Noname håller sig helst på skuggsidan.
Är dagen tryckande solig vinkar hon med svansen världen farväl och försvinner in i spireabusken som ger lagom skugga och som ur hennes perspektiv måste kännas som en sval och luftgenomlupen skog med vajande vita vippor långt däruppe.

Hon förflyttar sig lite mekaniskt på grund av en gammal påkörningsskada. Höger baktass vrids med en kort knyck utåt när stegrörelsen närmar sig bakre vändpunkt.
Hon ”raderar”, som de tidiga midjestyrda skogstraktorerna sades göra när de lämnade djupa spår i kurvorna.
Men det hindrar inte att hon vid behov, och även alldeles i onödan, kan fara fram som en bjära över gårdsplanen.