Jag stannar upp och kopplar om synen från transportläge till den mer övergripande som behövs för att upptäcka små rörelser på en större yta. Det där synsättet som innebär att man blir helt stilla och fixerar blicken utan att därför fästa den vid någon enskild detalj.
Och faktiskt…
Stigen jag går på kryllar av grodor knappt större än blånageln på ett lillfinger. Det måste vara flera hundra bara inom det område som jag kan överblicka. Tjärnen är rund, stigen lång och blickfången otaliga.
Strandkanten ligger flera meter bort, och att genom ljung och bärris bara ta sig därifrån och upp till stigen måste ha varit svårt för de pyttesmå grodorna.
Jag börjar se efter var jag sätter fötterna, men trampar förstås på åtskilliga av dem.