Letade igår korallrötterna som jag avbildade dagarna innan men se det misslyckades kapitalt. Ändå är sökområdet inte större än en skaplig stugtomt. Tänkte märka ut växtlokalen på nåt diskret sätt för att följa upp ifall de (eller vi kanske jag ska säga) återkommer årligen på samma ställe.
Hela kören av ögonpyroler stod tillsynes beklagande där jag lämnade dem men trots en formlig skallgång kunde jag omöjligt återfinna korallrötterna.
Anade att det skulle kunna bli svårt eftersom jag inte heller upptäckte dem förrän jag mer eller mindre knäböjde i mossan och sas sänkte mig till deras nivå.
Trots sin påstådda vanlighet – sverigekartan är i princip kolsvart – är korallroten svår att få ögonen på enligt källorna och det kan jag bara hålla med om.
Skrämde i alla fall upp en älg ur middagsvilan bland margranar och torrträd. En unken stresslukt dröjde sig kvar på platsen medan gräset sakta reste sig i kanterna av legan.

korallrot eventuellt (enl bildsök, annars visste jag inte).

och ögonpyrola

och här själva fyndorten

Det är nästan som att oförhappandes trilla ner i en gryta av varm vänlighet att komma in på sådana här ställen. De avslöjar sig inte på avstånd. Först när man står mitt uppiet bland ämliga granar vadande i högväxt fredagsris och olika slags blommor som hukar därunder blir man stående med en sorts rumskänsla som ville säga; Japp, här är ett sådant där ombonat ställe.

Var till Vännäsby i förrgår.
Det är en resa man kanske borde unna sig lite oftare.
Ett slags sentida Klondike oppätter älven kan förtätningen tyckas vara för den som kommer utifrån och annat är van. En tätort som drömmer om att vara glesbygd, om inte rent av vildmark. Och tvärtom.
Här i Bjurholm har man satt spadar i händerna på förskolebarnen inför Diamanten-bygget. Kan väl tänkas att barnen gärna hade velat vara med från allra första början med pappersarbetet och i styrgruppen för att även få lite insyn i ekonomin.

Withworth…hmm (nöjt).
Men dom kunde väl ha försökt leta fram två likadana.

Igår gick jag ända tills det började regna innan jag vände om.
Skrämde upp ett par orrtuppar som ruggade i den fina jorden strax intill en markberedningsgrop. Dom drog upp ett moln av jord när dom dundrade iväg.
Det är lätt och behändigt att ta sig fram över föryngringsytan såhär lagom många år efter sådd och innan hallonris. Det enda man riskerar är att få stövlarna punkterade av torra och vassa grangrenar som brister med skarpa smällar när man trampar på dem.
Dagens galosch går till kommunen som håller krampaktigt i sina återstående lägenheter. Endast färdtjänsten torde vara omgärdad av strängare restriktioner. Den ligger som fordom matsilvret i krigstider djupt nedgrävd i byråkratins jordkällare.
Känns som om man vore ute efter lämpligaste sätt att ”ta bene tå hunn” när man på kommunens hemsida studerar genom vilka prövningar man med mössan i hand måste söka ta sig för att komma in i hyresgästernas himmel.
Till och med bilprovningen torde nuförtiden ha en del att lära ut vad gäller kundorientering.
Ja, kaffe ska förstås lägenhetsaspiranten ingalunda hoppas på. Det är ju sen en tid tillbaka indraget även för själva styrelsen. Men ett positivt och välkomnande bemötande belastar ju inte budgeten.