Det är blött. Växtligheten dignar drucken under vätan och de vita rosorna bakom knuten fläker sig skrattande på gräset. De tävlar med pionerna strax intill i att strö allt de äger och har av fägring omkring sig.

Alpclematisen överlever men inte mycket mer än så. På nytt är den angripen av clematisbladstekelns giftigt blågröna trojaner till larver som ligger kloss i kant som svällande kantband och glupskt sätter i sig dess blad.
Clematisen försvarar sig på det mest logiska av sätt. Dvs genom att producera allt mindre av biomassa åt de som lever och frodas på dess blad.
– Här ska svältas räv! tycks vara dess lika enkla som beprövade sätt att svara på hotet.
Tidigare blev den flera meter hög och klättrade glatt på väggens spaljé. Men de senaste åren har den vågat sig upp bara några decimeter innan den i hast satt några få blygt blå blommor.
Den färdiga, djupt svarta stekeln med sin orangea bakkropp stiger efter något år som en knappt flygkunnig ondskans varelse ur jorden och liknar i allt ett slags organiskt datorvirus.