Makten över dagordningen, journalistiken och media

När jag läser insändare och bloggar ser jag att det förekommer frekvent kritik mot journalister, journalistik och media i allmänhet. I synnerhet skulle SD vilja kunna straffbelägga journalister och de anser även att flera media är ”vänstervridna”. Granskande och kritisk journalistik kommer av naturliga förklaringar att uppfattas som något vridet åt vänster. För exempelvis objektiva och sakliga felaktigheter går det an att ta upp kampen. Men när det gäller det själva nyhetsvärderingen, det subjektiva, det som kan vara retoriska figurer som tillhör själva journalistens innersta handlar det därför om att välja sina krig. Det är dömt att bli förlust om kampen tas upp mot en journalist.

Att journalisten och media har makten över dagordningen och ordet får ses som en naturlag. Det finns andra sätt och andra strategier. En är att lämna det därhän, och det är den bästa metoden. Man kan i stället genom tålmodighet, skapa en egen agenda.

Och nu blir det värre. Håll i er. Vad händer om man tar upp kampen om att felaktigt ha blivit citerad eller på annat sätt känner att journalisten gjort ”ett dåligt jobb” och därför vill ge tillbaka? Journalister kan vara som barn, vilket vi alla kan, och då vet man hur det går. De ger tillbaka med samma mynt. Och nu kan karusellen vara i gång och den ene förlorar. Det är inte journalisten.

Vad är då sensmoralen i mitt inlägg? Jo, journalister är inte dåliga och journalistik och media är makten och verktygen för dem som vill få ut sitt budskap och därmed påverka. Politiker och media i allmänhet är en förutsättning för att bedriva politik och påverka dagordningen. Dagordningen är ju så att säga listan på vad som medialt ligger i luften just för tillfället. Att påverka dagordningen och sörja för att media (journalister) skriver om det som man vill skall vara aktuellt, är vad det hela går ut på när man vill skapa opinion och tala för sin sak.

Välkommen i sportgrenen ”påverkan av dagordningen”. Lycka till!