Krånglande avlopp i köket, jajamän.
Visserligen ingen skam men knappast hedrande heller. Och antagligen hjälper det inte med en daglig dos kolesterolsänkande statiner i det här sammanhanget. Till all tur verkar det inte vara helt tätt. Det rinner undan om än en smula motvilligt när man förlöst med sugklockan.
Bristfälliga avlopp är vår, och kanske i ännu högre grad nästa generations arvedel.
Annars händer inte mycket i byn. Och skulle någonting mera anmärkningsvärt inträffa så fogas det tyst och lugnt in i byns litenhet. Om kvällen mumlar forsen, skickar somt vatten åt turbinen via den om sommaren läckande, piprinnande, turbintuben av trä som gör folket lite lågmälda och undrande.

Morgonens cykeltur avklarad. Ser att jag skattemyndigheterna ovetandes producerar bortåt 200 watt när det går som tyngst.
Energi lär ju vara oförstörbar så det kan ju iofs komma någon efterräkning.
Mera snö har kommit under natten. Börjar bli riktigt ombonat nu kan man tycka, även om man som norrlänning naturligtvis är beredd att stå upp för provinsens nackdelar och unisont sjunga med i visan om hur långt det är till Stockholm.

En gråblå dag. Över himlen for en sorts skärmflygare vars farkost såg ut som en guds emoji på blåtonat fakturapapper.
Igår var jag nästan inställd på att vallfärda till Vännäs eller Nordmaling för att komplettera med en medicinsort som börjat sina.
I ärlighetens namn så var jag nog lite tveksam till om dom skulle ha preparatet på hyllan. Ty tom på sjukhusapoteket, detta apotekens riksbank där dörrarna bara sällan är stängda, brukar receptarien bli borta en god stund innan hon kommer tillbaka sådär triumferande och pratglad som man bara blir när saker och ting gått över förväntan.
Vilket skulle bevisas – som man brukar skriva när man vill vara fin i kanten.
Det blev till att hämta en annan dag.

Just gjort den månatliga varmkörningen av hojarna. Har ju varit kallt så det kändes som om det fanns ett ackumulerat behov. Fazern är riktigt rolig (som man sa förr i tiden när man av ngn anledning tappade koncepten och tillät sig bli överförtjust).
Den är rolig att lyssna på när den börjar bli varm. Då övergår nämligen det oroliga preludiet till ett taktfast och harmoniskt hamrande.
Joo…den vill förstås ha varv för att bära bort någon med fart.
Den är litegrann som svärfars sista häst. Den som han bara hade till låns när livet började bli olönt, och som han lite surt gång på gång avfärdade med orden: ”Märkvärdigt att det ska gå med sån fart nuförtiden”.
För att alls hinna greppa tömmarna var man tvungen att låtsas vara på väg bort till något annat göromål som inte alls hade med hästar att göra, t.ex. låtsas vara utsänd för att hämta ett stöd till hässjan, och sedan helt plötsligt kasta sig på tömmarna där dom låg på marken som en kobra färdig till hugg.
Svärfar var ju van den tröga halvardennern Blenda, hon som prompt skulle in i lagårn för att förrätta sina behov och som i det mesta bestämde när var och hur.

Termometern vacklar mellan 26,5 och 27.
Jag hamrar försiktigt med fingret på innedelen precis som man brukar göra med barometern i hopp om att den som ett orakel ska avslöja åt vilket håll det lutar.
Lika kallt igår också. Kylan tycks ha en tendens att bromsas upp mot dammluckorna nere i älvfåran och bli till en kronisk byarinit.

Sälgen. Moderträdet.
Dominant, yvig och egensinnig. Solvriden och vresig, full av fickor och rämnor.
Med alla träindustriella mått mätt tämligen värdelös.
Vad annat kan man göra än att lämna henne ifred.
Skördarmaskinens förare noterar att hon står där men håller undan. Inlåter sig inte i någon diskussion utan lämnar precis som på bussen plats för den aktningsvärda.