Här är mängder med död ved.
Spillkråkan har utnämnt sig till skogvaktare och kommer likt barnet som både vill se och synas farande så snart någonting rör sig på hennes domän.
På ett annat sätt liknar ytan ett slagfält där kvarlevorna efter de stupade ligger kvar i dagen och vitnar.
Men här finns liv. Överallt suckar och jäser det i diken och markberedningsgropar.
Spillkråkan gör en kringgående rörelse på låg höjd och landar till hälften synlig på en torraka. Knackar på, men ger sig inte tid att vänta, utan kastar sig vidare mot nästa hållplats.

Här på de vatten- och värmehållande stenterasserna i sydvästläget är bärriset lyckligt och långväxt. Trots en ihärdig och kall sydvind som vill riva mössan av en, kör humlor runt som vore platsen en blommande sommaräng.
Böjer man sig ner till risets nivå är vindstilla och ångande varmt.
Och blåbären finns ju enkom för den dödsdömde att önska sig. Antingen som sådd direkt ur handen, som sylt eller i form av eterisk saft.