Säga vad man vill om Sverigedemokraterna men de har förstått hur man når ut med sitt budskap utan att spendera stora pengar. Deras reklam fanns bara i en enda tunnelbanestation. Reklamen sprids ändå över hela landet tack vare nyhetsmedia, militanta åsiktspoliser som demonstrerade och alla vänsteraktivister som stormade tunnelbanestationen. Varenda delning, varenda artikel och varenda demonstration hjälpte effektivt till att få ut SD:s budskap. ”Många nyttiga idioter” kallade SL:s ordförande, den moderate landstingspolitikern Kristoffer Tamsons i en intervju i Svt:s nyhetsmorgon dem som bidragit till att sprida budskapet så framgångsrikt. Detta är en reklamkampanj man inte glömmer i första taget. Det har inte minst nyhetsmedia bidragit till.

SD har identifierat ett problem som oroar väljarna. De vänder sig till folket, till “Svensson”, inte till de etablerade inom politik, media och kultur, som tappat markkontakten. Deras reaktioner är ett tecken på att avståndet mellan väljare och etablissemang växer på ett oroväckande sätt. Det visar också att vissa inte kan motstå att reagera på ett förutbestämt sätt; vänsteraktivister är snabba att agera känslomässigt och odemokratiskt. Detta beteende är ett hot mot demokrati och öppen debatt. De kan ha åsikter om budskapet, protestera mot det och polisanmäla det, men att storma tunnelbanestationen, riva ner reklamen och kasta ägg på tjänstgörande poliser är varken lagligt eller demokratiskt. Det borde t ex Hanna Gunnarsson, vänsterpolitiker, känna till.

Eftersom de som vanligt är så upptagna med att fördöma SD:s politik märker det tondöva etablissemanget inte att de går i otakt med väljarna. De försvarar tiggeriet och den ohållbara flyktingmottagningen. Varför jobbar man inte istället för att hjälpa till att skapa drägliga villkor i de hitresandes hemländer och sätta tryck på regimerna där? Genom att ta emot alla dessa flyktingar löser vi problemen för förtryckarregimer som därmed tryggt kan sitta kvar vid makten. Vore det inte klokare att angripa skälen till att människor flyr sina hemtrakter?

Juridikprofessor Mårten Schultz skriver i egen kolumn i SvD 6 juli: ” “Kampanjen är inte hets mot folkgrupp. Den är inte i närheten.” Han fortsätter: “Någon folkgrupp pekas överhuvudtaget inte ut. Några andra brott tycks inte heller kunna vara aktuella med kampanjen i sig”. Han tillägger: “Det är ett oskick att använda sig av juridiken för att göra politiska poänger av rättsligt irrelevanta händelser”. Det är häpnadsväckande att etablissemanget i allmänhet och vänstern i synnerhet upprörs mer över en laglig affisch i en enda tunnelbaneuppgång än över arbetslösheten, bostadsbristen, utanförskapet och tillståndet i många kommuner.

Med hänvisning till ”personsäkerheten” har SL nu beslutat att Sverigedemokraternas nedrivna affischer ovanför rulltrappan på Östermalmstorgs tunnelbanestation inte ska sättas upp igen. Anledningen är att det är ”sannolikt att personer kommer vilja riva ned dessa och det finns då stora risker att de kan skada sig själva”! ” Vi har ett absolut krav på att säkerheten ska sättas främst” säger Jesper Pettersson, SL:s presstjänst.

Om det saknas en laglig eller saklig grund att angripa kampanjen och SD, är det då kanske istället vänsteraktivisternas demonstration och stormning av tunnelbanestationen som ska ses som hets mot folkgrupp, d v s mot SD? Mycket intressant blir det att följa hur JK bedömer det som inträffat och vad som händer med dem som gjort sig skyldiga till uppvigling och skadegörelse i samband med stormningen av tunnelbanestationen.

Mycket intressant och talande är det också att jag trots alla livliga diskussioner fortfarande inte hört någon från 7-klövern gå ut för att försvara åsikts- och yttrandefriheten. Också moderaterna t ex vill ju numera förbjuda det organiserade tiggeriet och försvara åsikts- och yttrandefrihet samt demokrati. Så var är den politiska makteliten nu när vänsteraktivisterna fritt agerar både åklagare, domare och bödel?

Dagens journalistik verkar mer och mer bli en del av styrsystemet och arbeta efter en dold ’politisk’ agenda. Vi har i hög grad befriats från illusionen om att media följer den moral de officiellt hyllar – ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. Kritiska politiska frågor har eliminerats från debatten och många journalister verkar ha missuppfattat sin roll i dagens Sverige och tro att deras enda uppgift är att tillsammans med det politiska etablissemanget motverka ’rasism’. Om man på något sätt ifrågasätter, granskar eller utmanar det ’mångkulturella’ samhället och den organiserade religionen eller vill diskutera migration, volymer och välfärdseffekter stämplas man som rasist.

Vi blir inte bara informerade utan även desinformerade då den myndighetslojala pressen inte ger oss hela sanningen eller bilden.  Därför måste vi medborgare själva söka information på annat håll för att kunna bilda oss en uppfattning av vad som sker bakom det som synes ske.  Utan motbild inser vi inte vad de stora dagstidningarna döljer, förenklar och förtiger. De mediala och politiska etablissemangen befinner sig fortfarande i en förnekelseprocess och opposition sker nu i allt högre grad utanför konventionella media. Kompletterande information som till viss del motverkar konventionella medias tolkningsföreträde hittar man t ex på nätet. Man kan lura några ibland men inte hela folket hela tiden. ”Sovhjärnorna” (Reinfeldts uttryck i sin bok Det sovande folket) håller nu på att vakna upp.

Att generaldirektörer och tjänstemän tillsatta av makteliten också styrs av en politisk agenda och inte kan förväntas skära av den näringsrika gren de sitter på är kanske mindre anmärkningsvärt. De ’insuttna’ politikerna rekryterar medarbetare bland vänner och bekanta för att få lojala supporters som inte kritiserar eller avslöjar ofördelaktiga fakta och sanningar. Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad. Den som vågar avvika straffas t ex genom ren och skär vuxenmobbning. Finn Bengtsson, M, är ett mycket tydligt exempel på detta.

Några större krav på utbildning och kompetens verkar däremot inte finnas inom partierna. Har du skött dig bra, arbetat inom partiet och visat dig trogen lojalitetskravet kan du få vilken post som helst. Partibakgrund och lojalitet går före kompetens, civilkurage och självständigt tänkande. Dessvärre förbiser man vilka som är deras uppdragsgivare och betalar deras löner, d v s folket. Där borde deras lojalitet och ansvarskänsla ligga. Tjänstemän och politiker bestämmer politiken över våra huvuden i slutna rum långt från ’verklighetens folk’. Sedan ”förankrar’ de sin politik bland oss gräsrötter, d v s de talar om för oss vad vi ska tycka och reagerar när vi ’tycker fel’.

Gissa om jag saknar personer som Inga-Britt Ahlenius! Hon kunde läsa lusen av allt från dåvarande finansminister ’Boring Holm’ (Bo Ringholm) till FN’s generalsekreterare Banki Moon.

Läs gärna också min insändare:

http://www.vk.se/1498978/vikten-av-ratt-budskap

I juni hade jag ett blogginslag som till största delen bestod av Richard Swartz’ krönika i DN om boken Invandring och mörkläggning (Debattförlaget) skriven av etnologen Karl-Olov Arnstberg och socionomen Gunnar Sandelin. Boken är en lägesbeskrivning; det här händer med Sverige, så här ser massinvandringen ut i siffror och så här frånvarande är debatten.

Boken tegs i stort sett ihjäl i alla svenska medier utom Aftonbladet som till skillnad från Richard Swartz’ krönika avfärdade den som rasism. Nu har Arnstberg och Sandelin gett ut del II där de försöker förklara varför det blev så här.

När en person som läst del I mejlade sitt bibliotek och frågade om de skulle köpa in del II fick han till svar att boken inte överensstämmer med bibliotekets “värdegrund”. Han gick då till biblioteket för att låna om del I, men nu var den borttagen.

Tidningen Smålänningen kontaktade bibliotekschefen som meddelade att de inte skulle köpa in del II eftersom den hade ”en rörig framställning och ett rasistiskt innehåll”. Då de inte skulle köpa in del II beslöt de också att plocka bort del I.

Om jag inte är felinformerad ska alla bibliotek ha 1 ex av alla utgivna svenska böcker. Bibliotekslagen stipulerar att biblioteksväsendet ska verka för demokratins utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Fakta kring massinvandringen kan knappast anses vara antidemokratisk. Fri åsiktsbildning är vad det hela handlar om samt att förmedla fakta som traditionella medier inte vill tala om.

Vi läser allt oftare om den växande ’åsiktskorridoren’/PK-korridoren i Sverige. Det gäller att uttrycka sig rätt för att inte anklagas för rasism. Väljarna ser hur område efter område nedmonteras; skolan, äldreomsorgen, sjukvården, kriminaliteten, arbetslösheten, bostadsbristen. Ingen retorik och inga sköna omskrivningar i världen kan lura oss längre. Vi ser hur makteliten kör Sverige baklänges. Dagens massinvandring bekymrar folket men uppenbarligen inte de politiskt ansvariga. Oavsett hur mycket journalister och politiker försöker ljuga och manipulera fakta ser vi att kejsaren är naken.

Björn Häger, journalist, programledare, författare och föreläsare, har skrivit boken Problempartiet. Där skriver han om hur ansträngt journalisters förhållande till SD är:

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig.”

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning: 

”SD har på egen hand ritat om den politiska kartan i Sverige. Som en följd av detta är den traditionella inomborgerliga debatten om liberalism kontra konservatism på väg att bli obsolet. SD är nämligen redan det självklara konservativa alternativet i svensk politik.”

Kjell Albin Abrahamson, arbetade i flera decennier som östeuropakorrespondent för Sveriges Radio. Nu är han pensionerad och i en intervju i Länstidningen Jämtland kallar han det svenska debattklimatet “fruktansvärt”. Det är en av anledningarna till att han inte flyttar hem till Sverige på heltid utan numera bor i Nordtyskland.

“Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det.”

Syftet med det svenska presstödet är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen. Varför fortsätter vi då att dela ut presstöd till tidningar som inte uppfyller kravet för att få detta stöd? Är det kanske för att de lydigt anpassar sig till beslutsfattarnas politiska agenda? Vart tog journalistkårens yrkesheder vägen? Frågan idag är inte om vi har en åsiktskorridor utan hur vi kan ta oss ur den.

Här kan du läsa mer om åsiktskorridoren:

http://snaphanen.dk/2015/07/12/sondagskronika-medias-sista-strid/#more-183500

Både SVT Rapport och Aktuellt visade den 8 juli ett snyftreportage om den höggravida 16-åriga romska tiggerskan Beatrice och hennes pojkvän. De har uppehållit sig illegalt i Sverige i mer än de tre månader som gäller för den fria rörligheten inom EU och borde ha skickats tillbaka till Rumänien för länge sedan. Ingen av dem har arbete, bostad eller inkomster, de saknar försäkringskort, eftersom de inte har jobbat i hemlandet och har inga asylskäl att få stanna i Sverige.

Ändå har de valt att skaffa barn. Journalisten ställer inga kritiska frågor och ifrågasätter inte deras val. Syftet verkar vara att få oss tittare att tycka synd om dem. Innebörden i reportaget är att det är upprörande att inte romska tiggare får föda barn gratis i Sverige.

Förlossningsvården i Sverige är på många håll redan ordentligt underdimensionerad och födande kvinnor tvingas åka många mil till BB:n som ligger långt från deras egna upptagningsområden. Så hur skulle denna vård dessutom kunna klara av att förlösa migranter som kommer hit för att föda barn här? Och vad händer med migranterna och deras barn efter förlossningen? Detta får mig att tänka på dåvarande statsminister Göran Perssons farhågor om ’social turism’.

Om politikerna inte förmår inse att situationen är ohållbar kommer vår välfärd inom kort att vara ett minne blott. Äldreomsorg och sjukvård går redan på knäna och varken skolväsende, arbetsmarknad eller bostadssektor klarar trycket av “ensamkommande flyktingbarn”, anhöriginvandring och hundratusentals övriga asylsökande. Vår snabbt växande invandring är idag långt större än vi klarar av att hantera och välfärden urholkas i allt snabbare takt. Och flyktingströmmarna kommer att fortsätta eftersom minst 50 miljoner människor är på flykt. Hur ser 7-klöverns plan för att hantera detta ut? Finns det en plan förutom den att ta emot alla som kommer? De ansvariga förhåller sig numera främst till SD och deras politik istället för till framtiden och dess utmaningar.

Den politiska makteliten klarar heller inte av att dupera oss väljare längre. Vi är klart oeniga med de styrande om det vettiga i dagens ohållbara situation. Den tondöva makteliten har inte förstått att verkligheten inte stämmer med deras kartor utan försöker desperat och utan framgång få oss att tro på kejsarens nya kläder.

Lotta Gröning, krönikör på Aftonbladet, publicerade nyligen en träffande krönika där hon bl a skrev:

”Bristen på kompetens inom politikerkåren märks tydligt när det gäller landets utveckling och långsiktiga strategi. När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget.

Det här märks tydligt i dag när vi måste konkurrera på en världsmarknad. Sverige halkar efter på många områden i allt från utbildning, näringsliv och politisk trovärdighet. Men det är inget som våra folkvalda tar på allvar. Tvärtom kallar de en sådan bild för svartmålning. De är så trygga i den svenska självbilden och sitt eget tunnelseende som utgår ifrån att vi är så fantastiskt bra på alla områden.

Med Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare.”

Så hur länge ska vi styras av en politikerkår som avfärdar realism som rasism och obehagliga fakta och statistik som politiskt inkorrekta? Sverige kan bättre än så.

Så beskrev Leif GW Persson Greklands ekonomiska situation och växande skuldberg igår i Expressen i en träffsäker krönika . Här är hans pedagogiska förklaring:

”Varje gång jag läser ännu en f­­­­­örklaring till Greklands ekonomiska kris kommer jag att tänka på H C Andersens berättelse om de två sluga skräddarna som skall sy nya kläder till sin Kejsare. Kläder av ett magiskt tyg som är så märkvärdigt att mindre begåvade personer inte ens kan se det. En naken Kejsare som i all sin prakt stoltserar inför en imponerad omgivning ända till han passerar framför det lilla barnet som påpekar att han ju faktiskt går omkring naken.

Svårare än så är det inte. Betrakta frågan med barnets ogrumlade ögon och ge faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak.

Grekland har en statskuld på närmare fyra tusen miljarder kronor vilket motsvarar ungefär 175 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar. Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt. Landet styrs sedan flera decennier tillbaka av politiker som kräver att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion.

Det enklaste sättet att vinna väljarnas gillande. Lova dem guld och gröna skogar i form av löner, semestrar, kortare arbetstid, pensioner och offentliga tjänster som de faktiskt inte har råd med samtidigt som du ser till att själv ta för dig den största biten av kakan. När Greklands politiker åker till Bryssel för att trilskas med sina långivare är det inte med allmänna färdmedel, medförd matsäck och övernattning på vandrarhem vilket ju vore både logiskt och rimligt med tanke på deras situation och hur de hamnat där.

Tvärtom – enligt vedertagen grekisk modell och för ännu ett par tiotal lånade miljoner – så genomförs den Canossavandringen med hjälp av privata jetplan och helikoptrar, limousiner, de största sviterna på de bästa hotellen, överdådiga middagar och luncher och varje minister medför givetvis det vanliga entouraget på dryga tiotalet medhjälpare vars egentliga arbetsuppgifter undandrar sig allt utom en grekisk bedömning. Skräddarsydda kostymer, Rolexklockor och inte en tagelskjorta så långt ögat ser.

Bara en hoper vanliga skojare som lever och ser ut som de faktiskt lär och vad hände för övrigt med den typen av ekonomisk granskande journalistik?

Vi talar alltså om de politiska ledarna för att land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost.

Nu har de kommit med ännu ett förslag om hur de skall få ordning på sina affärer.

Förutsatt att de får låna ytterligare femhundra miljarder, och att deras utländska långivare skriver ner sina fordringar med mer än så, är man villig att försöka minska sitt budgetunderskott med etthundratjugo miljarder per år genom en kombination av ökade skatter, försäljningar av statliga tillgångar och besparingar inom den offentliga sektorn.

Alldeles oavsett hur man nu lyckas med det senare, tidigare har det ju inte gått så bra om jag nu skall uttrycka mig milt, är det inte ens ett dåligt förslag i en ekonomisk mening. Det är ett dåligt skämt och den enda förhoppningen i det sammanhanget är att de som har lagt fram det har gjort det mot bättre vetande och i hopp om att deras omgivning ännu en gång skall göra omfattande ekonomiska eftergifter för att försöka undvika ett politiskt och ekonomiskt sammanbrott i ett land som sedan många år är stadd i ett djupt demokratiskt förfall.”

Varför tilläts Grekland gå med i EU och eurosamarbetet då de bevisligen inte uppfyllde kraven för medlemskap? De har från början till slut fuskat och trixat och övriga EU-länder har drabbats av detta. ’Ovan där’ sitter nu den europeiska makteliten i slutna korridorer och fattar beslut över våra huvuden. Oavsett om man lyckas nå en ny överenskommelse är det nog många av oss som tror att Grekland även denna gång kommer att svika sin del av avtalet. Vilken tur att svenska folket inte valde att införa euron!

Under almedalsveckan presenterade Riksrevisionen en kritisk rapport om statens integrationsarbete. Rapporterna konstaterar bl a att de befintliga insatserna inte är tillräckligt effektiva och att skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda fortfarande är stora.

Gruppen ensamkommande flyktingbarn (de flesta 13-17 år), eller ankarbarn som de också kallas, ökar nu i mycket snabb takt. Ett ensamkommande barn är under 18 år och skilt från båda sina föräldrar eller annan legal vårdnadshavare vid ­ankomsten till Sverige. Migrationsverket beviljar drygt 87 % av dem uppehållstillstånd. 29 % av alla barn och ungdomar som kom till EU hamnade i Sverige 2014.

De kommer främst från Afghanistan, Somalia och Eritrea och blir genom sin bakgrund och sina behov en stor utmaning för vårt samhälle. I år beräknas de överstiga alla tidigare beräkningar och uppgå till 12 000 ungdomar. Detta kräver mycket stora resurser i form av pengar, bostäder, personal, utbildning m m. Vem har inte läst och upprörts över att deras boende efter 18 års ålder kan kosta nästan 70 000 per månad för en liten ’etta’? Samtidigt rapporteras det att man i Stockholm fått en situation där flera hundra flyktingbarn och ungdomar har gått under jorden och lever på gatan. Fullständigt oacceptabelt!

Så fort som den unge mannen (var är flickorna förresten?) har fått permanent uppehållstillstånd, återuppstår plötsligt nära släktingar som anmäler sig som anhöriginvandrare. Det kan handla om så många som 5-6 anhöriga per ensamkommande flyktingbarn. Dessa anhöriga garanteras inte försörjning av staten. Det blir kommunernas socialbudget som får ta den kostnaden utan att kunna påverka besluten. De anhöriga är ofta analfabeter och kommer aldrig att kunna försörja sig själva. Majoriteten av kommuner vägrar därför att ta emot denna grupp.

De ensamkommande barnen kommer nästan undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar de i regel motsvarande 100 000 – 150 000 svenska kronor. Hur lyckas de få ihop denna summa? Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem, bidrar Sveriges regering och myndigheter utan att tveka till en världsomsomfattande kriminell verksamhet.

För flera år sedan sökte många ankarbarn uppehållstillstånd i Norge. De tandanalyser som Norge då införde visade att 93 procent av de unga männen ljög om sin ålder och var betydligt äldre än de uppgav, i vissa fall tio år äldre. Där skärpte man reglerna och ger numera tillfälligt uppehållstillstånd, TUT, tills ”barnet” fyller 18 år. Då skickas det tillbaka till hemlandet.

I Danmark har man också infört strängare ålderskontroll. Genom att göra en åldersbedömning, där läkare betygsatt åldern genom att undersöka personens tänder, ben och könsorgan har det visat sig att ca tre fjärdedelar av de ensamkommande flyktingbarnen ljuger om sin ålder för att få asyl.

När Norge och Danmark nu infört hårdare ålderskontroller, väljer flyktingsmugglarna andra resmål. Detta innebär ett ännu högre tryck på inflödet till Sverige. Istället för att ta itu med insmugglingen t ex genom att införa obligatoriska åldersbedömningar överväger svenska regeringen nu en tvångslag för att tvinga kommunerna att ta emot “barnen”. Den politiskt korrekta eliten planerar sålunda att köra över den kommunala självbestämmanderätten, som är grundlagsstadgad, för att fortsätta med denna rättsvidriga hantering som bygger på kriminalitet och bluffande om ålder.

Migrationsverket kan genomföra medicinsk åldersbedömning när man misstänker att ett flyktingbarn i själva verket är över 18 år, men ofta vägrar svenska läkare att utföra dessa bedömningar. Om man kan köra över den grundlagsstadgade kommunala självbestämmanderätten borde man väl också kunna köra över läkarkåren med en tvångslag som tvingar dem att åldersbestämma ’barnen’.

Varken massmedia eller de politiskt ansvariga analyserar eller ifrågasätter denna grupp flyktingar. Åsiktskorridoren och beröringsskräck gör att man inte lyfter fram att det ofta handlar om män upp till 30 år som saknar asylskäl och bluffar och hävdar att de är ’minderåriga’ eftersom det är det lättaste sättet att ta sig in i Sverige. Det finns starka skäl att snarast och på allvar syna denna grupp. Genom att skicka tillbaka dem som ljuger om sin ålder får man mer pengar till att hjälpa de barn som är under 18 och har rätt till hjälp och asyl.

Så kommer ännu en rapport som hävdar att invandringen sedan 1950 gett en vinst på totalt 900 miljarder kronor. Rapporten är skriven av Sandro Scocco, chefsekonom för Arena Idé, en vänsterorienterad tankesmedja, och Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet. Den är utan tvivel ett politiskt beställningsjobb utfört av den vänsterorienterade tankesmedjan och utgår dessutom inte från relevanta begrepp eller fakta. Oseriöst! Att rapporten presenterades på SD:s dag i Almedalen var förstås ingen tillfällighet.

Arbetskraftsinvandring där det finns arbetskraftsbrist är alltid lönsam. Mellan 1950 och 1980 skedde en betydande arbetskraftsinvandring. Invandrarna kom från t ex Tyskland, Finland och Italien, d v s från liknande kulturer och närliggande geografiska områden och de kom hit frivilligt för att jobba. Det fanns både jobb och bostäder till invandrarna vilket möjliggjorde integration. Idag har vi varken jobb eller bostäder till de 80 000 eller mer som anländer bara i år.

Jag har skrivit om det förut och upprepar det igen; varför lägger makteliten gång på gång så mycket energi och pengar på att sprida dimridåer för att få oss att tro att invandring är lönsam?  Säg som det är; invandring sker av humanitära orsaker, inte för att generera vinster!

Rapporten tar upp den invandring som skett från 1950 till idag. Vilket trix fix! Jag är övertygad om att våra 3 invandringstätaste orter, Södertälje, Botkyrka och Malmö, inte håller med om att invandring är lönsam. Dessa orters allt sämre ekonomi har förvandlat dem till ”ekonomiska katastrofzoner”, som överlever med hjälp av skattepengar från andra delar av landet.

Som tur är finns det seriösa forskare som snabbt kan visa hur ovetenskaplig rapporten är och mala sönder den på nolltid med sakliga argument och riktig statistik. ”Arenarapporten fuskar sig fram till vinst genom att utgå från sina egna påhittade siffror över intäkter i stället för riktig statistik från SCB eller Skatteverket.” Så skriver Tino Sanandaji, forskare och debattör, på sin blogg.  Scocco och Andersson anser uppenbarligen att verkligheten inte riktigt stämmer med kartan. Ja, deras karta.

Med tanke på hur många journalister som bevakar vad som händer i Almedalen är det häpnadsväckande att ingen journalist kritiskt granskat rapporten och kritiserat den för att utgå från felaktiga ingångsvärden istället för från fakta. Medierna har makten över agendan och avgör vem som slipper de svåra frågorna och vem som kommer undan mer lättvindigt. Dock är det anmärkningsvärt att journalister från SR, SVT, AB, DN m fl inte är så professionella, objektiva och pålästa att de reagerar mot rapportens ingångsvärden och slutsatser.

Av en händelse läste jag i Samtiden en artikel skriven av Tomas Brandberg, debattör. Så här säger han: ”Medias motstånd mot SD får i alla fall sägas ha förblivit kompakt. Man undviker förvisso att angripa SD:s faktiska politik, istället målar man upp en nidbild av den, raljerar över partiets historia eller ger sig hän åt intetsägande emotionella resonemang med oklar innebörd.

Det är här som den verkliga konfliktlinjen går i svensk politik, ett diffust kollektiv av mediala makthavare mot ett politiskt parti bestående av medborgare som fått nog av mediekratin. Att lägga sin röst på SD är den ultimata protesten mot medias makt. De övriga partierna är egentligen bara statister i detta drama.”

Lena Mellin, kolumnist i AB, efterlyste för några veckor sen en ”nordisk kriskommission” som kunde undersöka varför SD (och andra liknande partier) växer, trots konstant smutskastning och fasciststämpling.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article20999431.ab

Lena Mellin har skrivit spaltmeter om SD och deras väljare. Hennes ständiga smutskastning av SD kan vara en av förklaringarna till varför SD växer. Om journalister, kolumnister, politiska kommentatorer m fl ägnade mer tid åt att diskutera SD:s politik istället för att kritisera deras verklighetsuppfattning skulle det möjligen kunna vända trenden.

I fredags slog terrorister till igen. Denna gång i Tunisien, Frankrike och Kuwait. Tre terrordåd på tre olika platser under samma dag tog kallblodigt livet av mellan 60 och 70 personer. Militanta jihadister ur IS har tagit på sig attackerna i Tunisien och Kuwait. Redan dagen efter avvärjde polisen i London en planerad terroristattack mot en militärparad.

I januari i år beskrev Sara Skyttedal, ordf för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, i en debattartikel i Expressen, islamismen som ”det största inrikespolitiska hotet mot demokratin och Sverige”. Hennes förslag var att förbjuda medlemskap i radikala muslimska organisationer. Enligt Skyttedal är islamismen en ’grundlagsfientlig rörelse då den är emot den svenska regeringsformens påbud m att ”all makt i Sverige utgår ifrån folket”.

”Islamism är en gemensam beteckning för extrema, politiserade former av islam. Gemensamt för dessa är att de anser att staten ska underställas Allah, eller mer specifikt den lag de anser han skapat och som de kallar sharia. En konsekvens av detta är att islamister anser att de västerländska demokratierna saknar legitimitet”, skrev Skyttedal.

Skyttedal sågar politikerna i Örebro som tycker att man ska ge skattefinansierade jobb, terapi och bostäder till återvändande IS-terrorister. Jag kan bara hålla med henne. För närvarande lär det vara omkring 300 svenskar som anslutit sig till IS främst i Syrien. Hur kan man ens komma på tanken att belöna dem som deltagit i terrorism och krigshandlingar samtidigt som man låter skötsamma och fredliga svenska ungdomar gå utan både bostad och jobb? Vilka signaler ger det?

Vi måste bli mycket bättre på att förhindra att våldsbejakande islamism breder ut sig i Sverige och på att utkräva ansvar från återvändande IS-terrorister. Det är helt fel av Örebro kommun att ge återvändande jihadister företräde till jobb och naivt att tro att den ideologiska övertygelsen snabbt ska botas med terapi. Att regeringens samordnare mot extremism, Mona Sahlin, dessutom stöder Örebros initiativ är häpnadsväckande.

Återvändande IS-terrorister måste få tydliga straff som markerar det avskyvärda i deras handlingar och avskräcker andra från att göra likadant. I Tyskland är det förbjudet att tillhöra, bilda opinion för, finansiera eller uppvisa symboler för organisationer som vill omkullkasta grundlagen. Det borde det vara i Sverige också. Återvändande terrorister ska straffas, inte uppmuntras med jobb, terapi och bostad. Att döda oskyldiga människor ska ses och bestraffas som den krigshandling det är.

För att ansluta sig till terrorgrupperna i t ex Syrien krävs kapital. Pengar behövs för att betala resan och för att klara sig på plats. Säkerhetspolisen uppger för Ekot att momsbedrägerier och lån till största delen finansierar IS-krigarnas terrorresor. Varför får detta fortgå? Varför verkar dagens politiker så handfallna inför de problem som oroar oss väljare? Varför har de ännu inte några övertygande svar eller lösningar på hur de ska hantera invandring och integration? Klarar gårdagens politiker inte av att hantera dagens och morgondagens problem?

Att inte våga se och erkänna de problem som finns är ett svek mot medborgarna. Idag tillsätter våra beslutsfattare utredningar som behandlar olika frågor. Sedan presenterar de sent om sider ’politiskt korrekta’ men tandlösa förslag som antingen slår in öppna dörrar eller blir resultatlösa.

Dagens och morgondagens problem och utmaningar, t ex islamism, integration och tiggeri, kräver en ny typ av politiker; personer med tydliga ledaregenskaper som vågar stå för en åsikt och genomdriva den även i motvind, som har en inre moralisk kompass, drivs av en ideologi och passion, personer som jobbar för landets bästa och inte bara sin egen makt och ekonomi.

Richard Swartz är krönikör i Dagens Nyheter. Jag läser troget hans krönikor. För ett bra tag sedan skrev han nedanstående krönika som uttrycker vad jag och många dagligen upplever. Därför publicerar jag nästan hela krönikan här:

”Fakta är inte onda eller goda

Det svenska ­offentliga samtalet förs ofta med hjälp av ­moraliserande kategorier, som ­befunne man sig i bönehuset. Men nu går många längre: oönskade fakta ska undertryckas.

I somras satt jag i min trädgård och läste ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Deras bok handlar om invandringen till Sverige. Jag ville informera mig om något jag inte vet särskilt mycket om, samtidigt nyfiken på en bok som tydligen uppfattas som ytterst kontroversiell.

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Det är Sverige som sticker ut; inte våra grannländer, inte stora länder som Tyskland eller det Österrike där jag är bosatt. Vad jag ännu inte visste var att detta verkar gälla också för den svenska debatten kring invandringen.

Ty statistiska fakta måste självfallet ­tolkas. De kan då bli del av en diskurs där Sverige framhålls som avantgar­distiskt föredöme medan andra européer med försening traskar efter – eller en diskurs där Sverige försvunnit ut i ett invandringens gungfly och håller på att förlora kontakten med resten av ­Europa. ”Invandring och mörkläggning” förefaller mig vara en starkt polemisk inlaga som utan att säga det öppet pläderar för det senare fallet.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Visst – jag vet att det svenska offentliga samtalet gärna förs med hjälp av moraliserande kategorier som god/ond eller rätt/fel som befunne man sig i bönehuset eller hemma hos någon politisk sekt. Men jag anade inte att detta kunde leda till krav på att censurera ett urval fakta, framtagna av Statistiska centralbyrån och andra statliga myndigheter, i namn av någon stark övertygelse. Det var nytt och oroande provinsiellt för mig.

På nätet ser jag att K-O Arnstberg hävdar att man inte kan säga ”sanningen” om invandringen i Sverige. Sanning är dock ett stort ord och låter alltför auktoritärt och oemotsägligt för att användas i det här sammanhanget. Men jag förfäras över inställningen till fakta som i sig varken är goda eller onda. Dessutom kan de alltid bemötas. Ofta finns andra fakta som gör dem som framförts mindre relevanta eller minskar deras vikt. Då kan och bör de lyftas fram.

Men att försöka undertrycka de som inte passar förefaller mig som en olycklig utgångspunkt för vilken diskussion som helst: egentligen som ett större problem än invandringspolitiken i sig. Mig påminner det obehagligt om ­erfarenheterna som korrespondent i det kommunistiska Östeuropa.

Arnstberg/Sandelin menar att ”sanningen” om invandringen blivit mörklagd i ett slags konspiration mellan den politiska klassen och landets journalistiska elit. Det är en allvarlig anklagelse, också om konspirationen skulle vara av det omedvetna slaget. Själv undrar jag om det inte snarare rör sig om resultatet av politiska försummelser.

Länge underskattade de etablerade partierna invandrarfrågan som med den aningslöses sorglöshet och arrogans lämnades åt sitt öde. Föga brydde de sig om vad deras väljare tyckte och tänkte och stod därför handfallna när Sverigedemokraterna (SD) brydde sig. Ty inga tomrum uppstår i politiken utan att genast ockuperas av någon annan. I den meningen är detta parti den politiska (över-)klassens skapelse: det var den som släppte Sverigedemokraterna ur flaskan och som nu inte vet hur man ska kunna stoppa dem tillbaka i den igen.

Kanske är det redan för sent. Det skulle kunna vara förklaringen till reflexen att förtiga, förtränga och bojkotta. Samma inställning går i dagen hos dem som till och med vill censurera försök att problematisera invandringen i form av uppgifter som kan uppfattas som obehagliga. Men folk är inte dumma och vill ha alla fakta på bordet. Framför allt vill de inte känna sig manipulerade ­eller behandlade som omyndiga. Censur och förträngning i stället för saklig dialog skulle därför kunna få rakt motsatt effekt med förödande konsekvenser för det politiska klimatet här i landet.”

https://morklaggning.wordpress.com/

I min blogg förra veckan efterlyste jag en redovisning av vad invandringen kostar. Det räcker inte att bara säga att invandringen är lönsam för Sverige. I en redovisning ska både intäkter och kostnader tydligt framgå. När ska den politiska eliten ge oss en ärlig och öppen redovisning?

Ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, är en av de ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I sin bok ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor. Det är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta avser så kallade undanträngnings-effekter som utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det är kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, till exempel jobb och bostäder. När invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är jobb som svenskar inte kan göra. Det handlar dock för det mesta om jobb som svenskar hade kunnat ta.

Enligt Tullberg har invandrare sällan en unik kompetens; de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträden i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Tullberg påpekar att amerikaner inte skulle bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare. Konsumenten skulle därmed inte behöva betala lika mycket i skatt till arbetslösa amerikaner.

Tullberg har beaktat att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området tydligt visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte tar hänsyn till det.

Han viktar upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet. Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

Han skriver att det finns många tecken på merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården för man över mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Samma sak gäller för skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag. Tullberg tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

När det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken anser Tullberg att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna. Han medger att hans fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel, menar Tullberg.

Jan Tullbergs bok behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg på bokens omslag.