Mats Nilsson, L

Britterna och vi

Av , , Bli först att kommentera 0

Så hör man, för vilken gång i ordningen, att ett avtal om Brexit ska vara klart. Det som följer är är, också för vilken gång i ordningen, att den brittiska oppositionen (här ingår pikant nog också en del av Boris Johnsons egna partikamrater) dömer ut förslaget.

Britterna framstod tidigare ofta nog som varande ett slags urhem för fungerande parlamentarisk demokrati. Detta har man kombinerat med ålderdomliga symbolartade inslag, som att det låter som om besluten fattas av monarken Elisabeth II på inrådan av regeringen.

I dag framstår det brittiska systemet som allt annat än ett fungerande sådant. Det enda man är överens om är att man inte är överens om någonting.

På sätt och vis ger det här ett intryck av att britterna har återvänt till tidigare seklers synnerligen oroliga läge. Dragkampen mellan olika mäktiga familjer och ätter om kungamakten. Slitningar mellan kung och parlament och så motsättningar mellan olika delar av öriket.

Allt detta möter en när man slår upp boken om brittisk historia som jag just nu håller på att läsa. Som en röd tråd genom brittisk historia löper vilken betydelse individerna har haft. Varje kung som haft någon inneboende styrka alltifrån Alfred den store till senare tiders regenter har satt sin egen prägel på maktutövningen.

Det påminner inte så litet om som det ser ut nu. Boris Johnson försökte sig på att runda alla institutioner (också majestätet) för att nå dit han ville. Något som är ett känt mönster i den brittiska historien.

Det gick i allmänhet inte så bra. Ett exempel på det är Rikard II som fängslades och fick dö av svält.

Vi ska dock inte förhäva oss. Den 17 oktober 1356 utropar sig Erik Magnusson till kung och går i krig mot sin egen far och kung, Magnus Eriksson. Vi är, historiskt sett, inte en bit bättre än britterna.

Bli först att kommentera

Hal som en tvål

Av , , Bli först att kommentera 1

En av Povel Ramels oförglömliga visor handlar om en tvål som tydligen har kommit bort. Tänker på den låten när jag lyssnar på dagens partiledardebatt. Gång på gång glider Åkesson undan så snart han hamnar i ett replikskifte. Angrepp på vad SD: s politik skulle leda till bemöts egentligen inte, utan Åkesson bara glider förbi dem. Likt tvålen i badkaret.

Ett exempel på det var när det blev tal om samarbete mot gränsöverskridande brottslighet. Något europeiskt FBI ville Åkesson inte ha. Man skulle bara samarbeta ändå. O, vad vi ska samarbeta, o vad vi ska samarbeta. Men vilka former det ska ha och hur regelverket ska se ut, får man aldrig något som helst besked om.

Sanningen är förstås att SD inte vill ha något samarbete. Tvärtom ska vi dra oss tillbaka och stänga till om oss. Men det ska inte påverka vardagen på något avgörande sätt. Allt annat ska fungera precis som förut.

Det framförs på ett tämligen skickligt sätt. Vilket kanske säger mer om de som har en annan åsikt än om Åkessons gäng. Alltför länge har de fått hållas utan att utsättas för någon verklig granskning av partiets politik.

Ett exempel på just den saken, var ett replikskifte när Åkesson hävdade att SD vill satsa mer på äldreomsorg än att ta emot folk från alla världen hörn. Här kunde någon ha kontrat att 55 procent av de som i dag arbetar inom äldreomsorgen är invandrare. Det innebär alltså att om Åkesson fick som han ville skulle omsorgen (och även sjukvården för den delen) braka ihop. Någon sådan replik kom dock inte.

Det här är inget nytt. Precis så har auktoritära och populistiska politiker och partier betett sig i alla tider. De som stödde den sortens partier, både röda och bruna, under mellankrigstiden tänkte tydligen att man ju kunde ge dem en chans när det nu inte verkade som om de mer etablerade och sansade partierna kunde leverera vad de lovade. Om fascister/nazister inte heller de lyckades, kunde man ju rösta bort dem.

Ja, det var ju precis där det brast. Någon sådan möjlighet kom aldrig. Och så mycket torde stå klart att om Hitlers parti hade sagt vad man egentligen hade tänkt sig, hade antalet röster varit blygsamt.

Den 16 oktober 1946 kom det logiska slutet för Hitlers hantlangare. De som dömts till döden i rättegångarna i Nürnberg fördes till galgen. Till sist hade vattnet i karet runnit ut, tvålen hade lösts upp och på botten syntes bara en motbjudande svartbrun sörja.

Bli först att kommentera

Nya ryska tsarer

Av , , Bli först att kommentera 0

Ser att det på dagens datum, den 15 oktober 1552, som Ivan den förskräcklige erövrade det Tatariska Kazan Khanatet. Den tid då mongoliska folk hade expanderat och erövrat allt från Kina och Indien till delar av Mellanöstern och Ryssland, var på väg att ta slut.

Det som följde var antagligen inte så värst mycket trevligare. Ivan har gått till historien som en av de värsta ryska härskarna, vilket inte säger så litet.

Det finns skäl att erinra sig att ryssarna, oavsett om härskarna hetat Ivan, Stalin eller Putin, alltid har strävat efter att nå ut till kusterna. Det har gällt Stilla havet, Svarta havet, Medelhavet och Östersjön. Det är ljuset av det vi ska se hur Putin nu försöker manövrera för att flytta fram sina positioner i Syrien och övriga Mellanöstern.

Att det förorsakar lidande och död, också på hemmaplan, är sannolikt helt ointressant för den ryska ledningen. Som det har sagts om Stalin: ”Människor betydde ingenting för honom. De var som råttor”.

Vart det här leder i den nämnda regionen återstår förstås att se. För svenskt och europeiskt vidkommande kan det vara både för- och nackdelar. Om Putin är upptagen med att kriga i Syrien, finns knappast tid eller resurser att agera mot exempelvis Baltikum. Å andra sidan, kan det här medföra nya flyktingströmmar som orsakar nya slitningar inom EU. Något som passar den nye tsaren precis.

Palme brukade på sin tid anklaga oppositionen, när den tyckte att han var väl eftergiven mot sovjetmakten, anklaga inte minst liberaler för att syssla med ”antisovjetism”. Något som borde föranlett (vilket dock sällan skedde) att man hade kontrat med att, ja, det var precis vad det var frågan om. Inte minst av historiska skäl var det givet att misstro stormakten i öster. Något som gäller också i dag.

Bli först att kommentera

Hållbart

Av , , Bli först att kommentera 0

Så var det måndag. Första snön kom dalande ner i helgen. Det är relativt tidigt, vilket säkert en och annan vill få till att det där med klimatet nog inte är så farligt ändå. Är det inte kallt nu kanske? Jodå, så är det. Men att blanda ihop väder och klimat är än värre än att blanda ihop äpplen och päron. Då är det snarare som så att man blandar ihop äpplen och lingon.

Alla få vi väl fundera över hur hållbara vi är. För egen del har jag blivit betydligt bättre i det avseendet i och med att jag slutat veckopendla med flyg till jobbet som under några år var lokaliserat till Örebro. Å andra sidan cyklade jag hela tiden, eller tog bussen, när jag befann mig där, så i slutändan får man väl räkna sig detta till godo.

Exemplet ovan visare hur komplicerat det kan vara med den sortens kalkyler. Det är precis som någon påpekade med anledning av lördagens aktion där aktivister blockerade trafiken längs genomfartslederna. En blockering som kom att innebära att trafiken stod stilla med ökade utsläpp av avgaser som resultat.

Den sortens idiotier betackar åtminstone jag mig för. I bästa fall har de ingen betydelse alls, i sämsta fall är de kontraproduktiva. Både på kort och längre sikt.

Hur har man det då i övrigt med hållbarheten? På senare tid har textilbranschen hamnat i skottgluggen. Ovanpå allt det andra ska man nu också känna klädskam. I det fallet kan jag nu se mig som en förebild. Mitt klädkonto är, för att uttrycka sig milt, tämligen begränsat. Jag går gärna med mina gamla lappade jeans, något jag har gjort både när man väl förväntades skämmas över sina paltor och så nu när man istället blev ett efterföljansvärt exempel.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är hållbart och vad som inte är det. Den 14 oktober 1648 slöts den westfaliskt freden, något som innebar slutet på det 30 – åriga kriget. Till sist hade man kommit fram till att det nog var mest hållbart att folken själva fick avgöra om de skulle vara katoliker eller protestanter. Synd att det skulle ta 30 år och så många döda innan man lyckades komma överens om det.

Bli först att kommentera

Ordens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 0

Det förs just nu en – tämligen – upphetsad diskussion inom det liberala lägret om att mer eller mindre förvisa allt vad religion heter från landets skolor. Inga böner här. Givetvis inte under lektionstid, men inte heller på rasterna.
En annan är så pass till åren kommen att jag varit med om både morgonbön och bordsbön. Vi skulle då välsigna maten. Tanken var god, maten var det sällan eller aldrig. Så den behövde all välsignelse den kunde få.
Hur det än var med den saken, de som nu protesterar gör det ofta nog med krav på respekt för sin tro. Nå, känner jag någon sådan respekt? Svaret måste då bli nej.
Inte så att jag betvivlar deras ärliga övertygelse, men som ateist kan jag inte gärna säga annat än att den övertygelsen, som vilar på en föreställning om något slags väsen som är upphov till det som vi känner som livet, helt enkelt saknar substans. Det går inte att belägga att något sådant som gudar (eller gudinnor) existerar, och fram tills dess att man faktiskt kan presentera belägg för något sådant, måste det hela avfärdas som vidskepelse.
Men, och det här är viktigt, om någon nu ändå mer eller mindre innerligt vill omfatta någon tro av det slaget, måste vederbörande givetvis få göra det. Och om man då vill vända sig till föremålet för tron under en rast i skolan, ja gör gärna det. Men, och det här är också viktigt, det går inte att åberopa någon särbehandling i övrigt.
En del hävdar att L verkar ha gripits av något slags ”kristofobi”, och uttrycker sorg över att partiet, som genom åren förvisso haft ett stort inslag av kristna, både väljare och förtroendevalda. Det finns ingen anledning till att så skulle vara fallet, men tveklöst är man väl kategorisk i just denna fråga. Det finns det heller ingen anledning till att vara.

Bli först att kommentera

Hy(s)teri i parti

Av , , Bli först att kommentera 3

En gång i tiden var socialdemokraterna en politisk monolit. Ett maktblock som det verkade snudd på omöjligt att rå på. Första grundskottet kom 1976, men det skulle dröja ända tills ganska nyligen innan S blev ett parti bland andra, även om de inte har fattat det själva riktigt än.
I dag är partiet, som jag ser det, på väg i en riktigt obehaglig riktning. Något som nästan är värre än den självtillräcklighet som präglade partiet under Palmes tid.
Det drag som väl alltid funnits där, viljan att stänga omvärldens obehagligheter ute, manifesteras i dag i ett ängsligt pipande om en sådan sak som Turkiets angrepp på kurderna i Syrien, samtidigt som man med något som mest liknar hysteri kategoriskt vägrar att göra något alls för att rädda de svenska barn i Syrien (jodå, de ÄR svenska) som nu riskerar ett än värre öde än det de hittills råkat ut för.
Varför nu detta? Självklart därför att S i dagsläget är hysteriskt rädda för att förlora ännu mer till Åkessons gäng än det de redan har gjort. Och när nu vi liberaler har att samarbete i budgetfrågor med S riskerar vi givetvis att dras in i den nedåtgående spiral som vi som nation är inne i när det gäller att stå upp för humanitet och solidaritet.
Vi får aldrig acceptera de falsklarm om ”massinvandring” som en del krafter ständigt tutar ut. Någon sådan har vi aldrig haft och i den mån vi riskerar få något som ens liknar det, skulle det vara tänkbart om Putin finner det lämpligt att försöka erövra åtminstone delar av Baltikum på samma sätt som Ryssland redan har gjort i Georgien och Ukraina. Då kan vi få se balter som i tiotusental försöker sätta sig i säkerhet på andra sidan Östersjön.
En gång i tiden fanns det skäl att oroa sig för en muslimsk expansion mot Europa. Den 10 oktober 732 sattes det stopp för en sådan expansion i och med frankernas seger över muslimska styrkor i slaget vid Poitiers. Ett annat tillfälle var när turkarna stoppades utanför Wien på 1500 – talet.
Men det var då det. I dag råder fullt inbördeskrig i den muslimska världen. Visst påverkar det oss, och där ska vi göra allt vi kan för att bistå de krafter som vill ha fred och demokrati, men någon oro för att turkar eller araber skulle vara på väg att ta över Europa behöver vi inte hysa.

Bli först att kommentera

Tidigt och sent

Av , , Bli först att kommentera 0

Läser att det kommande lördag ska blockeras vägar här i Umeå. En aktionsgrupp använder klimatet som ursäkt för sin civilisationskritik av det vanliga tröttsamma slaget. Det bärande ”argumentet” för att på detta sätt agera genom att bryta mot lagen är tydligen att det är så förfärligt bråttom. Vi ska gripas av panik, är budskapet.

Panik är sällan eller aldrig ett bra tillstånd om vettiga beslut ska fattas. Uttrycket kommer från den grekiske guden Pan som härskade i skogen och kunde orsaka att folk gick vilse och irrade runt i panik.

Visst är det bråttom om arbetet mot att minska följderna av de utsläpp som redan har skett och stoppa den ökning som har skett under lång tid. Men det vore fel att hävda att inget görs och att ingenting har gjorts. Men att sätta sig på vägen och ta sig rätten att hindra trafiken kan aldrig medföra något positivt. Snarare riskerar den sortens agerande att skapa ilska så att åtgärder snarare fördröjs än främjas.

Försent ute var omvärlden i alla händelser den 9 oktober 1937 när japanerna intog Shanghai i kriget med Kina. Alltför länge lät västmakterna Nazityskland och Japan fortsätta med sina aggressioner innan man till sist insåg att nu var det bara att utkämpa det krig man hade hoppats att undvika med sin eftergivenhet.

Bli först att kommentera

Fysiska tankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Nobelpriset i fysik handlar i år om diverse upptäckter ute i rymden. Det är om planeter i andra solsystem och om mörk energi och dito materia.

Läste nyligen en artikel som redovisade hur totalt osannolikt det egentligen var när vår egen lilla jord formades att den skulle utvecklas till att hysa liv. Det var en hel serie händelser som skulle till. Inte minst den kollision med en annan planet i solsystemets barndom. En process som gav upphov till månen. Utan dess balanserande kraft hade livet som vi känner det, knappast kunnat utvecklas.

Och vad har vi då gjort av det hela? Man kan väl konstatera att just nu är det en hel del ”mörk energi” som visar sig. Inte minst i politiken. Vi har Trump, Putin och Johnson. För att inte tala om de redan tidigare etablerade exemplen på mörkrets furstar i Kina och Nordkorea. Och här hemma har vi ju att dras med Åkesson.

Nå, mänsklighetens och Sveriges historia är full av tillfällen då det har sett verkligt mörkt ut. Som den 8 oktober 1809 då general von Döbeln avtackade de svenska trupperna just här i Umeå. Finland hade gått förlorat till ryssen efter att ha varit en del av riket i 600 år. Döbelns park påminner oss än i dag om detta.

Denna synnerligen mörka energi från öster var – och är – ett hot än i dag. Något vi bör tänka på.

Bli först att kommentera

Trumps misstag

Av , , Bli först att kommentera 0

Så har USA under Trump begått ännu ett misstag. Det är väl litet svårt att hålla reda på alla efterhand. Men den här gången kan följderna bli riktigt fatala. Att ge turkarna under Erdogan fria händer att ge sig på kurderna i norra delen av Syrien, kan i förlängningen leda till ett storkrig. Kanske rentav världskrig. Påminner en del om eftergivenheten inför Nazitysklands aggressioner och hot mot omvärlden under 30 – talet.

Många är det, inte minst inom vänstern, som genom åren ondgjort sig över USA: s roll som ett slags världspolis. Och visst har det ofta nog funnits skäl att kritisera USA: s agerande. Men man bör ha i minnet att om inte USA agerat kan vi räkna med att någon/några andra skulle ha gjort det. Och det är inte säkert att resultatet hade blivit så värst tilltalande.

Turkarna har en – obehaglig – tradition av militära erövringar. Den 7 oktober 1571 åkte de dock på ett nederlag i sjöslaget vid Lepanto. Något som satte stopp för vidare expansion i Medelhavet av det turkiska väldet. Den gången samlade sig styrkor från Venedig, Spanien, Genua och Vatikanstaten. Någon liknande samling gentemot Turkiet kan inte skönjas nu.

Bli först att kommentera

Oktobertankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Gå ut på gatan och fråga folk du möter om de tycker att det är för stora skillnader i samhället. Jag är ganska så säker på att nio av tio skulle svara ja på den frågan. Om man sedan kommer med följdfrågor skulle kanske de tillfrågade komma med saker som fattiga och rika (oklart vilka), pensionärer och löntagare, etc, etc.
Folk är så insnöade på detta i mitt tycke tämligen enkelspåriga, för att inte säga enfaldiga, resonemang att det sedan länge har blivit en en grundton i debatten.
Tittar man närmare på hur det faktiskt ser ut, blir bilden omedelbart mer komplicerad. Att fullt ut jämställa exempelvis pensionärer med löntagare, kan ju komma att innebära att det inte längre lönar sig att arbeta. Något som – också det – är en allmän maxim i debatten.
Det finns skäl, inte minst för liberaler, att tänka på dessa ting ren dag som denna. Det är nu på dagen 35 år sedan den stora manifestationen den 4 oktober 1984 mot löntagarfonderna, det vill säga det S – märkta projekt som skulle innebära att företagen skulle köpas upp med deras egna pengar och överlåtas till fackligt (läs: LO) kontrollerade fonder.
Det blev, som bekant, aldrig något av det här förslaget, och tur var ju det. Men det innebar också att all debatt i ämnet, att sprida ägandet av näringslivet, blev näst intill omöjlig.
Mycket talar för att S försöker plocka upp den här tråden igen. Det läge som partiet befinner sig i, gör behovet av offensiv profilering akut.
Det kommer att påverka även L, då vi nu har ett samarbete med S inom ramen för JÖK. Och då bör vi ha en beredskap i form av egna funderingar på området och inte bara säga blankt nej.

Bli först att kommentera