Nu mår mossa och lav och svamp.
Bägarlaven, ursprunglig, tidlös och branog överallt.
Känns som att det är just så allting kan ha sett ut i början, när det begav sig. Som det enklaste av allt enkelt.
En grå strut som samlar vatten och ljus rätt och slätt.
Men som lika gärna kan vara utan om det kniper.

Med berget i ryggen vågar sig några trattkantareller upp, friska i form och färg.
Inte många men smakrika (behövs ju inte många heller) och hart när omöjliga att upptäcka när de växer på friland bland gulbruna höstlöv.