Man får söka upp surhålen.
Och berget.
När dom nu inte i brådrasket verkar vilja komma till en.
Den större myrstacken inne i halvdunklet ligger orörlig än så länge. Bara vinden som lyfter lite lojt på något barr ibland. Men på de mindre barrhögarna som burits ihop på den solvarma skuldran av bergsskärningen, precis där den börjar luta brant ner mot vägen, är det liv och rörelse.
Arten som bemyrar dessa mindre stackar är småväxt i jämförelse med den tungt rubinröda som lever i stacken en bit inne på bergsplatån.
Tog mig för att naja ihop skyddsstängslet på ett par ställen där det rivits isär. Kom sen att tänka på att det kanske trots allt är bra med något enstaka hål i stängslet, ifall nåt kräk kommer över på vägsidan och vill tillbaka.
Lite som finansminister Sträng (tror jag det var) stadfäste, att det inte är helt fel med kryphål. Huvudsaken man vet var dom är.