Nu har den tunga känslan efter min väns bortgång börjat avta. Jag sörjer henne och det känns mycket märkligt att se huset som nu är tomt. Vi ser nämligen deras hus från våra fönster. Vi brukade se när först den ene dök fram bakom knuten och gick ett varv längs sjösidan. Så gick han/hon upp längs andra knuten och då dök den andre upp och gick samma varv. Vi brukade säga: ”jag är inne när gumman min är ute och jag är ute när gumman min går in.” Men nu är det tomt.

Men själva den bottenlösa sorgen måste ge vika, livet måste gå vidare. Därför har jag beställt massor med fröer (alldeles för många, men min ursäkt är att det var halva priset). Dessutom har jag målat en liten gjuten katt. Ena örat fick sig en knäck men det får duga.
Den blev ganska fin tycker jag. Ska bara dra på den med lite tunna streck så det ser ut som päls. Ja, jag är nöjd.

Så har jag äntligen tagit säsongens första bad. Så härligt! Jag glömde Foppa-tofflorna och de behöver man. Det blir kallt att klättra på stegen annars. Nöjd och belåten. Glöm inte att göra det ni vill göra, inte det ni tror att ni ska göra.

I morgon blir det till att stiga upp tidigt (08.00) och dra iväg till Timrå för att serva bilen. Där får vi ta en lånebil så jag hinner till Läsecirkeln. Efter den ska jag på badhuset och uppdatera min spellista. Då är det kanske dags att hämta bilen. Man kanske skulle stanna till i Birsta och shoppa lite. Hux flux är måndagen slut. Oj, det blir en tuff dag. Bäst att vila ordentligt idag då.

Skojar jag? Nej, inte alls, bara lite. Det har varit en underbar dag idag. Solen har strålat, visserligen blåser det lite men det var skönt att få gå en riktig långpromenad. Det är härliga tider vi nu har framför oss. Ta vara på dagarna.

Ljuvlig dag, bara trevligheter. Inget att skriva om, mår bara bra idag. Jag fick nog utlopp för all ångest och oro över väninnans bortgång i förrgår natt. Nr vi gick och lade oss igår så  berättade Livskamraten att jag ojat mig och i det närmaste skrikit natten före. Då kom jag ihåg en del av den mardrömmen jag hade. Vedervärdigt det lilla jag kom ihåg. Jag blev så upprörd att det var svårt att somna efter det, men när jag väl somnat så sov jag gott.

Den drömmen var nog en bild av den ångest väninnans sjukdom och bortgång gav upphov till. Allt började ju med en stroke och ilfart till Umeås Neurokirurgiska och som jag skrev, det är min mardröm. Sedan gick allt så snabbt att allt vändes upp och ned.

Har samlat ihop grejorna jag gjutit till min ”totempåle” och lagt ut på bordet. Nu fattas bara betongklumpen längst ned som ska göra att den står stadigt och den lilla toppen. Vad det blir där vet jag inte riktigt. Jag har gjutit en liten katt, men den ser för liten ut. Vi får se vad det blir. Det ska bli skönt att få plocka bort alla attiraljer till gjutningen och målningen. Man måste ju skapa plats till blomsådderna. Det har varit roligt att skapa den.

Härlig morgon idag, lugn och fin. Sedan vattengympa men denna gång var jag i vattnet, så mycket bättre! Efter lunchen så ville jag bara lägga mig en stund och oh, så gott jag sov. Tur att Livskamraten kom och väckte mig med kaffe, annars hade jag nog sovit fortfarande. Det är jobbigt att försöka hålla sig i trim.

I morgon ska jag vara ledig, söndag ska jag också vara ledig. Något märkligt verkar hända när man går i pension. Helt plötsligt så orkar man bara ha en sak på agendan för varje dag. Blir det två, ja då har den dagen kört ihop sig och man känner sig superstressad.

Vem var människan som arbetade, som skötte makens bokföring, som läste distanskurser på Universitetet, som hade två barn som tog sin tid, som hade en hund som krävde sitt, som dessutom gärna tog någon kvällskurs bara för skoj och som till råga på allt gick vattengympa alternativt styrketräning. Hade dygnet fler timmar förr? Visst måste det varit så? Nu känner man nästan panik om man tittar på kalendern och det står Måndag; bilservice, senare Läsecirkel. Hur ska jag hinna dessa två saker? Det blir till att vila ordentligt i helgen. Till er som är mitt uppe i allt; ta det lugnt och koppla av.

Vattengympan avklarad. Tycker själv att det gick bra. Musiken gick bra, alla jobbade på och jag fick bra feedback efteråt. Feedback är viktigt för oss människor. Alla behöver höra att man klarar sig bra, att man kan göra på detta sätt så blir det ändå bättre. Jag är nöjd.

Sedan har vi besökt maken till vår kära granne ”på andra sidan sjön”. Han har tyvärr blivit dement så att han inte längre kan bo ensam hemma. Han har inte fått höra än att hustrun gått bort. Men oh så han pratade om henne. Vart hon har tagit vägen, varför de inte är tillsammans. Vi sade, som vi tidigare sagt, att hon är sjuk och på sjukhus. Så tacksam han var för att vi berättade det. Han bad oss hälsa till henne. Vi ville bara gråta. Men vi har lärt oss vad som lockar fram glada minnen och det är att påminna honom om hans arbetsplats. Då bubblar det ur honom glada minnen, vi drack kaffe och hade riktigt trevligt en stund.

Människan är som en bägare. Man fyller på med allt här i livet. Till slut blir bägaren full och kan börja rinna över. Då är det gamla tider som ligger längst ner i bägaren som blir kvar. Så är tidens gång.

Vi stannade till vid Systembolaget och köpte oss varsin flaska rödvin. Nu ska jag ta ett glas till middagen och vet att det gör även grannen längre ner på vägen. Så tänker vi en stund på dem som fanns ”på andra sidan sjön”.

Den 1 februari är den dag min syster föddes, 77 hade hon fyllt om vi hade fått ha henne kvar. Jag tänker på henne idag, glädjen över att ha fått känna henne och stå henne nära värmer mitt hjärta.

Den 1 februari är också dagen då vår ”granne på andra sidan sjön” lämnade detta liv. Nu får hon aldrig mer sitta i uterummet och titta ut över den magiska sjön som hon brukade kalla den. Så fort allt gått, allt förändrades inom två veckor. Vi fick frågan om vi ville besöka henne och ta farväl på sjukhuset, men vi träffade henne i söndags och vi tog nog farväl då. Men vi vill inte minnas hur hon såg ut i slutskedet. Vi vill minnas den rundnätta damen med lila slinga i håret, massor av ringar, örhängen, halsband och vristkedja, allt i guld. Hon som ständigt småkivades med sin Livskamrat och ibland sade något så fräckt att vi alla tappade hakan. Henne ska vi minnas och bevara i våra hjärtan.

Jag har känt mig så nedstämd i några dagar. Denna gång är det inte för allt elände som sker runtom oss – Koranen-bränning och resultatet av den, kriget i Ukraina, Turkiets krav på Sverige, SD-politiker som börjat visa sina rätta ansikten – regler för Pride-flaggan, erbjuda Paludan att komma hit och bränna Koranen, el-stödet, hela marionett-regeringen, kriget om drogerna i Sundsvall, shit, shit, shit. Vi vaknade av helikoptern som flög över oss på natten när tillslaget i Sundsvall skedde. Min tanke var att nu är det ryssen som kommer….

Nej, denna gång är det tankarna på två personer i vår närhet här runt sjön. Vi var där på 1:a adventskaffe, umgicks och hade trevligt. Men bara de senaste dryga två veckorna har allt förändrats för dem båda. Deras tillvaro har rasat samman och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på dem. Så ont…

Vad kan man göra? Bara gå vidare. Jag gör vad jag kan för att hålla humöret uppe men nu är det svårt för oss alla runt denna del av sjön. Jag har börjat att titta på olika Haka-uppträdanden varje morgon för att hålla modet uppe. På något märkligt sätt ger det mig energi att börja dagen.

Jag känner att jag varit mer stressad inför detta att leda vattengympan än jag riktigt trott. Helt slut var jag igår så därför bestämde jag mig för att gå på vattengympa idag igen. Tänkte att kroppen kan behöva en genomkörare till plus att jag kanske kan få några idéer till övningar. Åh, det var så skönt att få vara i vattnet, mycket bättre än att stå som ledare. Personalen på badhuset är väldigt trevliga och hjälpsamma och har tydligen pratat en del om att jag hoppat in som ledare. Kvinnan i kiosken sade att hon aldrig skulle ställt upp utan vana. Nu hade hon ju gått genom en del utbildning, men aldrig bara hoppa in som jag gjort. Oj, tur att jag inte hörde det tidigare, då hade jag nog backat ur.

Nu har jag börjat sätta ihop en egen Spotify-lista med passande musik. Det känns bra. Har gjutit två ringar och ett hjärta och städat på övervåningen. Gjorde en väldigt god pizza och tog ett glas vin. Får väl känna mig nöjd med det. Nu gäller det bara att Sverige slår Frankrike i handboll så blir det nog ännu bättre.

Nu har jag gjort första passet som ledare för vattengympan. Det började inte riktigt bra för de låtar som jag fått en lista på och tränat efter, den fanns inte på surfplattan som de hade på badhuset. Så rörelserna passade inte alla melodier. Jag blev genomsvettig och knallröd i ansiktet under passet, men några av deltagarna hade upplevt det lite för långsamt. Jag har legat som utslagen på soffan hela eftermiddagen och kvällen, fått senadrag och känt mig helt under isen.

Nu börjar jag piggna till så imorgon ska jag göra en egen Spotify-lista som de får lägga in på badhuset. Så blir det till att steppa upp tempot. Det sägs ju att ”man ska prova allt, åtminstone en gång, i livet” och ”man ångrar inte det man gjort, utan man ångrar det man inte gjorde” så jag får väl se det på det sättet. Både vattengympan och Spotify-listan.

Oj, oj, att man ska ställa upp på allt möjligt. Jag har i alla fall gjutit en boll. Det blir spännande att se hur den ser ut i morgon när jag får ta ut den ur formen. Då ska jag gjuta ett nytt hjärta också. Men just nu längtar jag efter att gå till sängs, bara sova och slappna av.

Tala om aprilväder fast i januari. Vi har haft så soligt, vackert och kallt, men så helt plötsligt blev det plusgrader igår. På morgonen kunde vi se hur det droppar från taket på Uterummet. Jag behövde åka på badhuset och kolla upp hur det fungerar med mikrofon och musik inför vattengympan så vi beslöt att följas in till Kvissleby. När jag steg ut på altanen såg jag smältvatten rinna nerför vår slänt. Rena rodelbanan såg det ut som. Jag tog tag om repet med båda händerna och började segdra mig upp längs vägen. När Livskamraten kom ut ropar jag; -håll i dig, det är jättehalkigt.

Så hör jag ett halvkvävt utrop, tittar mig om och då sitter han i snöhögen på altan. Direkt när han satte foten utanför så gled han iväg. Han fick tag på repet och sedan drog vi oss upp längs serpentinvägen upp till bilen. Vi måste sett urfåniga ut. Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. Väl uppe vid bilen så hade jag en kortare väg till passagerarsätet så det gick bra.

Men Livskamraten skulle en längre bit för att komma till förarplatsen. Fullkomlig isbana täckt med smältvatten. -Håll i dig i soptunnan och dra med dig den, föreslog jag och så fick han göra. Tala om äventyr.

Det gick bättre på tillbakavägen för då sandade vi framför oss. Nu ska här gjutas två små krukor, sedan blir det slötid före middagen. Vi får ta pannlampa och dubbskor fast vi bara ska till grannen. Ja, så är det när man bor lite utanför civilisationen.