Det har då som lätt för att åska.
Himlen är mest varenda dag bolmande och svavelgul som en renässansillustration till gamla testamentet.
Vill man åka motorcykel eller arbeta med hö så bör man nog helst vika förmiddagarna för det.
Johan har ju hedrat sin fader genom att lämna mc:n hemma, och ska det bli några mil på den så får man ju försöka ställa upp. Jag brukar därför köra en stund varje dag och börjar väl så smått få kläm på etiketten runt motorcykelåkning.

Bara hälsningsritualen motorcyklister emellan är någonting att se och anamma.
Ett vedertaget och ganska utbrett sätt att hälsa, åtminstone om man klamrar sig fast på en lite lättare cykel, säg 700 cc och därunder, tycks vara att diskret räta ut fingrarna på kopplingshanden, liksom för att samtidigt som man hälsar ge krampen en chans att släppa. (Det ska se ut ungefär som om man bara alltför väl känner den man möter).
Häromdagen mötte jag emellertid en som föreföll vilja göra en high five i farten.
Karaktäristiskt för de som hälsar så tycks vara avsevärt tyngre cyklar där hela varulagret på gårdfarihandlarvis transporteras i väskor och påsar på motorcykeln.