Den där Fosse.
Är det då ingen som kan säga åten att vara tyst.
Eller ’töst’ som man företrädesvis hör uppefter Balåns dalgång.
Minusgrader, ett par, här uppe på åsen idag.
Hur må det då inte vara nere vid ån.
I förfjol (eller om det var året innan) gjorde jag mig omaket att fara ner på Lappavan och åka skridskor på första isen. Det gick fint eftersom Lappavan är ett stillastående käril endast oroat av någon enstaka skygg bäver.
En kall och klar och snöfattig höst är alltså allt som behövs.
Snöfattigt var det inte året då svärfar och jag med möda vallfärdade ner på Lappavan för att sätta lakakrokar. Det var kort före jul. Grisen var slaktad, lungorna tillvaratagna för att i smärre bitar tjäna som bete på krokarna pga deras påstått unika egenskap att förbli flytande och därmed lyfta krokarna till en för laken bekväm nivå.
Jag borde förstås ha varit tveksam till det hela, inte bara pga snödjupet men också för att grislunga var någonting helt nytt och okänt för mig trots uppväxten vid en sjö där fiske i alla slags dimmor ingick i grundkursen.
Vi fick inte en fena kort sagt. Inte den dagen, och inte dagarna efter heller då krokarna skulle vittjas.