Ekar neröver nejden när piassavan far som en skyttel fram och tillbaka över trappstegen där farmor Mina poserade bak humlet någon gång i början av nittonhundratalet.
’Pärten’ på taket. Telefonen var uppfunnen, en därtill hörande kvistknölig stolpe var rest, ladugården ännu oputsad och skogen där bortom en aning husbehovshärjad.
Hon var inte långväxt farmor Mina. Snarare under de enofemti än över. Maken, fjärdingsman Johan Jonsson var på fjärdingsmannavis korpulent och noga med att uniformen satt som den skulle. Allt att döma av det fotografi jag sett någon gång – osäkert var och när.