Äntligen barmark såpass att man kan ge sig av en bit från allfarvägen.
Skogsvägen stenigt torr och fin. Små gröna skalbaggar flyr undan tiotalet meter när jag kommer gående och gör, när de eventuellt börjar tröttna på leken, en kringgående rörelse och landar bakom där jag nyss passerade.
Av de små och ganska ettriga myror som i vägens myller av grovt krossad sten hittat ett suveränt tillhåll syns än ingenting. Men längre fram på sommaren brukar små högar av finare material som forslats upp ur djupen skvallra om att där finns aktivitet mest överallt.
Inga björnspår på vägkanten som det var ifjol höst, och ganska sparsamt med älgspår. Men diket bubblar av lekande grodor.
Verkar som att grodor har något slags vett att inte leka i diken som torkar ut alltför snabbt. Längre bort i just det här diket finns ställen som – iaf mänskligt att döma – borde vara helt ok för grodor. Men där är tomt. Inte ett liv för att vara mera exakt.