Eldar och donar ute på Nyby.
Blicken faller allt som oftast på sånt som blivit kvar efter tidigare generationer.
Det kan vara ett grovt tillyxat spadämne, i ändträet förseglat med någonting rödaktigt, troligen för att hejda träets evinnerliga lust för sprickbildning.
Lukten avslöjar ingenting om av vad det röda består. Det är bara blekrött, som det röda innan det fick lukt, och som blymönja innan den blev förbjuden.
Vad hoppades dom på, tänker jag.
Hoppades dom överhuvudtaget, eller hade dom fullt upp med att yxa till nästa spade då den första hastigt nöttes ner av friktionen mot vardagen.
I slagan anar jag mötet, skarven, mellan äldre och nyare material.
Slagans klump är fäst med en galvaniserad, ganska grov ståltråd istället för den ursprungliga som troligen bestått av en hopvriden björkkvist av samma modell som håller samman gärdesgårdarnas parvisa stolpar av stavargran.
(Dom har troligtvis en speciell benämning, men jag vet inte vad den är. Och bland nutida s.k. handelsnamn finns det med all säkerhet inte).
Bakåt pekar allt mot träet.