Ja det kan väl se trevligt ut på håll, men det är bra mycket svårare än man kan tro.
Och dessutom kan det kännas lite osäkert.
Jag är inte direkt orolig för björn och varg. I alla fall inte så här innan jag i verkligheten upplevt närkontakter av det slaget.
Och alls inte på samma sätt som hundägare tycks vara.
Ur ett livvaktsperspektiv tror jag till och med att katten med sitt väldiga ego kunde vara ett solidare sällskap i bärskogen.
Än hunden. Som inte ens spolar efter sig.

Katter är ju heller inte som hundar (och mobbare) kaxig bara så länge någon tittar på. Väl vetande att den som handlar hem den vidriga burkmaten inte är något att gömma sig bakom, drar katten istället självuppoffrande och lite trotsigt all uppmärksamhet till sig, springer undan, och räddar kanhända därmed både sig själv och husse/matte.
Fast lite svårt att hitta på en trovärdig förklaring skulle man väl ha om det plötsligt stod en björn framför en som en annan kvarterspolis med ramarna i kors över bröstet när man lyfter blicken ur blåbärsriset.