Vår och barmark. Fläckvis i alla fall.
Nu rinner vattnet till i dammen också, grodor och skrattabborre till fromma.
Den har varit nästintill torrlagd sedan ifjol höst vilket är ovanligt.
Om hösten brukar den annars bli bräddfull innan vintern till sist lägger locket på.

Blev då oroväckande tyst runt omsorgsfabriken (Diamanten).
Och det enda som är mer illavarslande än kallpratet är väl tystnaden.
Jag försöker då så gott det nu går undvika alla anspelningar på diamanter, rubiner m.fl. ädelstenar i sammanhanget då det så lätt smyger sig in en ton av ironi när de, förutom vad gäller glasmästerier förstås, kommer till användning på våra breddgrader.
(Jfr uttrycket; ’den där juvelen’).
Nej hellre då fabriksanspelningarna. Ty i begynnelsen var tegelfabriken.
Sen har det med varierande resultat bara rullat på.