Man får klättra för att nå henne. Eller rättare; bilen får.
Som en sked full ligger hon där mellan bergklackarna. Vattnet klart och genomsiktligt, kanske en aning försurat. Eller har hon bara anpassat sig till den lite magra tillvaron på den stenigt torra tallåsen.
En orrtupp bullrar upp och passerar över mig. Skrämde jag den? Eller var det någonting annat som fick den att flyga åt mitt håll?
Jag får en känsla av att vara iakttagen, taxerad med avseende på näringsvärdet. Värderad, vägd i handen av någon med börsen som motvikt i den andra handen, som när någonting nytt dykt upp i kyldisken på affären.
Inbillning, högst sannolikt, men här i tjärnens omgivningar trivs säkert många slags djur.

Landet lutar snabbt direkt från strandkanten åt sydost.
Giv mig tillåtelse, en spade, och jag ska som Vildhussen på några timmar flytta stora mängder vatten!
(Håhåjaja…vad tror sig inte pensionären om när han har en bra dag).

En svit brända stubbar är som vanligt bara att glädjas åt och tacksamt ta till protokollet. Det förefaller närapå obegripligt att så många av dessa reliker ändå överlevt maskinernas larver och kedjor i samband med avverkningar.
Någon vidare bevarandestatus torde dom inte ha haft att åberopa.