Gårdagens fångst. I efterhand kan man ångra att man alls tar dem ur sitt sammanhang. Liksom jag själv ville den antagligen bara leva.
Myggen vars vilja att leva inte går att missta sig på blev småningom alltför svåra så jag förflyttade mig upp på högre terräng där knotten, liksom på larvfötter kryllande och hudbrytande, genast anslöt.

Här kan man hoppa runt och ’inte stöta golvet’ i timtal om man vill.

Och se hur berget som pusselbitar passar ihop..

Och de kolnade stubbarna. Som står och tiger om uppmärksamhet.

Blåser höst också idag. Snåla fem grader.
Man eldar och sitter med mössan på som gamlingen på hemmet som packar väskan varje morgon men som aldrig reser.
Har varit till vedboden ett par gånger redan. Fyra-fem vedträn på armen, inte mer, ty annars blir vedhämtningen till en börda och varje vedträ mindre värt.
Någonstans kring infästningen av den övre, större, spisluckan bor apropå det en spindel som lika apropå reser.
Varje gång man gör upp eld firar spindeln ned sig till i trakten av dragluckan där den inrusande luften gör att värmen är mera måttlig.
Halvvägs hänger den orörlig en stund. Roterar sakta som bordsurets pendel. Som om den behövde tänka över sin situation.
Och den måste akta sig. Luftdraget är så pass kraftigt i och runt dragluckan att den lilla spindeln med lätthet skulle sugas in om den kom alltför nära.

…var det Kerstins-Udde, Chubby Checker och Anna Sundkvist.
Det var Fällfors och Kornsjöstrand.
Det skrevs om hästpremiering och man kunde bli sig till en begagnad PV 444 för 1.200 kr. ”En ägare och mycket gott skick”.

..och skogsarbetet var ett kall.

Aftonsolen som en svetslåga på vattnet och lavarbladen ligger som läder.
Men nej, fisken vill inte. Och inte jag heller egentligen, så varför skulle man då.
Letar mig upp på torrare land därför.

Gammelsälgen.
Lingonris och lav växer långt upp på stammen som är en fläta av död och levande ved.
Längst upp sparsamt lövad som hade den bara nattfukten att spendera för egen del.
Precis som tropiska träd är den värd för andra växter. Bryts ned och bildar nytt. Låter annat gro i myllan som den samlat i sina fickor.

Där vägen tar slut känns omgivningen inäga med gott fall.
Här gömmer älgtrampet ibland en liten padda, och här har nog fler än jag i andanom sett ett rött hus och några små åkerlappar.

Längs vägkanten i den lätta jorden har skogsfågeln sina ruggningsställen. Helst under skyddande tak av grangrenar eller utskjutande rotben, liksom skämdes den lite för sin egenhet att lustfyllt vältra sig i den torra och varma jorden.
Där virvlar också sorgmanteln och andra fjärilar undan när man kommer gående.

Det är den och gullvivan.
Kanske särskilt gulkragen.
Stor och lång och mång vajar den för vinden lite här och där kring husen.
Medan jag eldar för värmen.

Här har stortallen, mammutträdet, dråsat i backen.
Bortåt två stocklängder kvistfri fanér. Fjälligt fin som ett ormskinn i barken och äldre än någon nu levande kan minnas.
Jag tar livtag på trädet ett par meter upp på stammen men når inte runt. Det fattas minst två decimeter, fast jag trevar och töjer så mycket jag kan med fingrarna.
Nåväl, det skäms inte för sig där det ligger heller, som en golvad Karelin.
– Kom flytta mig det minsta om du tror att du orkar, du eländige! tycks trädet uppmana vandraren.

Och här har ”gammkärn” spottat. Det värsta man i hastigheten kunde komma på, antagligen. (Karl och gammal dessutom). Men det var så orden föll när man kände sig förhindrad att direkt med namn och personnummer peka ut någon enskild. (Jfr när man med hänsyn till risken att bli arbetslös inte direkt vågar adressera kritik mot en överordnad).
Fan själv var förstås den man menade, möjligen också i överordnandefallet.
Någon sorts rödaktig slemsvamp är väl vad det egentligen och i alla fall handlar om.

Till sist björnmossans sporkapslar.
En behaglighet värd att uppleva är att med handens insida stryka lätt över de täta grupperingar av sporhöljen som står och darrar känsligt i vinden.

Så skummar häggen vit och i rabatten sväller pionens omsorgsfullt packade knoppar.
Ur myllan stiger också getramsens flamingoliknande uppenbarelser. Alla med egyptiskt böjda halsar och tittande åt samma håll som om någonting i sydväst nyss fångat deras uppmärksamhet.
På gott och ont är det inte så mycket att göra åt.
Man kan stå där på knä om man vill, bli våt och smutsig. Eller man kan strunta i det.
Svärfar har liksom sett till att det finns en plan B utifall bosättningen skulle drabbas av någon farsot, eller om man av någon annan anledning skulle nödgas överge den på obestämd tid.
Då står perennerna beredda att göra entré, rustade att spela upp där ensomrigt kanske borde ha agerat förband.

Man möter den ibland när den är på väg hem efter nattskiftet. Då stannar den upp, nickar igenkännande och fortsätter sedan utan särskild brådska.
Kanhända stryker den omkring som en butter gammal farbror bara ett par timmar i dunklaste försommarnatten. Mumlar för sig själv. Borrar eftertänksamt med nosen i förnan och blir fjärrsynt när den med sitt sjätte sinne sonderar efter daggmask.
Strax utanför ladans timmervägg har den sitt avträde. En simpel uppbökad grop i marken som den punktligt besöker innan den kryper in under golvet.
Det är ordning på grävlingen.

Det är till att elda och kring fåglarnas matställe dröjer sig paret ekorrar kvar som hemtama och lite fräcka högskoleöverliggare.
Igår hade en av dem bärgat ett kycklingskrov ur ståltrådskorgen, mjärden, där vi brukar deponera impulsköpen. Sedan satt den uppkrupen en bit i björken med skrovet i munnen och såg ut att vara beredd att slåss för att få behålla det.
Och väl bekomme! Jag var då inte ute efter bråk. Skulle bara hänga ut några tunna tyllgardiner på strecket, på det att dom måtte bli råa och lättare att bearbeta med strykjärnet.

Längs den karga men vackra vägen dit ett tonlöst upp-och-nervänt vindspel. Landskapet är på sitt alldeles särskilda sätt fascinerande. Det gör sig liksom inte till på minsta sätt.
Det bara är som det blev.

En stor murkla har krupit fram underifrån stubben. Borde finnas gott om dem här, men jag har bara sett någon enstaka.

Tjärnen loj och lite grå i junimorgonen..

En fiskare i sin balja till båt.
Men inte alltid hjälper det stort att låtsas rödvitt korkflöte.
Medan jag landade tre fiskar på tryggt avstånd från strandkanten hördes från själva farleden inte ett plask.