Sammanblandning sak och person

Sammanblandning mellan sak och person är den vanligast åkomman i den politiska retoriken när någon ger sig på att göra kritiska invändningar till det man skriver. Fråga mig? Även om jag väger orden så att de lämpligaste valörerna används resulterar det många gånger i argument men inblandning av min person och karaktär. Vad kritikerna och invändarna själva inte helt förstår är att inblandning av personens karaktär och egenskaper försvagar de retoriska effekterna.

Jag har skrivit på VK bloggen en längre tid och naturligtvis fått många kommentarer vilka har varit värdefulla som retoriska övningsuppgifter. Retoriska utmaningar ger övning och stärker förmågan att uttrycka sig såsom motgångar kan göra. Kort sagt personangrepp och nedsättande påhopp känns naturligtvis aldrig bra. Däremot känns skickliga och bedövande invändningar och motargument stimulerande.

En och annan gång har jag reflekterat över om jag skulle avslå alla kommentarer. Men icke ännu eller ens senare avser jag det. Men blir lätt verktyg för vad andra vill torgföra men å andra sidan är de flesta kritiska och negativa kommentarerna relativt simpla att hantera.

Om jag skriver kritisk om en politisk flank eller då och då återkommer till liknande kritik genom viss upprepning kan jag tillskrivas att jag ”hatar” vilket naturligtvis är en kraftfull överdrift. Skriver jag mera välformulerat kallas jag för elitistisk. Använder jag bedövande argument sägs jag orsaka polarisering vilket faktiskt är syftet. Eftersom jag inte tillhör någon av fanklubbarna för SD anses jag vara vänsterorienterad.

Om jag någon gång men inte tillräckligt ofta skriver ytterst välformulerad kallas jag inte sällan ordblajare vad det nu kan vara för något? Jag har nog fått en släng av någon lik yrkesskada eller akademisk skada för ibland kan resultatet pendla mellan juridisk text och skönlitterär text. Men mycket finns däremellan och inte minst mellan orden.