Mycket fint rim i björkskogen. Eller ’riiimä’ som de tungomålstalande sa.
Har eldat av och till i spispannan ute på Nyby några dagar och hon tycks som en halvt förvildad hund känna igen mig på något sätt. – Handlaget, sekundärspjällets lagoma glipa och sättet (eller oskicket kanske någon skulle säga) att efter tändning låta både askluckan och luckan i mitten stå öppna en stund för maximalt luftflöde.
Lite sotig och sval var hon väl till att börja med, men ömsesidig är den där avvaktande känslan av igenkännande.
Fast vete klåen om jag inte monterar loss shuntmotorn ändå, lägger den lite åt sidan. Det är en sådan där modernitet som man sätter in mest för att möjliggöra ickevistelse i betydligt modernare boningar. Man rustar, köper till och kostar på liksom bara för att så fort som möjligt kunna gå därifrån och slippa vara mitt uppiet.