Vatten kan sällsynt krusa sig som gammalt glas.

Regnar och är som lurvigt i ruffen bakom längan.
Svärfar flämtade det någongång när han sökte springa ifatt det sista kallblodet, den som med all säkerhet gjort kort karriär på Umåker;
”märkvärdigt att det ska vara så bråttom nuförtiden”
Blenda, halvardennern, var till läggning och temperament av födsel och ohejdad vana trögare och en aning bitsk. I alla fall visavi mågämnen som från när och fjärran kom rännande för att demonstrera att de minsann visste hur man satte i selapinn.
Då nöp hon stundom till. Förvånansvärt snabbt och bestämt och gärna i överarmens tunnare hud.
Jo nog visste hon vad hon gjorde.