Går an att vara eldare när vintern börjar dra sig tillbaka från husväggar och trän.
Det tinar ovanpå, under, runtikring och inuti, och man kan snart nog gå runt och titta hur det ser ut på baksidan av saker och ting.
Glad att jag redan ifjol, på svärtan, om senhösten, nödtorftigt friserade granhäcken och räfsade bort storhopen löv. Och till syvende och sist är kanske nödtorften den måttstock som passar bäst för både lat- och daggmask.
Tro och tradition föreskriver f.ö. att de granhäckar man till äventyrs fått på sin lott bör klippas när snön ligger som djupast och när folk finner det som mest motbjudande att bege sig ut i mörker och kyla. Men det gick bevisligen inte sämre i november.