Sitter med mössan på och dricker morgonkaffe samtidigt som en kaja flyger in över tunet och Noname försiktigt avancerar mot sandhögen.
Det udda i situationen är varken mössan eller Noname, fastmer att kajan är ensam. Vet annars ingen fågel som så envist (sic!) parvis håller ihop även när den dussinvis drar fram över himlen som charterturister. (Säger han som har lika ringa erfarenhet av kajors beteende som av charterturism).
Annars så flyttar vi och har oss. Så ock idag.
Fast inte fort och med iver, som ungdomen när den gör sig fri.
Istället drar vi halvt omedvetet ut på det hela. Hittar vemodet i varje vrå.