Pensionärens tid

En pensionär har i vart fall så kallad oreglerad tid. Ofta hör man att pensionärer har så mycket tid att de inte behöver hushålla med tiden. Det sägs inte sällan om pensionären något raljant ”alltid är ledig”, eller ”ofta har så mycket att göra”. Yngre människor i trettio-fyrtioårsåldern beklagar sig ibland över att de nödgas ”planera sin tid”. Det är förståeligt. Men hur ligger det till med värdet av tid för oss människor vilken kategori vän än kan sorteras in under?

Pensionären tid är naturligtvis lika viktig som den yngres tid. Pensionärstiden har dock en annan karaktär av några tillägg. De yngre i trettio-fyrtio års åldern har trettio-fyrtio år längre kvar att leva än dem som är omkring sjuttio år. Om man som människa skulle leva sin statistiska tid om åttiofem år har dessa yngre ännu mera tid kvar, som omkring minst femtio år. Jag skulle gärna stå ut med att ”tvingas planera min tid” om jag fick ytterligare fyrtio år än de år jag sannolikt har kvar.

Sedan tidig skolålder har jag fram tills jag pensionerade mig vid sextiosju år ålder för fem år sedan oftast behövt planera, ta hänsyn till tidsgränser och nyttja tiden effektivt. Nu behöver jag inte det längre och vill faktiskt inte ens överraskas av plötsligt uppdykande ting typ deadlines eller uppgifter. Men om jag ändå har något inbokat som jag vill göra och ser framemot kanske jag inte ens vill skjuta upp det en enda dag? Då kan det inte sällan anses att jag borde kunna flytta på det, för jag har ju ”nästan ”all tid i världen”. Från ett perspektiv är de inte helt sant. Jag har nu trettio-fyrtio år mindre kvar. Därför är hushållningen och hanteringen av tid helt och hållet min syn på min egen tid.

Det har tagit mig flera år att klara synen på pensionärstid och att pensionärstiden inte heller är av annan dignitet än ens var tidigare. Jag behöver inte nu längre ständigt jaga ”nyttiga uppgifter” att göra för att må bra och känna värdfullhet.