Snön kom och for.
Drömde härom morgonen att sädesärlans ungar vänt om och kommit tillbaka.
Våta, vindblåsta och tufsiga, men tillbaka.
Så på en och samma gång naturligt. Och onaturligt.
Jag vet inte om det var detta att dom inte tycktes ha förkovrat sig alls i storlek, eller om det var det där trasiga helhetsintrycket som gjorde att jag vaknade.

Förfärligt vad covid19 griper kring sig igen. Att det ska vara så svårt att låta bli att göra som man alltid gjort. Svårbegripligt också varför det skiljer sig så mycket åt mellan de nordiska länderna vad gäller dödstalen. Men här i Sverige gäller ju kanske i något högre grad än i grannländerna att dö som män.
Lite mindre som kvinnor.
Alltid lite mindre som kvinnor
Jag tyck då särskilt synd om Stockholm.
Kan bli besvärligt med det årliga tabberaset som kommunerna här i norr svälter sig inför.
Kanske kan dom jobba hemifrån på nåt sätt. Fara till Stockholm utan att fysiskt resa dit liksom. Maten och drickat blir det väl alltid någon råd med. Då stannar ju åtminstone en del av intäkterna hemma också.