Älven rinner trög och kall som dieselolja.
Finns det månne något kallare än diesel, när den är kall?
Isflak hopar sig eftertänksamt i strömmar och sel. Sugs med, samlar sig i cirkulära mönster någonstans nedströms.
Strax till vänster på bilden finns ’Mjölasnuten’. Eller ’Mjölan’ som morbror Nils (hustruns) kort och gott brukade säga.
Som om jag borde veta.
Och så småningom visste jag ju.
Mjölan är en rasbrant ner mot älven. Ett tämligen hopplöst ställe som i likhet med mycket annat särpräglat här i världen bevärdigats ett eget namn.
I dess nedre del samlar älven skräp och träddelar i en svårforcerad snårskog, typ mangroveträsk, där man bara med svårighet tar sig igenom med metspöet i ett stycke.
Haren har dragit upp sitt vägnät. Annars ganska smått om spår i snön. Skogssorkens spårstämplar syns dock oftare än de senaste tiotalet vintrarna.