Är det någon som missat att valrörelsen redan är igång med ett stort antal mindre trovärdiga utspel och gott om överbudspolitik? Miljarder och åter miljarder utlovas, till efter valet förstås, men vad hjälper den nuvarande starka ekonomin, när politiken de rödgröna bedrivit i snart 4 år varit så svag och oppositionen så blek och passiv?

Den stora frågan i valet blir tydligen migrationspolitiken, så både Kristersson och Löfven förespråkar nu under galgen en restriktiv migrationspolitik. Vem kan lita på herrar (och damer) som plötsligt släpper alla spärrar och vars värderingar svängt 180 grader så snabbt? I valutspelens tid visar det sig nu att det mesta som dessa herrar dömt ut i SD:s politik är löften de går till val på. Flera politiska bedömare påpekar t ex att sossarnas senaste migrationspolitik, som presenterades av Löfven i fredags (4/5), på punkt efter punkt är en kopia av den migrationspolitik SD förespråkat i många år. Sveavägens kopiatorer måste ha gått ordentligt varma på sistone. SD borde kunna kräva ’copyrightersättning’ eller ’stimpengar’ av dem som stimmat över deras politik och nu plankat den. Men väljer kopian när det finns ett original?

Regeringskollegan miljöpartiet verkar totalt överkörda. Det är antagligen sossarnas taktik för att visa väljarna att mp inte längre är intressanta som samarbetspartners. Löfven har däremot uttryckt intresse för att samarbeta med liberalerna och centern efter valet, förutsatt att han kan sitta kvar och välja vem han vill liera sig med.

Inte heller migrationsminister Fritzon (s) verkade helt införstådd med vad Löfven gick ut med. Han betonade på presskonferensen att barn till papperslösa inte ska kunna gå i svensk skola. Senare under dagen tvingades Fritzon pudla och ta tillbaka detta påstående:

-Det finns inget förslag vad gäller att neka papperslösa barn skolgång och vi har inga planer på det.

När Löfven pratar utanför de manus han fått sig förelagda av sina ’närmast sörjande’ blir det lätt fel. En svetsare utan svetsarexamen har kan ha problem med att foga ihop delarna. Regeringens lagstridiga förslag om amnesti till 9 000 ’ensamkommande’ är ett mycket tydligt exempel på att sossarnas politik inte hänger ihop och att retorik och praktik inte ’svetsats’ samman.

Löfven har tidigare sagt att SD är huvudfienden inför valet. Hur ska han nu med trovärdighet i olika sammanhang kunna anklaga SD för att vara rasister, främlingsfientliga, nyfascister, inskränkta nationalister, nazister m m? Visserligen är trovärdighet inte Löfvens paradgren, men en nedre gräns måste väl även han ha. Så kan alla vi, som länge hävdat att endast migranter med skyddsskäl ska få uppehållstillstånd, nu slippa brunmålning och rasiststämpel? Och kan vi dessutom slippa bli kallade onda, inhumana el dyl när vi kräver att tydliga krav ska ställas på dem som får uppehållstillstånd här? Knappast! Jag tror det när jag ser det.

2014 var det identitetspolitik och postmodernism, nu är det hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, restriktiv migrationspolitik, fler poliser och inre kontroller och fler avvisningar. Jag väntar fortfarande på tydliga besked om vad som hände de 80 000 som Ygeman så högtidligt lovade att utvisa. Ygeman ’utvisades’ visserligen själv från regeringen ett år senare, men han är ett talande exempel på att retorik och taktik prioriteras före praktik och juridik. Snicksnack som inte leder till handling. Vem tror att de åtgärder Löfven nu presenterar ska omsättas i handling? Hans och sossarnas ’record’ talar klart emot detta. Bara de lyckas få fler röster för att säkra fortsatt makt i all evighet kommer deras löften nu inte att innebära någon större förändring efter valet. Det måste till en helt ny politik och helt nya politiker för att genomföra en radikal förändring.

Moderaterna är förstås inte sämre än sossarna så här i valtider. De har också tvärvänt och pratar plötsligt om volymer och invandringens kostnader. Så dags! Vem kan lita på politiker som sätter makten och prestigen före landet bästa och vars värderingar svängt 180 grader inom ett år? Verkligheten visar nu att de nya moderaternas och alliansens migrationspolitik varit ett fullständigt fiasko ekonomiskt såväl som juridiskt och en irreparabel och oåterkallelig katastrof för landet. Det vore därför klädsamt om de nu äntligen valde att sätta landets bästa i främsta rummet. Det räcker inte med att under galgen kopiera SD:s politik. Kristersson borde också kunna omvärdera sin ’ovuxna’ och egensinniga motvilja att åtminstone samtala med SD, Sveriges tredje största parti. Dessvärre klargjorde han i Agenda förra veckan att ”Ska man kompromissa så ska man göra det med människor vars grundläggande värderingar man gillar” och förklarade att det är sossarna. Ikväll är det upp till bevis för Kristersson att i dagens Agenda visa hur ’vuxen’ han själv är; vänder han sig endast till programledaren och övr 7-klöverns partiledare eller vänder han sig också till Åkesson?

Göran Persson sa enl AB nyligen i sitt sedvanliga 1:a majtal i Vingåker:

-Det vi såg under den borgerliga perioden var en totalt misslyckad migrationspolitik. ”Öppna era hjärtan”, sa Reinfeldt, utan några som helst konsekvenser i åtanke. Det fick bli som det blev. Vi har fått bekymmer som vi behöver slita med i ganska många år och det kommer att kosta pengar.

Denna planlösa, kostsamma ”totalt misslyckade migrationspolitik” och integrationshaveri med brutet samhällskontrakt som följd har sossarna övertagit och t o m vidareutvecklat tillsammans med mp. Vem kommer inte ihåg hur Löfven & Co hösten 2015 stod på Medborgarplatsen och basunerade ut:

-Refugees welcome!

Regeringen har fortsatt med alliansens ”totalt misslyckade migrationspolitik”. För drygt en vecka sedan beviljade Sverige enl DN uppehållstillstånd för 145 000 personer under 2017. Vilken anhöriginvandring kommer detta att medföra? Hur rimmar detta stora inflöde med EU:s miniminivå? Hur kommer kravet på att migranterna ska kunna göra sin identitet tydlig att hanteras framöver? Hittills har det funnits tydliga lagar och regler som ansvariga valt att strunta i. Det känns ytterst laglöst och rättsosäkert. Vad är det som säger att sossarna och alla ansvariga på berörda myndigheter m fl kommer att respektera gällande lagstiftning framöver?

Hur ska förresten Annie Lööf nu agera när sossarna tvärvänt i migrationspolitiken? Om hon räknat med en ministerpost i en socialdemokratisk samarbetsregering, torde hon antingen få tänka om eller göra en politisk U-sväng i migrationsfrågan. Visserligen säger hon i sin nyutgivna, egenhändigt skrivna PR-bok att ”människovärdet är inte något som jag kompromissar med”, men det är en klar förvrängning av sanningen. SD verkar i hennes självgoda ögon inte ha lika värde som t ex s k ensamkommande utan asylskäl, som fått avvisningsbeslut men vägrat lämna landet. Kanske borde också Åkesson & Co använda samma taktik som de ’ensamkommande’ (skrika högt och ihärdigt demonstrera på gator och torg) för att den goda Annie åtminstone ska nedlåta sig till att samtala med dem. Men så långt sträcker sig tydligen inte hennes ’medmänskliga politik’ eller hennes omtanke om landets bästa.

Lööf och alla andra invandraringvänliga politiker behöver knappast oroa sig. Vi som anser att den svenska migrationspolitiken är ett hot mot landet och välfärden har däremot desto större anledning till fortsatt oro. Hade sossarna menat allvar, hade de inte taktiskt och strategiskt tvärvänt under galgen bara några månader innan valet och lovat att införa åtgärder först efter valet. Att tillsätta jäst när bullarna är bakade funkar inte. S har ingen som helst trovärdighet i migrationsfrågan längre. Detta handlar bara om röstfiske och saknar trovärdighet.

Sossarnas nya migrationspolitik är bara bluff och taktik och inte minst ett desperat försök att vinna tillbaka alla väljare de förlorat till SD. Hade de menat allvar med sin hastigt framtagna restriktiva migrationspolitik, hade de börjat med att skrota det lagstridiga förslaget om ’amnesti’ till de 9 000 ’ensamkommande’. Att prata om trygghet i en ny tid och samtidigt sätta sig över gällande lagar innebär varken trygghet eller trovärdighet.

Sverige behöver nu politiker med förmågan att göra konsekvensanalyser innan konsekvenserna uppstår istället för 10 år efter att konsekvenserna blivit tydliga. Det är lätt att hålla med Wilhelm Moberg:

-Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.

Annie Lööf (C) meddelade i veckan att hon stöder de rödgrönas förslag om amnesti till 9 000 s k ’ensamstående’ afghaner utan asylskäl eftersom de ”medmänskliga konsekvenserna blir alldeles för stora” om förslaget om amnesti stoppas. Att de juridiska och ekonomiska konsekvenserna blir alldeles för stora, inte minst för väljarna, att hon åsidosätter ”allas lika värde” och att hon har så liten respekt för rättssäkerhet, rättsliga principer, Lagrådets synpunkter och demokrati tyder på att hon väljer politik före juridik.

På pressträffen (24/4) beskrev Lööf regeringens förslag som ”riktigt dåligt genomarbetat”. Samtidigt sa hon att hon stöder förslaget, ett förslag som fått berättigad kritik från samtliga remissinstanser och som Lagrådet kommenterar så här:

– Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas.

Och så här:

-Det är en ny princip i utlänningslagstiftningen att låta handläggningstidens längd utgöra i stort sett enda skälet för uppehållstillstånd.

Att ’metallgutten’ Löfven och Fridolin kör på är mindre förvånande än att Lööf, som har en juristutbildning, så lättvindigt sätter sig över Lagrådets ovanligt hårda kritik. Hur har hon mage att stå inför kameran, rikta stenhård kritik mot förslaget, beskriva det som ” ett riktigt dåligt utformat förslag, illa framtaget” och ett ”haveri” och ändå rösta ja till det? Vem kan lita på en politiker som inte respekterar väljarna, lagarna och rättssäkerheten och som väljer politik före demokrati, lag och ordning?

Regeringens lagförslag innebär amnesti till ca 9 000 s k ’ensamkommande’ afghaner som fått avslag på sin asylansökan då de saknar asylskäl. Det betyder att de rödgröna och centern prioriterar en enda grupp av asylsökande framför andra grupper. Men amnesti kan inte ges bara till en grupp utan bör i så fall ges till alla som fått avslag under samma betingelser. Kändisar och allmän opinionsbildning ska inte styra vår asylprocess. Den ska regleras av lagar och domstolar. Dessutom ska samma krav och likvärdig behandling gälla för alla som söker asyl.

Att denna grupp, i huvudsak män, kallas ’ensamkommande’ är anmärkningsvärt. De kallades först ’ensamkommande barn’, men då det visade sig att de flesta av dem inte var barn utan över 18 år, övergick PK-isterna och MSM till att kalla dem ’ensamkommande’. (De har också kallats ’ankarbarn’ för att deras familjer skickat dem till Sverige i hopp om att få komma efter som anhöriginvandrare). De flesta migranter som kommit de senaste åren har kommit ensamma och utan familjemedlemmar, men de kallas inte för ’ensamkommande’ utan migranter eller asylanter. Att kalla gruppen afghaner för ’ensamkommande’ fast de är vuxna är bara ett sätt att stärka deras status och medkänslan med dem.

För att få uppehållstillstånd i Sverige och tillgång till våra generösa bidragssystem har 7 000 av de ’ensamkommande’ ljugit om sin ålder. Lööf kommenterade detta så här i Svt:s Agenda (4/2):

-Åldern har blivit uppskriven, men man har kanske inte uppenbart ljugit om sin ålder, och den skillnaden är oerhört angelägen.

Dessa 9 000 har fått sin ansökan prövad, oftast i flera instanser, men då de saknar asylskäl har deras ansökningar avslagits. Därmed ska de utvisas, men gruppen vägrar acceptera besluten de fått. Istället har de demonstrerat. Kändisupprop, vädjan från många välgörenhetsorganisationer, strategisk PR, Ung Vänster, Svenska Kyrkan, Röda Korset m fl har hjälpt Ung i Sverige att skaffa största möjliga uppmärksamhet åt gruppen sedan i somras. Inflytelserika och militanta kompisar är ett måste för att lyckas i dagens Sverige. Dessa afghanska män, vars identitet och bakgrund är okänd, kommer nu att gå i samma gymnasieskolor som svenska tonåringar. Hur ser tonåringarnas föräldrar på det? Fler ’vuxna’ i skolan känns oroande under dessa förhållanden.

Att var och en av de 9 000 saknar asylskäl och därför fått avslag på sin asylansökan i olika instanser, samtliga processer betalda av oss skattebetalare, verkar helt ovidkommande. ’Åt den som skriker högst skall varda givet’. Att budgeten dräneras av dem som saknar asylskäl, att grupp ställs mot grupp och att Sverige slits isär bekymrar inte de politiskt /o/ansvariga i praktiken, bara i retoriken. Att Sverige samtidigt har allt fler hemlösa fattigpensionärer som lever på existensminimum är inget de politiskt ansvariga ’ovan där’ tar ansvar för. Varför organiserar inte Svenska Kyrkan, Röda Korset, Jonas Gardell, Ung Vänster m fl upprop för att dra uppmärksamhet till de ca 75 000 gamla som varit med och byggt upp vårt samhälle och som nu svälter? En svensk fattigpensionär kostar staten 141 600 per år, att jämföra med de 700 000 som läggs på varje ’ensamkommande’.  Varför behandlar vi inte alla människor likvärdigt?

Att miljöpartiet jublar är förståeligt. De har med sina få procent i valet 2014 fått alldeles för mycket att säga till om. De sägs ha hotat Löfven med att avgå innan valet om han inte gick med på amnestikravet –  förhoppningsvis deras sista chans att köra med utpressning i regeringsställning. Löfven borde ha tagit chansen att bli av med Mp istället för att vika ner sig för deras utpressningsförsök och låta dem skapa kaos i migrationspolitiken. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Amnestin för ensamkommande sägs heller inte vara särskilt populär bland många S-väljare, vilket kan gynna SD, som Löfven (och C) utnämnt till sin huvudmotståndare i valet. Så varför agerar de rödgröna och centern valarbetare för SD? Och varför genomdriver regeringen i sällskap med centern en migrationspolitik som saknar stöd bland en majoritet av väljarna och frångår gällande lagstiftning? Det blir nu omöjligt för Löfven att hävda att ordning och reda ska gälla i migrationspolitiken:

-Man får söka asyl i Sverige, men är det så att man får ett nej så är det nej. Om vi inte har den ordningen, ja då har vi ingen ordnad migrationspolitik längre.

Det är bara att hålla med Expressen som skriver (24/4) att ”principlösheten är den enda kvarvarande principen i migrationspolitiken”.

Lööf har nu fixat biffen åt Löfven genom att ’skita i det blå skåpet’ och ge dödshjälp till en Allians 2.0. Löfven kan förstås glädja sig åt att Kristersson får det tufft framöver; härska genom att söndra är en välkänd taktik. Men Löfven, som anser att några tusen arbetskraftsinvandrare hotar ordningen på svensk arbetsmarknad, ger nu 9 000 s k ’ensamkommande’ vuxna utan skyddsskäl och möjlighet att få jobb och kunna försörja sig rätt att stanna i landet.  Hur ska han fixa det? Antagligen genom att avgå. Bättre fly än illa fäkta. Så gjorde också Reinfeldt.

2013 gick Lööf ut med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna. Det är m a o nu dags för henne att tugga i sig sin högersko. Jag hoppas den är riktigt seg och räcker länge. Om inte är tillgången på begagnade skor enl uppgift god eftersom centerns kanslikontor i Stockholm nu bombarderas med begagnade skor.

Svenska Akademien har makt och stort inflytande över kulturlivet och därmed också över samhällslivet. Genom Nobelpriset i litteratur påverkar den också Sverigebilden. Det som händer i Akademien är m a o ingen intern angelägenhet och den får därför räkna med granskning, ifrågasättanden och kritik.

Kulisserna har nu rämnat och det framgår med all önskvärd tydlighet hur mycket, eller litet, snille och smak som dolt sig där bakom. Denna ’emliga armé’ av författare och kulturpersonligheter visar sig nu i all sin ynkedom i det pågående interna skyttegravskriget. Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gick t ex i Expressen ut för några dagar sedan och hävdade att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift…”

Engdahl var Akademiens ständige sekreterare 1999 till 2009. Hur lyckades han med uppdraget under sina 10 år som sekreterare? Redan 1997 fick den dåvarande sekreteraren Sture Allén information om ’Kulturprofilens’ härjningar, sexterror och märkliga kvinnosyn, men varken Allén eller Engdahl lyfte ett finger för att ta tag i problemet. Inte heller den följande ständige sekreteraren Peter Englund tog tag i ’byken’. Allt sopades istället under mattan och där låg det ända fram till hösten 2017, när #metoo drog igång. Därmed hamnade det i den just avgångna ständiga sekreteraren Sara Danius knä, som därigenom fick decennier av otvättad byk i knät, en oerhört svår, kanske omöjlig, uppgift att lösa.

Engdahl är sedan många år nära vän till Kulturprofilen och känner mycket väl till dennes obegränsade tillgång till Akademiens bostäder och anklagelserna mot honom. Det hindrar inte Engdahl från att i en DN-intervju beskriva Kulturprofilen som ”en livsstilsförebild”?

–Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!

Vad avslöjar detta om Engdahls snille och smak? Och vad säger det om Engdahls omdöme, eller brist på omdöme, när han beviljar ekonomiskt stöd till makarna Frostensson-Arnaults Kulturklubb? (Denna jävssituation är något som samtliga ledamöter enl uppgift ser som något mycket allvarligt och oförsvarbart och där det rått stor enighet bland ledamöterna). Dessutom lämnar Engdahl in en begäran om statlig inkomstgaranti på livstid (konstnärslön) till Kulturprofilen. Vänskapskorruption! ’Moras’ Engdahl borde ha en hel del att begrunda och avhålla sig från att kasta sten i glashus. Anybodys-place.blogspot.se sammanfattar träffande Engdahls insats:

-Engdahl vars största insats verkar ha varit att sopa all kritik mot vännen Kulturprofilen under mattan, samtidigt som han varit delaktig i att bevilja ekonomiska stöd till akademiledamoten och hennes makes företag. En verksamhet där de verkar ha trott att deras kulturella storhet placerat dem utanför de ekonomiska lagar, skyldigheter och regler som gäller vanligt folk.

Jag misstänker att Danius trampade på en del ledamöters ömma tår, när hon försökte reda upp alla oegentligheter som nu avslöjats.

Det livslånga medlemskapet har skapat en sjuk organisation och vanskötseln har pågått i decennier. ’De aderton’ har försett sig själva med förmåner och delat ut pengar, priser, lägenheter till sig själva, anhöriga och bekanta. Helt plötsligt inser hela världen att Akademien är en osund, odemokratisk och otidsenlig institution. Det avslöjas inte minst av det faktum att ledamöterna inte ens anser att de behöver polisanmäla de misstänkta oegentligheter som en advokattutredning kommit fram till. Enl utredningen kan Akademien i åratal betalat ut pengar till en verksamhet som kan ha brutit mot både skatte-, bokförings- och utskänkningsregler. De ’onåbara’ tycks anse sig stå över de regler och lagar som gäller oss övriga.

Så hur tänker de 11 som är kvar i Akademien? Varför avgår de inte som vanlig heder och anständighet kräver av en styrelse som så allvarligt misskött sig och brustit i ansvar? Pengar och makt är förstås svaret. Det bekräftas bl a av ledamoten Kristina Lugn samt av Ebba Witt Brattström, Engdahls f d hustru. Båda säger att det finns starka ekonomiska motiv till att inte lämna sin stol, som man innehar på livstid.

Enl reglerna kan man inte begära utträde ur Akademien, något som kungen, i egenskap av Akademiens höge beskyddare, nu håller på att se över:

– Jag kommer, i ljuset av utvecklingen, att överväga behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat vad avser rätten till utträde”, och hovet bekräftar att det arbetet nu har inletts.

Nu vet vi emellertid att det går utmärkt att lämna Akademien, åtminstone om man som Sara Danius och Katarina Frostensson tvingas lämna. Vi vet också att Akademien nu har endast 11 ledamöter kvar och att den därmed inte är beslutsmässig. Denna stolta institution har plötsligt tappat både luft och anseende liksom heder och ära och kvar är bara en liten ängslig grupp som prioriterar sina egna  privilegier före det månghundraåriga och ansvarsfulla uppdraget.

Den dokusåpa vi bevittnat under de senaste dagarna visar hur snabbt en anrik institution kan falla sönder. Akademiens särart och existensberättigande ifrågasätts nu, när årtionden av vänskapskorruption, jäv och bristande omdöme och moral skoningslöst avslöjas. Så här skriver Alice Teodorescu i en ledare i GP (15/4):

-De ska stå över allt det olämpliga som ”vanliga” människor skulle kunna tänkas ägna sig åt. När korthuset faller och det blir uppenbart att det bara rört sig om ännu ett fuskbygge påverkas Sverige i stort. För om inte ens några av de mest intellektuella har någon kompass, vad ska man då kunna förvänta sig av någon annan, vem som helst?

Nu återstår bara spillror av det månghundraåriga illustra sällskapet Svenska Akademien. Med 7 tomma stolar är de enl nuvarande stadgar för få för att kunna välja in nya ledamöter som ersätter avhopparna. Börshusets spillra av snille och smak har genom sitt självskadebeteende och brist på moral och heder m a o tagit död på sig själva. Nu blir det kungens ansvar att sopa ihop det som återstår och styra upp en akademi vars ledamöter inte varit vuxna sin uppgift.

För några dagar sedan avslöjade en Svt-dokumentär en ”fullständigt oacceptabel” och skrämmande verklighet; hundratals svenska hemlösa fattigpensionärer fryser och svälter i den ’humanitära stormaktens’ högborg. Samtidigt satsar regeringen ytterligare 200 miljoner på ensamkommande män (som fått sin ålder uppskriven!) för att de ska kunna bo kvar i kommunerna. Bara under 2018 har sammanlagt 395 miljoner avsatts för denna grupp. Vem kommer inte ihåg SD:s valfilm där svenska pensionärer ställdes mot burkaklädda muslimer? Vilket ramaskri den filmen väckte bland övriga partier och godhetsapostlar! Nu är detta ett en del av svensk verklighet. Skamligt!

Under denna mandatperiod har vi gång på gång sett hur den rödgröna regeringen ställer grupp mot grupp trots att de hävdar motsatsen. Enl Svt-dokumentären växer antalet utblottade och hemlösa svenskar i stockholmsområdet. Det handlar inte om missbrukare utan om hundratals personer som oftast jobbat och gjort rätt för sig hela livet men som kanske drabbats av skilsmässa, psykisk ohälsa eller andra sjukdomar i kombination med försämrad ekonomi, inte sällan p g a låg pension. De lever nu i ett mycket hårdare samhällsklimat, där de hotas och rånas av illegala invandrare och ungdomsgäng. Vart tog omsorgen om de svaga vägen? Hur rimmar detta med allas lika värde och ”värdegrunden”? Varför protesterar inte några kändisar och godhetsapostlar mot behandlingen av denna sårbara grupp på samma sätt som de protesterar när migranter utan asylskäl inte får stanna?

På 6 år sägs de hemlösa svenskarna över 65 ha blivit hela 23 % fler, något som bl a Expressen och Svt rapporterat om. Att detta rönt så liten uppmärksamhet i media, bland de politiskt ansvariga och ’godhetsapostlar’ är skamligt. En av de intervjuade i Svt-dokumentären, Astrid, berättar att när pensionen utbetalas den 20:de varje månad, passar man på att råna henne. De svenska kvinnliga pensionärerna är enl dokumentären så utsatta för våld och rån att de inte kan sova på pendeltågen utan måste röra sig i grupp hela tiden.  ”Fullständigt oacceptabelt”! Hade detta drabbat dem om de varit en röststark grupp?

Även från andra håll kommer rapporter om hur lågprioriterade många äldre är i Sverige idag. Bl a drar man nu in sötningsmedel på ett kommunalt äldreboende för att det blir för dyrt. De anhöriga får nu betala för sötningsmedlet som de boende vill ha. ’Humanitär stormakt’ klingar allt falskare. Brottslingar som avtjänar fängelsestraff får egna rum, mat flera gånger om dagen och chans att varje dag duscha och vistas en stund utomhus. Människor som däremot gjort sin plikt och nu på ålderns höst kräver sin rätt lämnas hemlösa och hungriga i en otrygg miljö. Hur har det gamla ’folkhemmet’ kunnat hamna så här snett? En ’humanitär stormakt’ prioriterar inte människor som vistas illegalt i landet och bortprioriterar inte heller sina egna medborgare, som varit med och byggt upp landet och välfärden.

– Det går ju starkt i svensk ekonomi och vi har ju stora överskott i statsfinanserna, det gör att vi har möjlighet att betala det här men ändå har rejäla marginaler i statskassan.

Så säger finansminister Andersson till Svt betr de 5 miljarder staten är skyldig kommunerna för asylmottagande av s k ensamkommande och som kommunerna nu sent om sider får ersättning för. Hon försäkrar samtidigt att inga andra områden kommer att drabbas eller stå underfinansierade p g a den enorma avbetalning för ’ensamkommande’ som nu alltså ska genomföras. Jag undrar hur Sveriges 225 000 fattigpensionärer, som hankar sig fram under EU:s fattigdomsgräns, reagerar på Anderssons påstående. Går Sveriges ekonomi så lysande, har vi också råd att se till att våra pensionärer och åldringar har ett hem, mat för dagen och ett värdigt liv. Varför inte satsa litet av landets ”rejäla marginaler i statskassan” på denna sårbara grupp? Att satsa 395 miljoner bara i år på ’ensamkommande’ män, som fått sin ålder uppskriven, är en prioritering som saknar stöd bland en majoritet av väljarna. Politiker som inte prioriterar sin egen befolkning måste bort.

Under manifestationen Refugees welcome hösten 2015 slog Stefan Löfven fast att ”flyktingmottagandet är hela Sveriges ansvar – ingen ska smita undan”. Men Löfven glömde sitt kontrakt med folket och välfärdsstaten. Hans skräck för att skapa rasism innebar att han struntade i dialogen med medborgarna. Han krävde att vi skulle ta ansvar för, och vara solidariska med, människor på flykt. Nu var det faktiskt bara ca en tredjedel av alla som kom, som ”flydde från krig och förföljelse” och hade asylskäl. Övriga skulle aldrig ha släppts in utan avvisats vid gränsen. ”Fullständigt oacceptabelt” och förståndsbefriat att ha tvingat på Sverige denna situation! Den styrande makteliten har uppenbarligen inte klarat av att styra Sverige i rätt riktning.

Inför valet föreslår regeringen nu att man ska införa avresecentra för alla som inte har asylskäl och ska lämna landet. Samtidigt föreslår regeringen att 9 000 ensamkommande som saknar asylskäl ska beviljas ’amnesti’ för att studera på gymnasiet. Till skillnad från äldre utsatta, hemlösa och lågmälda svenskar har de högljudda ’ensamkommande’ utan asylskäl många ’godhetsapostlar’ som hjälper dem att organisera stora demonstrationer för att slippa avvisning. Den ”ordning och reda” Löfven lovat när det gäller invandringen och återvandringen är ren plakatpolitik. Vad hände förresten med de 80 000 illegala migranter som Ygeman för 2 år sedan sa skulle avvisas? Hur många har i själva verket avvisats och hur många fler som ska avvisas har tillkommit sedan dess? Ingen som vet eller vill veta.

Aldrig tidigare har de politiskt ansvariga svikit så många av sitt eget folk under så kort tid. Allt för att framstå som en ’humanitär stormakt’. Alla de miljoner kronor som den ständigt leende kulturminister Bah Kuhnke under denna mandatperiod (och tidigare som GD för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) gett islamiska föreningar och organisationer knutna till Muslimska brödraskapet (som anger hur omdaningen av samhället i islamisk riktning bör gå till) skulle ha gjort stor skillnad för många äldre hemlösa fattigpensionärer.

Fredrik Strage, kulturskribent i DN, skrev igår i sin krönika där (7/4):

-Men Alice Bah Kuhnke var ju tvungen att gå med i Miljöpartiet för att bli kulturminister och de är i princip islamister.

Men Bah Kuhnke chansar och ler med bländande vita tänder och meddelar att hon kan tänka sig att ingå i annan partikonstellation efter valet, t ex med moderaterna. För landets bästa hoppas jag att både hon och miljöpartiet rycks upp med rötterna. Mp har getts alldeles för mycket makt utifrån de få mandat de fick i valet 2014, vilket inneburit stora problem både för sossarna och landet. Dessutom har mp:s tid vid makten inneburit stora problem för dem själva. Dags att rösta bort dem en gång för alla!

I slutet av september förra året mördades en 60-årig kvinna i sitt hus i Umeå. Mördaren var ytterst brutal; han sparkade, stampade och hoppade på kvinnan längst ner i hennes egen källartrappa. För att försvåra för polisen att säkra spår strödde mördaren ut mjöl i trappan, men hans skoavtryck i blod fanns kvar på brottsplatsen.

Kvinnan hade känt mördaren länge. Han hävdade att kvinnans bror haft en skuld till honom och därför lovat honom att få använda garaget i villan för att bedriva näringsverksamhet där. Kvinnan ville inte ha mannen i garaget och försökte få ut honom därifrån, men till slut lyckades hon få honom avvisad.

Mannen åtalas nu för mord. Enl åklagaren ska motivet vara att han ville åt kvinnans hus. Mannen förfalskade därför ett testamente som innebar att villan efter kvinnans död skulle tillfalla en av mannens nära släktingar.

I samband med polisutredningen visade det sig att mannen finns under många avsnitt i belastningsregistret. Redan 1996 dömdes han till två års fängelse för grov varusmuggling, 1997 utvisades han på livstid och 1998 sökte han åter asyl i Sverige. P g a många tidsbestämda uppehållstillstånd, överklaganden och verkställighetshinder har utvisningen aldrig blivit av under de gångna 20 åren!! Sedan 2015 har mannen klassats som ’avviken’. Hur är det möjligt? Hur många misslyckade eller uteblivna utvisningar ska vi tolerera? Staten borde avkrävas skadestånd för sitt flagranta misslyckande att skydda landets medborgare.

Mannen nekar till brott och har krävt att få Leif Silbersky som försvarare.

Ett par veckor senare hittade ett par grannar en 89-årig kvinna i Norsjö (Västerbotten) brutalt mördad. Spåren ledde polisen till 20-årige Amir Amiri, som greps och anhölls redan samma kväll. Enl åklagaren mördade han kvinnan genom att utsätta henne för ”trubbigt våld mot huvudet” och sticka henne med ”ett eggvasst föremål mot bålen och ena benet”.

Mordet kan enl åklagaren ha varit ett rånförsök som spårat ur, då Amiri vid tiden för mordet hade skulder på ca 15 000 kronor som gått till indrivning hos Kronofogden. Amiri har dock hela tiden nekat till mordet men har inte kunnat förklara varför hans strumpor bär spår av den mördade kvinnans blod. Han åtalades i januari för mord och Skellefteå tingsrätt har nu dömt honom till 14 års fängelse och livstids utvisning efter avtjänat straff.

Amiri är medborgare i Afghanistan och kom till Sverige för fem el sex år sedan, d v s långt innan han blev myndig. Hans familj består av mamma och två små syskon. De bor i Teheran. Han är gift och hans fru väntar barn. Innebär detta att Sverige beviljade asyl åt ”ensamkommande barn” från Afghanistan redan för fem-sex år sedan? Och är Amiri ytterligare ett exempel på ”ensamkommande afghanska barn” som egentligen kommer från Iran? Säkert är i alla fall att en kvinna kallblodigt mördades av Amiri och lämnades att dö i ett soprum. Varför ska vi skattebetalare tvingas bekosta hans fängelsevistelse? Är det inte på tiden att Sverige låter utländska brottslingar sona sina brott i hemländerna om de inte hunnit få svenskt medborgarskap när brotten begås?

Ovanstående utgör bara 2 av alla mord som skedde under 2017. Antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002 när Brottsförebyggande rådet, BRÅ, började föra statistik. Aldrig tidigare har så många mord, dråp och misshandelsfall med dödlig utgång anmälts i Sverige som 2017. Utredaren Nina Forselius ser det så här:

-Det enda det egentligen betyder är att polismyndigheten har tagit upp fler brott, säger hon.

Vem är förvånad över hennes svar? Hon kan ju inte säga att det till stor del är ett resultat av politikernas ansvarslösa invandringspolitik och naiva mångkulturalism. Statistik, frågor eller uppgifter behandlas idag ofta utifrån vem som kan gynnas eller missgynnas av dem. 7-klövern och main stream media, MSM, offentliggör och publicerar högst ovilligt något som kan ”gynna mörka krafter i samhället”, d v s Sverigedemokraterna. Både demokratin och väljarnas förtroende hotas när olika politiska krafter och agendor används till att censurera och förvränga information och statistik.

Justitieminister Morgan Johansson har med en dåres envishet hävdat att antalet mord och våldsbrott minskar i Sverige. Samtidigt vittnar TV, radio och tidningar om att hans påståenden är genomfalska. Inte minst har antalet skjutningar mot polis, stenkastning mot blåljuspersonal, bråk och våld på akutmottagningar, hedersvåld, gruppvåldtäkter, våldtäkter mot män och andra sexualbrott ökat dramatiskt. Ovärdigt en minister i allmänhet, en justitieminister i synnerhet, att medvetet ljuga! Faktaresistens, strutspolitik och mörkläggning är respektlöst både mot medborgare och mot demokratin, som mer och mer övergått i demokratur.

Men nu är det valår och de politiskt ansvariga har börjat ”svära i kyrkan” och kopiera allt mer av SD:s förslag och politik. Allt som var förbjudet att säga förra året kan nu sägas och göras i jakten på väljarna och makten. Magdalena Andersson gick t ex före jul ut och uppmanade migranter att inte längre komma till Sverige då vår kapacitet att ta emot dem har nått vägs ände. Moderaternas Elisabeth Svantesson kräver att få veta vad invandringen kostar, en majoritet av partierna vill ha strängare straff och föreslår att villkorlig frigivning ska avskaffas. Ylva Johansson har börjat prata om att inrätta avresecentra för alla migranter som inte beviljats asyl och Anna Ekström har varit ute och pratat om mobilförbud och ordning och reda i skolan. Mycket ull och litet verkstad misstänker jag. En hel mandatperiod har regeringen haft på sig utan att genomföra detta.

Som om partiernas plötsliga omvändelser inte vore nog har nu också kriminologen Jerzy Sarnecki, Sveriges svar på ’Bagdad Bob’, gjort en veritabel U-sväng. Ifjol hävdade han att Sverige blir allt tryggare. När han nyligen intervjuades i Forskning och Framsteg sa han sig nu vara tagen på sängen över den verklighet som vi andra länge oroats av:

-Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Sarnecki är mycket bekymrad över situationen och över att våldet börjar sprida sig också utanför utanförskapsområdena. Han jämför nu Sverige med 1920-talets gängkriminalitet i Chicago. Han går så långt att han säger att ”läget är jävligt allvarligt” när det gäller det dödliga våldet. För bara något år sedan var han ytterst faktaresistent och förnekade kraftfullt den uppenbart negativa utvecklingen.

En viss faktaresistens uppvisar Sarnecki dock fortfarande. Det har rests krav från olika håll på att BRÅ bör ta fram en ny sammanställning över kopplingen mellan brott och etnicitet. Senast en sådan sammanställning gjordes var 2005. I Svt:s Agenda (15/1) framhöll Sarnecki att det knappast råder brist på kunskap eftersom det mellan 1974 och 2005 gjordes 24 undersökningar som alla visade att invandrade är överrepresenterade i brottslighet. Enligt Sarnecki skulle en ny undersökning visa på samma sak (SVT 15/1).

När Sarnecki 1989 medverkade i Svt:s Norra Magasinet i ett program om invandrare och brottslighet ansåg hand det angeläget att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Politikernas ovilja att ta upp frågan om invandrares kriminalitet förklarade han så här:

-Man har bedrivit strutspolitik.

På senare år har Sarnecki möjliggjort för politikerna att bedriva just strutspolitik, vilket resulterat i att antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002. Det är ”jävligt allvarligt”, herr Sarnecki!

Centern lanserade för några dagar sedan ”Framåt” som sitt valspråk inför valet, en svensk variant av Obamas ”Forward” och ”En marche”. Båda presidenterna vann sina resp val under dessa ’paroler’. Lööf chansar och ler när hon presenterar valmanifestet. (Jag skulle dock välkomna ett parti som ”Bakåt” eller ”Gör Sverige normalt igen”).

C satsar 70 miljoner kronor på sin kampanj och betonar att man ser Sverigedemokraterna som en av sina främsta motståndare i valet. Lööf har under de senaste månaderna också tydligt visat att hon är beredd att underkänna vad kanske en femtedel av landets väljare kommer att rösta på i valet. Så snart hon möter en journalist upprepar hon med en dåres envishet att C aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”.

C säger sig också vilja besegra socialdemokraterna. Ändå kan Lööf tänka sig att agera stödhjul åt S och MP om SD fortsätter att vara stora. Visserligen kallar hon det ”blocköverskridande samtal” och att ”smutsa ner fingrarna”, men det skulle kunna innebära att vi plötsligt får se Lööf, som ofta talar föraktfullt om sossarnas politik, ”med nedsmutsade fingrar och uppäten högersko” sitta i samma regering som Löfven. De stora orden från Lööf skulle därmed bara vara en del av hennes vanliga floskler.

Vän av ordning undrar f ö om passivt stöd av SD skulle vara OK, om det innebär att Lööf får sitta vid köttgrytorna. Eller kommer C (tillsammans med övr allianspartier) att med en DÖ 2.0 än en gång ge bort regeringsmakten till S av rädsla för att SD röstar för Alliansens förslag? Det skulle verkligen ge SD inflytande över hur landet styrs. Oavsett hur Lööf lägger ut texten kommer SD att påverka hur landet styrs efter valet, såvida inte Alliansen får egen majoritet, vilket är högst osannolikt. Det är Lööf naturligtvis pinsamt medveten. Endast i fablernas värld och genom att våldföra sig på demokratin kan C m a o ignorera SD och deras väljare. Så länge makten inte lyssnar på folket, ska den dock avsättas. Det är just det som är demokrati.

C:s vision för Sverige är ett liberalt samhälle som värnar om mänskliga fri- och rättigheter och som välkomnar massinvandring från den islamska världen, vilket innebär en accelererande islamisering av Sverige. Hur liberalt blir ett Sverige med stort islamistiskt inflytande? Partiets vision och invandringspolitik har uppenbarligen inte föregåtts av någon djupare konsekvensanalys.

I en debattartikel (11/3) i nättidningen Samtiden skriver Tomas Brandberg:

– Någon konsekvent frihetlig liberalism har vi egentligen inte heller sett till, förutom en ultraliberal migrationspolitik, bisarra diskussioner om månggifte och liknande. Men tolerans mot medeltida sedvänjor kan inte kallas liberalism.

För ett par veckor sedan blev det stor skandal när Ebtisam Adobe, en av C:s riksdagskandidater, tillika nämndeman, tillsammans med en invandrad nämndemannakollega i en dom i Solna tingsrätt röstat enligt sharialagar. ’Shariamålet’ blev plötsligt Lööfs heta potatis. Nu tvingas hon förklara varför odemokratiska åsikter och värderingar som ”hotar värdegrunden” tillåtits i hennes parti. Dessutom måste hon förklara varför hon är så förvånad över resultatet av sin och partiets egen invandringspolitik. Finns det förresten i partiet alls någon tanke på att man själv kan ha bidragit till de problem man nu inför valet påstår sig vara bäst på att lösa?

C är i desperat behov av fler personer med utländsk bakgrund på sina listor och en inkvoterad muslimsk kvinna är säkert en nyttig bricka i det politiska spelet. Så sent som i december (19/12) skrev AB att C var sämst på mångfald och i VLT varnade ledarskribenten Sakine Madon för mångfaldspanik:

–I jakt på ytlig mångfald, och med röstfiske i siktet, sätter partier etnicitet eller religiös tillhörighet före åsikter och värderingar.

C borde ha stoppat Ebtisam Adobe redan 2006 efter att hon i Svt:s Rapport efterlyst muslimsk arvsrätt i Sverige. Hon tilläts ändå kandidera till riksdagen och tillämpa lagen som nämndeman. Dessutom fanns hon med på listan också inför höstens riksdagsval. Hur förklarar Lööf och hennes partikollegor det? I en intervju med AB medger Lööf att hon känt till Aldebes islamistiska åsikter tidigare men skyller på de lokala centerpartisterna.

Magnus Ranstorp, forskningschef på Centrum för assymetriska hot- och terroriststudier vid Försvarshögskolan, länkar på Twitter till en intervju med Lööf i AB och konstaterar att Ebtisam Aldebes och hennes makes islamistiska åsikter varit kända sedan länge. Lööf svarar att ”detta borde ha hanterats för tio år sedan” och tillägger att ”ni kunde ha berättat”.

Men hon visste ju redan! Varför försöker hon skjuta över ansvaret på Ranstorp? Är det förenligt med ansvar och gott ledarskap?

Lööf passar i intervjun med AB också på att ’smutsa ner’ andra partier:

– Men det här är en väckarklocka för alla partier. Det har funnits både inom Moderaterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och nu också tyvärr i Centerpartiet. Dessa krafter har kunnat få höga förtroendeposter. Det är helt oacceptabelt. Så fort jag fick reda på det här satte vi igång en uteslutningsprocess”

Verkligen? Lööfs svar fick den tidigare centerpartisten Edward Nordén att reagera:

-Ingen hörde något, såg något, förstod något, märkte något tydligen längre upp i partiet?
Är ni säkra på det? Riktigt säkra? Fundera på svaret.

Jag misstänker att Lööf möjligen svarar genom att presentera ytterligare bortförklaringar och floskler.

Centerns partiledare Annie Lööf påpekar ofta att hon är mycket tydlig. Bl a deklarerade hon i höstas att hennes målsättning är att bli statsminister 2022. I medierna har hon fått bra genomslag och viss stjärnstatus och partiets väljare verkar mycket nöjda med henne. Hon är en nutidspolitiker och hanterar skickligt dagens kommunikationskanaler, t ex Instagram, där hon lägger ut bilder på sig själv i olika trivsamma sammanhang.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta?

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

År 2022 ska partiet vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Det är Lööfs målsättning.

Lööf har klart och tydligt deklarerat att hon och Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Hon lovar att en röst på Centern är ”en röst för att säkerställa att Sverigedemokraterna inte får inflytande över hur Sverige styrs” och se till att deras ”inskränkta syn på samhället” inte får mer utrymme.

-Centerpartiet är enda alternativet om man vill byta ut Stefan Löfven och samtidigt se till att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande, hävdar hon oblygt.

Att Centern på kommunal nivå styr med stöd av SD t ex i Högsby i Småland verkar dock helt OK. På riksnivå går hon dock hellre i opposition om Alliansen skulle besegra de rödgröna i höstens val än att ta regeringsansvar för Sverige och bli beroende av SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Låt mig i detta sammanhang inflika att även Centern har en mörk historia. Bondeförbundet var vid sidan av nazisterna det enda svenska parti som hade rasismen inskriven i sitt partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Trots sin påstådda tydlighet räcker Lööfs tydlighet uppenbarligen inte till att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka historia. http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/

Det vore det klädsamt om Lööf vore tydlig med att hon faktiskt respekterar demokratins spelregler genom att samtala med alla demokratiskt valda partier och inte som nu ägna sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrat samtala med vänstern, som har en mycket mörk historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon redan nu tydliggör sitt väljarförakt och sitt beslut att prioritera makten före väljarna och demokratin.

Lööfs ’öppna gränser’ mot sossarna kan innebära att en röst på Centern än en gång hjälper sossarna att sitta kvar vid makten. Vad gör en makthungrig politiker inte om man har en chans att hålla sig kvar på maktens taburetter? Detta blir inte första gången Centern hjälpt sossarna att regera. Under Maud Olofsson fick C dock en tydlig borgerlig profil:

– Jag vill inte ha mer Göran Persson, deklarerade Olofsson inför valet 2006.

Centern har visserligen kritiserat den rödgröna regeringen hårt under den gångna mandatperioden men har i själva verket möjliggjort att Löfven sitter kvar genom att aktivt förhindra regeringens avgång. Hade Lööf gått på övriga Alliansens linje när Transportstyrelsens IT-haveri avslöjades, hade misstroendeförklaringar riktats mot 3 ministrar. Det hade sannolikt tvingat regeringen att avgå.

Hur ser övriga allianspartier på Lööfs återkommande ”tydlighet”, utspel och flirtande med Löfen? Och hur stärker det Alliansens varumärke? Visserligen meddelar Lööf att hennes mål är en ny alliansregering 2018:

–Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven.

Men går Lööf att lita på? Och vad händer med moderaternas politiska löften och förslag om C vill att en alliansregering ska samarbeta med sossarna? Är övr allianspartier lika angelägna om att agera stödhjul till Löfven efter 2018? Det vore i praktiken en DÖ 2.0. Detta kräver vi väljare ”tydligt” besked om i god tid före valet. (Lööf var f ö den alliansledare som var mest besviken över att DÖ 1.0 föll.) Likaså kräver vi ’tydlighet’ av Lööf i andra frågor. Mer om detta i nästa veckas blogg.

Jag avslutar med ett citat av Margaret Thatcher, som Lööf sagt sig ha som förebild:

If you set out to be liked, you would be prepared to compromise on anything at any time, and you would achieve nothing.

För några år sedan räknade tjänstemän på Socialdepartementet ut att 46 miljarder kronor satsades av den förra socialdemokratiska regeringen på vården för att förbättra tillgängligheten. Trots alla dessa miljarder hade svensk vård usla väntetider i ett internationellt perspektiv.

Så kom Alliansen och socialminister Göran Hägglund satsade bara 1 miljard per år för att radikalt förbättra de resultat sossarnas 46 miljarder misslyckats med. Alliansens ’kömiljard’ uppmuntrade landstingen att ta emot fler patienter och belönade dem som klarade av att behandla patienterna inom utsatt tid. Socialstyrelsen konstaterade att ’kömiljarden’ hade haft ”en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”. Så fort den rödgröna regeringen fick chansen skrotade den ’kömiljarden’ och återinförde miljardrullningen.

Socialdemokraterna lovade också inför valet 2014 att korta köerna till vården, men verkligheten visar att köerna istället nästan fördubblats. Det har ingalunda hindrat den rödgröna regeringen att gång på gång hävda att ”svensk sjukvård är i världsklass”. Löfven har just inlett en turné med målet att sossarna ska uppfattas som det trovärdigaste ”sjukvårdspartiet”. På Akademiska sjukhuset i Uppsala inledde han med: ”Sjukvården kommer att ha en central del i det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid i Sverige”. Löfven lockar nu väljarna med hela 14 000 nya vårdanställda till den sjukvård som redan är i ”världsklass”. Bygger hans löfte på en noggrann konsekvensanalys eller är det vanlig signal- och överbudspolitik inför valet? Att sätta upp ett mål om mer personal räcker inte om man saknar en tydlig bild av hur målet ska uppnås.

Health Consumer Powerhouse konstaterar i en rapport som jämför europeiska offentliga sjukvårdssystem, Euro Health Consumer Index 2017, att svensk vård utmärker sig inte bara genom långa väntetider. Vi är dessvärre också ett av de sämsta länderna ifråga om vårdens kostnadseffektivitet. Höga kostnader rimmar illa med långa köer konstaterar rapporten. I ett europeiskt perspektiv ligger vi däremot väl till ifråga om personaltäthet; Sverige har långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Antalet möten mellan patient och läkare sjunker dock år efter år. Enligt en artikel av Jan Lindsten i Borås Tidning (25/2) går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och primärvårdsläkaren ägnar bara 47 procent av sin arbetstid till patientmöten.

Sossarnas svar på välfärdens bekymmer tycks oftast vara ”mer personal”. Löfven har ingen uppfattning om var i vården dessa 14 000 nya tjänster behövs, men han tror att satsningen ”kostar ungefär 10 miljarder”. Dessa miljarder ska tas från oss skattebetalare, som får kämpa hårt för att få tillgång till ”en sjukvård i världsklass”, med en fantastisk sjukvårdspersonal men allt sämre tillgänglighet och kostnadseffektivitet samt pengar som går till hyrläkare istället för till bättre löner och villkor för sköterskor och annan vårdpersonal.

Vårdförbundets kritik mot Löfvens ’valfläsk’ lät inte vänta på sig. Förbundet menar att det inte räcker med att lova fler anställningar om människor inte söker sig till sjukvården för att arbeta. Man behöver också titta på arbetstider, löner och arbetsmiljö. Inte minst har utvecklingen med hot och våld mot vårdpersonal på akutmottagningar försämrat arbetsmiljön. Hur påverkar arbetsmiljön och stressen patientsäkerheten?

Sköterskorna säger upp sig och de som stannar kvar knäar under stressen och extrapassen. Idag har vårdanställda fler arbetsgivare att välja mellan, vilket innebär att landstingen fått svårare att rekrytera och behålla kompetent personal. En följd av detta är att vårdavdelningar står tomma i brist på sjuksköterskor och undersökningar, provtagningar och operationer ställs in p g a brist på specialistpersonal. Onödiga kostnader och långa köer ger onödigt lidande. Högre löner, större möjlighet att styra över sin arbetssituation och en rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid skulle nog kunna locka tillbaka en del av den personal som slutat.

Fler anställda är dock inte vårdens enda stora problem. Sverige har redan långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Varför sjunker antalet möten mellan patient och läkare år efter år? Varför går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och varför ägnar primärvårdsläkaren knappt häften av sin arbetstid till patientmöten?  Varför tillhör Sverige de sämsta länderna då det gäller vårdens kostnadseffektivitet? Hur kan man höja kostnadseffektiviteten? Hur kan man få vårdpersonal att jobba kvar? Hur stor är frånvaron bland de anställda? Kan man anställa fler inom administration för att avlasta? Hur minskar man väntetiderna/hur ökar man tillgängligheten? Hur kan man uppfylla vårdgarantin? Hur kan man förändra en organisation som inte fungerar optimalt? De ansvariga måste nu analysera orsakerna till dagens problem istället för att åtgärda verkan av problemen genom att ösa in mer pengar.

Vi lever allt längre idag och en allt äldre befolkning lär innebära ökat tryck på sjukvården framöver. Också den stora och snabba befolkningsökningen kommer att öka trycket på sjukvården. Dessvärre riskerar bristerna i längden att undergräva medborgarnas stöd för den gemensamma finansieringen av vården. Det är länge sedan automatiken mellan hög skatt och förstklassig välfärd försvann. Har man arbetat och betalat hög skatt till välfärden hela sitt liv, förväntar man sig också en trygg ålderdom och rätt hjälp i tid när man behöver det. Det är varken rimligt eller anständigt att samhällskontraktet sviker när man gjort sin plikt och behöver kräva sin rätt. Sådana ensidiga avtal är ”fullständigt oacceptabla”.

Vården skulle sannolikt fungera mycket bättre och effektivare om den befriades från alla aktiva och f d politiker som styrs av politiska agendor och begränsas av bristande kompetens inom vårdområdet. Se bara på vad som hänt med Nya Karolinska Sjukhuset! Vilket skräckexempel! För att inte tala om Repalus utredning om vinster i välfärden! Nej, befria vården från klåfingriga politiker och låt istället professionen med sin erfarenhet och kompetens ta hand om vården! Politiken ska besluta om de mål och medel vården ska ha, d v s vad vården ska göra, eller inte göra, och professionen ska besluta om hur målen ska uppnås och pengarna användas. Vi behöver inte mer politiskt ”käbbel” om vem som bär skulden till dagens situation. Nu behöver vi en ordentlig och seriös analys av hur det kunde gå så snett trots alla miljarder. Varför har vår välfärd gjort en sådan ’felfärd’?

 Enligt Svt Nyheter har stiftelsen Växjös muslimer i Växjö kommun lämnat in en ansökan till polisen om att få införa böneutrop en gång i veckan från den tillfälliga moskén som drivs i en stadsdel i staden. Ismail Abu Helal, imam och rektor på Islamiska skolan i Växjö, säger att syftet med böneutrop är att få de lokala muslimerna att känna sig mer hemma.

Biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, välkomnar muslimska böneutrop i Växjö trots att det är ’antikristet’. I en intervju med Expressen säger han bl a att han anser rätten att utöva sin tro är en viktig grundpelare i demokratin och att han stöder Stiftelsen Växjö muslimer. Modéus betonar att det är viktigt att ha ett öppet och tolerant samhälle. Förvisso är det så, men varför ska icke-religösa medborgare påtvingas religiösa budskap genom böneutrop som sker från högtalare och hörs vida omkring? Det känns aningen märkligt att en religiös ledare har åsikter som inte stämmer överens med lagen, demokratin och sekularismen i Sverige.

Så här skriver Mohamed Omar, krönikör och f d muslim:

”En moské i Växjö ansöker om att få ha böneutrop. Bara på fredagar, säger man. Ja, det börjar så. Först hade vi inga böneutrop, sen fick vi det på fredagar, sen varje dag och till sista fem gånger varje dag. Det är så islamiseringen går till – ett steg i taget.

Ismail Abuhelal, imam på Stiftelsen Växjö muslimer, säger att det inte stämmer att ”muslimer vill ta över Sverige”. Det är ord. Tittar vi på verkligheten så ser vi att moskéerna växer som svampar ur jorden. Och tittar vi i islams egna texter så upptäcker vi bilden av en missionerande religion som strävar efter att expandera och dominera.”

https://detgodasamhallet.com/2018/02/15/islam-ar-inte-en-del-av-svensk-kultur/

Regeringsformen kap 2 och Europakonventionen slår fast att religion inte får påtvingas andra människor. Detta gäller också på offentlig plats. I religionsfrihetslagen (1951:680) står följande om religionsfrihet:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

Grundlagen ger m a o möjlighet och frihet att utöva sin tro samt rätten att inte påtvingas eller utsättas för religion och dess budskap i den offentliga miljön.  Modéus tycks dock strunta i att det svenska majoritetssamhället kan tvingas lyssna till böneutrop via högtalare 5 gånger om dagen om det vill sig riktigt illa.

Imamen i Växjö menar att böneutrop skulle berika Sverige samt ”bekräfta religionsfriheten” och anser att böneutrop kan jämföras med ljudet från stadens kyrkklockor. Det är anmärkningsvärt att svenska kyrkan i Växjö stöder imamens krav.  Inte minst mot bakgrund av hur situationen för kristna i många muslimska länder är. Deras kyrkor bränns och kristna människor förföljs och dödas och kan inte ens ”känna sig hemma” i sina egna hemländer.

Flera av dem som är positiva till offentliga böneutrop menar felaktigt att det inte är någon skillnad mellan böneutrop och kyrkklockor. Men då glömmer man att islam till skillnad från kristendom inte är en del av den kultur och de värderingar som vuxit fram i Sverige under århundraden. Kyrkklockor är en tusenårig sedvänja, som få människor torde uppfatta som påtvungen. De muslimer som väljer att bosätta sig i Sverige får helt enkelt acceptera kyrkklockorna på samma sätt som vi västerlänningar får acceptera böneutropen i muslimska länder. Det enda rimliga är att minoriteten får underordna sig majoriteten.

Böneutrop strider mot religionsfrihet. Det är bön, inte bara en uppmaning till bön, och mission, vars syfte är att både troende och icke troende ska nås av islams budskap och förstå islams storhet. Böneutrop är därmed något helt annat än kristna kyrkors klockor. Det går heller inte att jämföras med Hemglassbilens musikslinga; miljö- och hälsoskyddsinspektören i Växjö säger att kommunen inte gör någon skillnad på om det är böneutrop eller om det är glassbilen. Står växjöborna bakom detta?

På dagen.se (22/2-18) skriver Tomas Samuel, kristen apologet och tidigare imam, om vad böneutropen står för:

-Det som framträder är att böneutropen uttrycker att alla ska underkasta sig islam samt att man proklamerar makt över området som böneutropet ljuder över.

Han skriver att det vid en första anblick kan se ut som att kyrkklockor och böneutrop är samma sak, men att det är ett logiskt felslut.

”Kyrkklockor är inte en bekännelse, det är bara ett musikaliskt ljud. De är inte till för att visa på makt och kontroll över landet. Därtill använder de flesta kyrkor inte klockorna, flera har inte ens några. Skillnaden är uppenbar”

Han skriver också att böneutropet ska utföras av en man som har vacker röst och att det finns löfte om en belöning från Allah för en hög röst som når så långt som möjligt. Däremot är kvinnor inte tillåtna att höja sina röster eftersom en kvinnas röst skulle kunna innebära en frestelse för män.

2013 hördes det första böneutropet från minareten i Fittja. Sedan dess har nya ansökningar gjorts  om att böneutrop ska få ske också på andra platser. Idag är böneutrop tillåtet även t ex i Karlskrona. Tomas Samuel tror att Växjömoskéns ansökan om böneutrop bara är början.

– Många andra moskéer kommer ha samma begäran, inte bara två gånger i veckan utan fem gånger per dag.

Han understryker att var och en är fri att tro hur han vill.

– Men din frihet tar slut där min börjar. En av de enklaste rättigheterna är att ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på, skriver han.

Böneutrop på offentliga platser i vårt land skulle innebära att människor påtvingas ett religiöst budskap. Grundlagen slår fast att man ska ha friheten att utöva sin tro och rätten att inte påtvingas eller utsättas för religion och dess budskap i den offentliga miljön. Oavsett vad alla aktivister, multikulturalister, postmodernister, miljöpartister, kulturrelativister m fl hävdar är det varken moraliskt eller juridiskt försvarbart i ett sekulärt samhälle att påtvinga andra sin religion. Eftersom frågan om böneutrop rör grundlagen ska den avgöras av riksdagen, inte av enskild kommun eller länsstyrelse.

”Muslimerna har valt att komma till vårt land. Vi har inte tvingat dem. De kom fast de visste att Sverige var ett sekulärt, västeuropeiskt land med kristen tradition. Det är ju bara att titta på flaggan! I stället för att muslimer ställer krav på svenskar att lära sig om islam, borde det väl vara rimligare att muslimerna känner ett ansvar att lära sig om svensk kultur.”

https://samtiden.nu/2018/01/det-ar-islamiseringen-som-borde-oroa1/

”Vad innebär en fortsatt islamisering av västvärlden? Vi vet hur islam ser ut i islamvärlden. Och hur sprids islam? Genom massomvändelser av européer? Nej, genom massinvandring från islamvärlden. Så islamisering kommer med stor sannolikhet att innebära att västvärlden blir mer lik islamvärlden. Kyrkorna blir färre, moskéerna blir fler. Kyrkor görs om till moskéer. I Frankrike håller islam på att gå om kristendomen som största religion.”

https://detgodasamhallet.com/2018/02/17/paven-bor-forklara-varfor-man-ska-vara-kristen-och-inte-muslim/

Vill vi ha ett sådan utveckling i Sverige?

Forskaren Peder Gyllengren (Försvarshögskolan) sa i Svt för någon vecka sedan att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas. Jihadister har här kunnat verka ostört och bygga upp internationella kontakter och nätverk. Gyllengren menar att rädslan bland svenska myndigheter att hängas ut som rasister har hämmat både lagstiftning och kritik:

-Jag tror att den aktivism som fanns mot både Säkerhetspolisen och de som försökte lyfta allvaret i de här frågorna. Det gjorde att tröskeln blev högre för både politiker och andra att ge sig in i det här området, säger Peder Hyllengren.

-Man riskerade att bli utpekad som rasist på ett sätt som man inte såg i andra europeiska länder. Där var den här frågan lika okontroversiell som vikten av att bekämpa nazism och högerextremism. Men i Sverige tog det lång tid innan det gick att diskutera jihadismen på samma sätt som vi under lång tid diskuterat nazism, säger han vidare.

Terrorforskare Magnus Ranstorp skriver på Twitter följande:

”Kan lägga till skäl varför Sverige blivit en ”hot spot” för jihadister. Nyckelpersoner uppkopplade mot både Ansar al-Islam & marockanska jihadnätverk (som sträcker sig över västra EU). Möjligheter till ekobrott, välfärdsbrott. Svag terrorlagstiftning.”

En annan förklaring är att regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) trots kritik varit mycket generös med bidrag till islamistiska organisationer. Dessa bidragsmiljoner samt oviljan eller oförmågan att agera har resulterat i att några hundra våldsbejakande islamister har blivit tusentals och att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas.

Journalisten Sofie Löwenmark kritiserade för en vecka sedan Bah Kuhnke i en debattartikel  https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/kulturministern-maste-sluta-goda-extremister/ och menade att statliga islamofobi.se (en myndighet med uppdrag att genomföra insatser mot rasism riktad mot muslimer) bara är ett av hennes många haverier. Vidare skrev hon att kulturministern har en lång historia av att dela ut pengar till föreningar som sår splittring i samhället. Under sin tid som GD för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ”var hon ytterst ansvarig för att hundratusentals kronor delades ut till personer med kopplingar till extrema föreningar; ”…. bl a har Megafonen (var med och uppviglade till kravallerna i Husby 2013), Pantrarna, (har på sitt Instagramkonto hyllat en dödad IS-terrorist) och Rådet av Enade Kreoler (som trots bidragsmiljoner misslyckats med att fixa lokaler) fått vara med och dela på 130 miljoner kronor.”

Löwenmark tar också upp att Bah Kuhnke som kulturminister har fortsatt med sina haverier:

–Samtidigt som Alice Bah Kuhnke ansvarade för arbetet mot våldsbejakande extremism i regeringen initierade hon alltså projekt som gav pengar till grupper som hyllar jihadister. Det är rent häpnadsväckande”, skriver Löwenmark.

– Att kulturministerns pappersklänning på Nobelfesten fått mer uppmärksamhet än dessa återkommande haverier är obegripligt. 

Också riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh ( v) kristiserar Bah Kuhnke och sajten islamofobi.se i en debattartikel https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ar-du-nojd-med-sajten-ibn-rushd-skapat-bah-kuhnke-20684/:

-Regeringen bad en myndighet om en kampanj om islamofobi och hatbrott – fick en sajt som misstänkliggör arbetet mot hedersförtryck i retur. Är demokratiminister Alice Bah Kuhnke och regeringen nöjda med hur Myndigheten för stöd till trossamfund har utfört sitt uppdrag?

Myndigheten valde att samarbeta med studieförbundet Ibn Rushd, som fick 600 000 för sitt arbete med informationskampanjen. Ibn Rushd, med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, har återkommande kritiserats för att ha bjudit in öppet antisemitiska talare till sina arrangemang. Kakabaveh anser att informationskampanjen urartat just för att den delegerats till ett aktivistiskt ideellt studieförbund.

-Är det rimligt att en viktig informationskampanj om islamofobi och hatbrott delegeras till en ideell organisation som använder tillfället åt att misstänkliggöra arbetet mot hedersförtryck och som dessutom redan tidigare har beskrivit svenska myndigheters arbete mot hedersrelaterat våld som ett uttryck för islamofobi?” frågar Kakabaveh.

Hon syftar här på att Ibn Rushd lät Masoud Kamali, professor i socialt arbete, medverka som expert trots att han anser att uppmärksammandet av hedersvåld och förtryck syftar till att demonisera muslimer. Kamali utsågs 2004 av Mona Sahlin till särskild utredare i diskrimineringsfrågor, men hans tillsättning ifrågasattes av flera namnkunniga forskare i statsvetenskap. Sahlins omdöme, inte minst ifråga om manliga medarbetare, har som bekant ifrågasatts också på senare år.

Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ skriver 12 feb om Ibn Rushd:

”Studieförbundet Ibn Rushd driver ett projekt om hatbrott och diskriminering på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Beslutet om projektet knyter ihop den svenska bidragsindustrin med tre departement som alla har det gemensamt att de leds av ministrar från miljöpartiet.”

Även på UD har denna sfär en särställning. Ibn Rushds rektor, Omar Mustafa, ingick i en utrikeshandelsdelegation till Azerbadjan, ett tydligt tecken på Ibn Rushds och Omar Mustafas status som officiell representant för Sverige. 

”Tre departement, utrikesdepartementet med biståndsminister Isabella Lövin (MP) och Sidas aviserade partnersamarbete med Islamic Relief med därtill hörande biståndsmedel, kulturdepartementet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och därmed SST:s anslag till trossamfunden och Ibn Rushd samt utbildningsdepartementet med Gustaf Fridolin (MP) som utbildningsminister och som därmed ytterst kontrollerar Folkbildningsrådets budgetmedel, driver nu skattemedel in i en bidragsindustri som verkar för en radikalisering och inkapsling av den muslimska diasporan. Med representanter som ser en anpassning till majoritetskulturen som en fientlig handling av sina egna och helst vill leva i fred och arbeta med muslimsk mission.”

Westerholm konstaterar att både Fridolins och Bah Kuhnkes relationer med den islamistiska miljön är väl kända:

-Miljöpartiet har under hela mandatperioden visats ha täta kontakter och personunioner med den islamistiska miljön. Allt ifrån Yasri Khan, som vägrar ta kvinnor i hand, till Ibn Rushds Mohammed Temsamani, som vid sidan av sitt engagemang i MP, även gjorde sin politiska praktik hos Mohammed Mursis ”Frihets- och rättvisepartiet” under Mursis presidentvalskampanj efter den arabiska våren. ”Frihets- och Rättvisepartiet” är numera förbjudet och är Muslimska Brödraskapets egyptiska politiska gren. Temsamani är ansvarig för tro och medlemsorganisationer vid studieförbundet Ibn Rushds kansli.

På https://uvell.se/?s=Ibn+Rushd finns en imponerande mängd intressant information om hur våra skattepengar gödslat detta studieförbunds tveksamma verksamheter