Hösten sköter ljussättningen i skogen och kameran är visst den första att märka det.
Blixten behövs inte. Det glesnar uppåt och tätnar nedåt av ett sorts nedrasat gult ljus.
Man undrar vad som hänt.
Det ljus som tidigare med visst besvär silat sig ner tillsammans med skuggor och dagrar är plötsligt runtomkring en och överallt.
Alen fäller sina blad gröna utan krusiduller. De svartnar sedan, drar sig samman som i kramp och mals ner i myllan.