärlden i alla avseenden. Det yttersta exemplet på signalpolitiken är väl flygbladsutdelningen i Turkiet.

Det är givetvis en fullkomligt omöjlig hållning. Åtminstone om vi vill ha kvar den välfärd Åkesson med underhuggare säger sig värna om. Men i och med att även andra partier och debattörer har fallit för frestelsen att ägna sig mer åt utspel och signaler än åt att verkligen förklara hur det faktiskt ser ut och hur vi bör agera, blir det som det blir.

Den som aldrig vill tro på annat än det som från början slagits fast, riskerar alltid att bli akterseglad. Den 10 mars 1974 hittades en japansk soldat på Filippinerna. Han trodde att andra världskriget fortfarande pågick. Påminner onekligen en del om Åkessons envisa åkallande av ett förmodat isolationistiskt förflutet.

Signalkräftan sprider kräftpest men är själv resistent mot den algsvamp som orsakar sjukdomen. Sedan början av förra seklet har tusentals bestånd av vår egen flodkräfta slagits ut till följd av att man tog in den amerikanska släktingen. Det skedde för att vi inte visste bättre. Lever vi fortfarande i signalkräftans vändkrets? På mer än ett sätt?