Etikett: ont

Funderationer mitt i natten

Av , , 2 kommentarer 12

Jag har legat och funderat, sedan 03.30 i natt. Vaknar så fort jag hör Winstone. Han ställde sig upp och flåsade en stund, innan han la sig igen. Så här har han nu gjort sedan han föll, förutom olyckskvällen, då reste han sig inte alls.

Tror ju absolut att det är för att han ändrar ställning, och det gör ont för honom. Har även börjat fasa ut kortisontabletterna, och det kan ju göra sitt till.

Nå, där börjar jag ju grubbla över situationen, våra planer, hur ska man prioritera, och hur det kan tänkas se ut i sommar. Men framför allt, tänker jag på Winstone och vad man nu borde undvika, att utsätta honom för.

Vi skulle ju dra till Piteå på tävling. Logistiken löstes med Elisabeths generösa erbjudande. Men… bussen ska med, Winstone är med oss, oavsett, vi kan inte lämna bort honom till nån som ska se efter honom. Och här kom då tankarna. Han som brukar ställa sig upp i bussen, med jämna mellanrum.

Och även då vi lämnar honom i bussen…


Nä, det går ju fetbort. Och hur löser man det? Han brukar vilja springa in i bussen då dom större bilarna startar upp. Det kan han inte heller få lov att göra. Vill jag ens utsätta honom för allt vad det där kommer att innebära, och vad händer om han måste tas till Sundsvall för en CT röntgen.

Och slutligen, rent ekonomiskt…är det värt det? Nu är inte ens anmälan öppen än, men ska jag gissa så kostar enbart tävlingen några tusenlappar. Bränsle till bussen, 2000-2500 kronor till. Elisabeth skulle givetvis ha fått betalt både för ekipagen och för chaufförsjobbet. Allt det där må ju vara.

Folk reser till utlandet och bränner pengar, vi reser inrikes och bränner pengar. Nöje som nöje, fast… Då var det återigen Winstone. Och vad kommer den kostnaden att sluta på? För mig handlar det inte om pengarna då vi pratar om killen, utan det handlar ytterst, om vad som känns mest rätt för hans del. Och där är tävlingen inte, prio 1.

Det, mina vänner var precis vad jag kom fram till innan jag gav upp mina andra planer på att försöka somna om.

Samtidigt som jag tänker att, ALLT, har sin tid och plats. Inget står och faller med att man gör ändringar i sina planer. Vi vet inget om morgondagen. Det kommer att komma andra tillfällen att göra det man tänkt. Det får vi i alla fall hoppas och tro på.

Så här sitter jag och har inmundigat kaffe, i tystnad och stillhet. Enda ljudet kommer från nån enstaka bil som kör förbi, och knapptryckandet på tangentbordet, då jag skriver. Rätt trivsamt ändå, att känna och höra tystnaden och sedan hur allt sakta men säkert vaknar upp.

Då vi satt ute i förrgår, undrade Åke ifall vi kanske skulle ha fixat ett humlehotell (läs insektshotell). Det är ju så poppis att ha.


Mjaha, sa jag och funderade en nanosekund. Kan dom där gigantiska humlorna 🐝 och getingar man ibland ser och som man tror är muterade på nåt sätt, vara hotellgäster, månntro 🤔 Dom har levt lyxliv på hotell…all inclusive, inte underligt att dom blir stor.

Kom på att jag nog hade en bild på ett insektshotell på min blogg. Kommer nämligen ihåg att jag fotat ett sånt, då vi var på Åselemarknaden. Fast…mitt minne sviktar ibland. Det här var bilden. 


Och under den hade jag skrivit att den påminde mig om ett insektshotell 😁😂

En annan funderation jag fick, var på min promenad igår. Har ju stegräknaren på mobilen, och på den ställer man in i centimeter, hur långa kliv man tar. Men motionsmässigt, om jag går med en som har betydligt längre ben än jag och därför tar längre steg. Får den samma motionseffekt som jag, ifall jag måste ta 1½ steg på den andres 1 steg??

Jag måste ju lyfta mina ben oftare, och det borde rimligtvis betyda att det går åt mer energi för mig. Eller är det farten det hänger på? För en som tar längre steg, kommer fram fortare, och den som går eller småspringer, borde ju ändå förbruka mer energi. Har ni, nån teori? Eller måste jag nu gå och klura på det där till döddagar.


Nej, tänk vad skönt det hade varit om jag somnat om innan jag började fundera så jäkla mycket. Då hade jag legat och sovit nu. Fast… min dag blir ju lite längre, i alla fall *nickar lätt och småler (fast hon vet inte åt vad, hon ler).

Ha en fin onsdag, allihop!

Noll, zero, cero, 零, нуль

Av , , 6 kommentarer 12

Med facit i hand skulle jag ALDRIG ha klivit upp igår. Men hur stora hade oddsen varit på det… noll, zero, cero, 零, нуль.

Tar sopen i ena handen, kopplet i den andra och sopar mig nerför brotrappen. Längst ner har vi stenplattor och gissa vad som låg under all snö, is förstås. Och is är förrädisk, ibland går det hur bra som helst, och andra gånger, inte. Igår blev det en, inte gång.

Mina fötter for upp i luften, sopen flög iväg, hunden sprang bort till staketet och jag landade med övre ryggen mot nedersta trappstegs kanten. Tror idag, då jag går igenom hur jag kan ha landat att jag förmodligen hade vänster armen ovanför skallen och därför tog det även på sidan.

Jag låg där och ojades och trodde faktiskt att jag inte kunde röra mig. Förbannade mig själv för att jag inte hade mobilen i fickan, för hur skulle jag kunna få Åkes uppmärksamhet. Jag hade inte ens luft att ropa. Jag ser en kille komma gåendes på gång och cykelbanan, och jag ber i huvudet att han inte ska se att jag ligger där. Enbart för att jag tror att Winstone, kanske skulle attackera om han kliver in på gården. Winstone är väldigt vaktig då det gäller mig.


Killen såg mig inte, där Winstone satt i snön var han än mer osynlig Men jag fick i alla fall kraften att ta mig runt och upp, för där kunde jag ju inte ligga. När jag stod upp, var nästa tanke att jaja, jag provar väl gå med hunden, men näää, 2 steg sen fick jag vända om. Fanns inte en chans i humhum att jag skulle fixa det.

Satt och grinade i över en timme, jag fattar inte ens hur eller varför.

Benen skakade, armen, vibrerade, och smärtan på det. Nå, det var nog en kombination av allt som gjorde det. Chocken och sedan luften som tog slut…typ. Och kanske kanske, för att nu skulle min journal utökas med ännu mer onödigheter, jösses, när ska det ta slut.


Fick komma på akuttid på vårdcentralen. Där gjordes en undersökning där han både klämde, tryckte och gick igenom ryggen. Detta gjorde han för att kolla så inget satt löst. Och det gjorde det inte. Så det får jag ju vara glad över. Skulle jag känna av svanskotan idag skulle han skicka upp mig på röntgen av bäckenet, men det trodde jag inte skulle bli aktuellt. Hade jag skadat det så hade det nog känts ännu mer.

Han skrev ut morfin och Alvedon 1g, men ska jag vara krass, så tror jag inte att det hjälpte ett dugg. Eller, så får jag lov att tänka att utan dom, hade det varit ännu värre. Jag har legat på rygg hela natten, inte kunnat röra vänster arm, inte ens kunnat räta till kudden, och nu har jag nackspärr på det. Tack Televerket, verkligen…TACK!!


Träffen på Ullas gick jag av naturliga själ, inte på. Fultomtarnas framfart är nu utom kontroll, ni vet, jag kan inte fota, finns inte en chans att jag tar mig ner på golvnivå. Så det får uppdateras vid senare tillfälle.

Tur i oturen att Åke är hemma. Jag kan inte ens mata hunden. Får inte ner kulorna i skålen, så igår då jag provade släppa dom från stående höjd, så tyckte Åke att jag skulle överlåta matningen till honom. Han ville inte ha dubbelarbete med att nu plocka upp allt som låg på köksgolvet.

Det kom lite snö igår, minsann.

Skulle fota den vackra himlen genom fönstret, vilket jag gjorde nu på morgonen.

Så testade jag att fota från mitten av rummet med 10 förstoring, haha, det funkar det med, fast inte lika bra skärpa.

Nu hoppas jag på en bra dag, för er alla. Min kommer förmodligen att bestå av smärta och snigelgång, men men…det kommer att bli bra.

Gör inte så där då!!!

Av , , Bli först att kommentera 14

Ska iväg och jobba idag, man dör tydligen inte av en fraktur eller brutet revben, men det känns. Hade nästan värsta kvällen hittills, igår. Vet inte varför, och känns inte helt ok nu heller. Fast jag tänker inte känna efter så mycket.

Ni vet, då säger man: Ja, det gör ont om jag gör så här, eller om jag böjer det där…

Och då säger Åke: Gör inte så där då!

True, man ska alltid känna efter, även fast man vet att det kommer att göra ont. Varför? Kan ju vara därför man vill veta vart gränsen går. Det här fixar jag, men inte det där.

Nu har jag börjat kolla på Robinson, och där finns renskötaren Mathias.

https _aman-assets.b17g.net_5c77a1344bd8e51e6103b833_Mattias_444.png 1Han blir sjuk och kan inte vara med på första tävlingen, och där han står framför kameran säger han nåt i stil med: ” det är ju en sak om det är en arm man har ont i, då låt man bli att använn den, men magen sitt ju som mitt i, så he bli som svårt.

Undrar om Åke känner killen, hm…

Hämtade upp Nicco då hon slutat jobbet och vi åkte ut på Avion. Hon skulle fixa ny mobil och nytt abonnemang, och vi gick därifrån med nytt, bägge två. Jojo, fast jag ska absolut inte klaga.

Hon som jobbade där kollade upp mitt nuvarande abonnemang som upphör i juni, och då kommer jag att få betala 295:- eller nåt sånt. Men hon fixade ett nytt som jag får börja använda då, med mer surf än jag har idag (även om jag nu inte använder så mycket) men det blev billigare.

199:- i 2 år, och vill jag byta är det bara en månads uppsägning. Nu tog jag ingen ny mobil, känner inget behov av det, det får bli i framtiden, men hade jag gjort det så hade priset blivit 345:-, och det hade väl inte heller varit speciellt dyrt.

Dom har nån drive nu i helgen, så det blev ju lyckosamt!

Vi firade med en fika på tadaa… Finas:

54432531_10157007273506585_989244750542405632_nOch på kvällen sprättade jag Råstoff likören och den var god…jättegod. Inte så stark utan mer som en karamell. Kan säkert göra nån god kaffedrink av den eller med choklad, har jag också sett.

54520821_10157008856201585_2356075830016212992_n

54419833_10157008855241585_5030280304258973696_n Och med det så hoppas jag på en fin lördag, för er alla, inklusive mig själv!
48275809_10156782389461585_2306545983690899456_n

Tur man har nåt att skylla på!

Nicco besitter också såna där talanger som min kusin Jenny Krigh.

33566836_10156313791011585_874449135237857280_n Att vara mjuk, rörlig och ha styrka, är nog 3 viktiga grunder, för att klara av detta, här är det Jenny som intagit en posé:

33610100_10156315757836585_8131129512378236928_nImponerande, jag fattar inte hur kroppen är byggd att klara av nåt sånt där, men uppenbarligen så är det som man säger, övning ger färdighet. Och vem vet, det brukar ju vara mycket snack om att välja nya vägar, öppna nya dörrar…fast, hm…mja, kanske…

8d5a31e8c39f02ab800fe5bdfda5a7e3

Bild lånad på pinterrest.com

För min del är det nog dock kört…skulle jag kunna tro, man brukar ju också säga nåt om att åldern tar ut sin rätt. Lite på gott och ont. Då kan man ju alltid skylla på åldern om något verkar för riskfyllt, tänker jag 😀 Fast å andra sidan, det skulle ju kunna vara så här:

Screenshot 2018-04-22 10.46.01Mamma skickade ett sms nu på morgonen och frågade hur det var med min svanskota. Jag har nämligen fruktansvärt ont i den, och jag fattar inte varför. Jag har faktiskt inte ramlat, men ont har det gjort i kanske 1½-2 månader och det blir inte bättre.

Gör jätteont då jag byter ställning i stol eller soffa, eller då jag ställer mig upp, ont i benet då jag går, kan ju vara nån nervtråd som vill visa att jag lever, jag vet inte. Nå, jag svarade henne med bilden på Nicco och skrev att för mig är det likadant som igår och förrgår, men att Nicco har då tydligen inga problem med svanskotan.

I övrigt har jag inte mycket att förtälja, jag jobbar i eftermiddag, så nu tänker jag ta mig en frukost, outside, Åke och Winstone är redan ute. Ha det gott, allihop!

Upp på hästryggen igen!!!

Av , , Bli först att kommentera 11

5 år…det har gått fort, känns det som. Fast då man tänker tillbaka, på tiden strax före och efter, pappas olycka som ledde till hans död, så kändes det då…som om dagarna masade sig fram. Det var väldigt stökigt, många frågetecken, hur skulle man göra, vad gjorde man, och varför…

Men i efterhand måste jag ändå säga att det man brukar säga, ni vet, tiden som läker alla sår, det stämmer. Han är borta, och han är fortfarande saknad, men livet är uthärdligt, man går vidare, oavsett och man får acceptera att det är som det är.

22730481_10155743235746585_307429086212816224_nSen är väl människan förunderlig, man har en tendens att förtränga eller ”glömma” bort, lägga åt sidan, sånt som känns tungt, som gör ont, eller bara är smärtsamt. Och det är väl tur, att det funkar så. Annars skulle man väl aldrig ge sig ut på nya äventyr, ni vet…upp på hästryggen igen!!!

Precis som med våra tallar…man glömmer bort, varje år, hur j-vla mycket barr dom innehåller, och hur tungt det är att kratta upp dom, Men då det är gjort, så är det gjort, och sedan glömmer man bort det, tills man står där, nästa år igen 😀

22555147_10155743153481585_6988268530934883353_nHade ett lunch förslag till Nicco härom dagen…en höstsallad, lite barr, några kottar, ja ni fattar, sånt man kan hitta härute, förstå vad gott! Och framför, billigt!!! 😀

Jag har tillbringat morgonen i telefon, är inte riktigt klar än, sjukvård, tider som ska ändras och dubbelcheckas, jag väntar på bord och stolar, som DHL ska köra ut, men med tanke på vår roliga adress, så kände jag mig nödbedd att ringa och förvarna. Som ni vet, så heter vår brevlåda och adress, nåt helt annat än vad den egentligen skulle heta.

Infart från Timotejvägen och inte Blomstervägen 43 som brevlådan heter, fast den står inte på Blomstervägen, och 49 är siffran på huset…fruktansvärt förvirrande. Dessutom funkar det INTE att slå in Timotejvägen 49  på nån GPS, den adressen finns ju inte…fast vi bor där, hahaa… Nä, Ettan hade varit lättast, faktiskt!

21768081_10155675224416585_1034651519683049996_n 22042371_10155670392926585_8938670085644766550_oJaja, jag får väl se om dom dyker upp, eller dyker in, innan 11 ska det då vara levererat, hoppas jag.

Lite snö föll igår, men den var väldigt tillfällig. Gick ut med Winstone jätte tidigt i morse, bara för att kunna sitta hemma och vakta på leveransen. Kul att se att här, var det bara en blötfläck kvar av nedfallet, men hundra meter bort låg frosten kvar på grusstigen och det var lätt halkigt. Detta borde innebära att där vi bor, på Ettan, har vi lite varmare än övriga Västerslätt…men så trevligt 😀

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Är huvudet dumt får kroppen lida!

Av , , Bli först att kommentera 13

Vi pratade för några dagar sedan, om när man får ont någonstans, men oftast borstar bort känslan och tänker att det går över. Det gör det nog, 99% av gångerna om man nu inte lider av någon form av sjukdom som faktiskt orsakar såna smärtor.

a56f084b1a7872c36a99b48d9cdffbd9Plötsligt kan det knipa till i fotleden och man tror att den ska gå av, men på ett tag, släpper det och man får aldrig veta vad det var. Ja dom där onda ställena kan variera å det grövsta, nästa sväng är det fingrarna eller axeln, eller nåt annat bihang, som talar om att det ska göra ont. Man kanske har fel på nån central del i hjärnan som ballat ur, för annars ska väl smärta indikera att något faktiskt, är fel.

Nå, vis av dessa erfarenheter, så kniper man igen och låter det onda passera…det brukar funka så…på mig. Så lite pinsamt blev det igår, då jag och Winstone var ute och testade hans nya sele, nere vid ån:

20374693_10155496097531585_3448101232082088592_nPlötsligt infinner sig en stickande känsla på benet, jag struntar fullständigt i den och vandrar vidare, det vill inte sluta utan fortsätter och till och med ökar i smärta. Tills det faktisk kommer till den gränsen att jag måste titta ner och se på benet, och ja…ibland stämmer ju det där om att huvudet dumt, får kroppen lida…det var en blindbrems som satt och kalasade på mitt ben.

Igår bjöd Nicco och Theresé på middag…Sally sa dock att även jag bidragit, jag tände grillen 😀

20292946_10155496569376585_3629211022436984551_nDet blev kycklingspett och spett med korv, samt skinkinlindad mozzarella, samt klyftpotatis, det ni!

Och ikväll, vet jag å det bestämdaste, att det vankas räkmackor, som ska intagas på Gammlia, om…OM nu inte det svänger, och börjar regna, men det tror jag inte. Önskar er alla en fin onsdag!

20376074_10155497876101585_1340527404912373037_n

Limpkoma, jodå…

Av , , 2 kommentarer 12

Ja paltkoma har man ju hört, otaliga gånger…nåt som kan inträffa då man ätit, 1 eller 2 eller alldeles för många altar, men limpkoma, känner jag mig ensam om. Fast vad vet jag 😀

Jag hade med mig yoghurt, lite flingor och en limpmacka med skinka på, som lunch, då jag jobbade helg. Åt upp det, men sedan… minuten efter jag var klar, då kom limpkoman lika otippat som snöfall i juli. Nåt så fruktansvärt!

Detta har nu med operationen att göra, då man äter för fort, eller aningens too much. Man mår illa, som sjutton, det gör ont, och den här mackan, vet jag inte vart den tog, men jag blev så fruktansvärt trött, så jag höll inte på att orka hålla ögonen öppen.

Detta fenomen, eller känslan, höll i sig under 20 minuter, sedan var jag tillbaka till det normala igen och förhoppningsvis lärde jag mig en läxa, ingen limpmacka tillsammans med yoghurt, fil eller annat där jag dessutom har med flingor.

Kaffedejten med GBP gruppen, som vi skulle ha igår kväll, blev framflyttad, så jag, Åke och Nicco, for till klubben istället, för den månatliga caféträffen:

IMG_0401 IMG_0402 IMG_0407 IMG_0414 IMG_0415 IMG_0416 IMG_0417IMG_0413IMG_0409

Jag vet inte jag, men ser ni nåt udda med dom här bilderna?

IMG_0403 IMG_0404 IMG_0418 IMG_0419 IMG_0420 IMG_0421Hahaa…I told you Nicco, bilderna åker ut på bloggen 😀

Önskar er alla en fin onsdag!

Svårt att förklara

Av , , 2 kommentarer 12

Många frågar hur det går, och här får man fråga själv om dom menar den första operationen, den andra eller tredje 😀

Den första, gastic bypass, som föranledde allt som blev efteråt, funkar precis som den ska. Inga problem, jag äter inga konstigheter, har idag gått ner 17 kilo förutom det jag gick ner innan.

Det är lite hur man äter och givetvis vad. Jag kan inte svälja sånt som jag inte kan tugga sönder. Färska räkor är en sån sak, och degiga bröd, skal och annat, men det där lär man sig ganska snabbt.

Jag sa till Nicco, då vi pratade om detta, för ett tag sedan, att det är svårt att förklara hur man egentligen tänker och fungerar. Att mycket sitter i huvudet, det har man ju förstått. Jag känner ingen glädje över att äta, det är mest nåt man nu gör, bara för att det är meningen.

Jag kan vara sugen på vissa saker, men då man sedan börjar tugga, och tugga, och tugga igen, så blir det till slut vämjeligt, nä, det var inte så gott som man trodde. Mycket har åkt i soporna.

Att äta är ju också ett av alla sätt att umgås. Man träffas, äter, dricker och har trevligt. Jo, jag kan ju göra det idag också, fast om jag tänker på något som jag skulle vilja ha, så låter det ungefär så här: Åh vad gott med en STOR entrecote och bea till.

Men vadå stor, en halv deciliter kött, det är inte speciellt stort, och hela grejen att äta, blir så annorlunda. Fast även om det kan låta negativt, så är det inte så. Detta är väl själva poängen med hela operationen.

Det vore hemskt om man inte kunde ändra sitt tänk, utan fortsatte i sin gamla hjulspår, för då skulle man nog må jättedåligt.

En av alla saker jag vet man kan äta, som mellanmål, är en hårdbröd macka, med pålägg och till det, 1 dl med något drickbart. Det var precis vad jag tog, en kväll för ett tag sedan. Och jag drack upp det sista, alldeles för fort, och det var ingen trevlig upplevelse. Det gjorde ont som tusan, och jag fick må dåligt under tio minuter, tur att det släpper 😀

Det där ska jag aldrig mer göra om, sa jag till Åke. Och en vecka senare, gör jag precis så där, igen. Ja, det gäller att lära känna igen, mättnadskänslorna, fast jag har som inga. Jag är inte hungrig heller, så lättats hade det ju varit om man sluppit äta.

Om ni går till er själv, ni äter något gott, blir mätta, men kan ändå ta, lite till, bara för den goda sakens skull. Det kan inte jag göra, utan ibland så har jag fått slänga den där sista matskeden, för jag vet, att den inte kommer att gå ner. Eller bara hejda mig från att dricka, jag måste vänta tills maten sjunkit undan.

Nå, det är ett världsligt ting, jag ska inte skriva problem, för det tycker jag ju inte att det är. Utan det tar bara lite tid att lära sig. Och som läkaren sa i Lycksele, jag hade ju oturen att få denna infektion, så jag ligger lite efter, med alltihop, men varje dag, är man ett steg närmare det som kommer att bli ”normalt”.

Igår fick jag inviga den nyservade symaskinen och ett par byxor och en tröja, kunde jag sy in, sånt där, är roligt 😀 Två påsar med kläder har hamnat i bingen vid centrum, Myrorna är det som man skänker till där. Och annat, sånt som inte varit helt ok, har man fått kasta. Tur att man har ett lager i garderoben 😀

Idag är det omläggning och sedan, på eftermiddagen, synundersökning, jag har redan lagt undan bågarna jag ska ha. Min syn har blivit sämre, och det känner jag mest av då man måste köra bil i skymning eller mörker, så det är nog dags att kolla upp.

Önskar er alla en fin fredag! 

2015-01-09-2159_54b0412d9606ee26499b4e7c

Det bidde inte på fredag

Av , , Bli först att kommentera 16

Nej jag får inte ta bort väskan på fredag, utan experten kom in, tittade lite och sa att jag skulle ha den, minst en vecka till, sedan skulle dom utvärdera och se om dom ska kunna sy ihop, allt, med en gång. Och det kan ju vara lika så bra.

Det kommer att göras under sövning, men jag får ju gå hem, samma dag, ska bara fixa skjuts, men får vänta tills jag vet när det blir av 😀

När man är där och det ska läggas om, så rengör dom nere i hålet. Nu var det en ny stjärna där, som assisterade och hon undrade om man inte la en bedövning. Nä, sa kirurgen, det här går bra, hon känner inget. Och nej, jag gör ju inte det. Det känns obehagligt, det blir ett hårt tryck mot magen, ungefär som om Winstone skulle hoppa upp och sätta sig där, men ont, nä.

Då sa kirurgen, att det är bra nog lustigt ändå, att kroppen, vet inte att det saknas en bit där. Och jag håller med, visst är det konstigt, men en jädrans tur, hade varit betydligt jobbigare om det gjort ont.

Berättade detta för Åke igår kväll, och sa, då kanske det är likadant för djuren. Ja, man ser på tv om vilddjuren, det dyker upp ett lejon och sårar ett annat djur som tar sig fri, men med ett stort sår på ryggen. Jag har alltid tyckt att det sett läskigt ut och man har känt hur ont detta ska göra. Men… om dom känner som jag, så är det ingen smärta.

Fast givetvis, dom har ju ingen som lägger om och tar hand om dom. Det får verkligen självläka, och dom ska ha tur om dom klarar sig.

Men ändå…detta stora som inte gör ont men jäklar om man skär sig på ett papper, ajajaj!!! 😀

Vännäs plåt ringde igår, dom kommer hit tidigare än beräknat. På fredag eller måndag, ska det riggas byggställning och ställas hit en barack. Sen har jag för mig att han pratat om att det tar cirka 2 veckor, innan det är klart, det går ju fantastiskt fort, tycker jag.

Och det ska bli roligt att se hur det blir då det är klart. Måste nog ut och fota taket, innan dom kommer, så man får en före och en efter bild. Fast vi har en före bild…tagen av Theresé, för 2 år sedan:

599773_10150920078272060_1026164495_n

Avslutar med ett litet tips man kan praktisera och utvärdera, om man har tid och lust 😀 Önskar er alla en trevlig onsdag!

c36909cb1b8d6c3f5bb3791e1d04c763

 

Det blev ändring…jag visste det!

Av , , 2 kommentarer 11

Och så fort jag skrev igår, att jag mådde oförskämt bra, så tänkte jag att då kommer det att bli ändring, och det blev det. Ont, ont, ont, men…inte outhärdligt. Min gissning är att jag gjorde lite för mycket, för att jag tyckte att det inte kändes.

Jag har alltid tvättat mitt hår framåtböjd, över badkarskanten och idag, i duschen, över golvbrunnen, det är inga problem, och det var det inte igår heller. Jag dristade mig till och med till att stå framåt bockad och plockade sommarens sista smultron ute på gården, det tog inte lång stund och jag kände ingenting.

Jag tog med Nicco till affären, vi handlade och hon fick bära, då vi kom hem stod Inge-Gerd och Jan A och väntade med en fin ”välkommenhemokryapådigbukett” som nu pryder sin plats i fönstret:

Untitled

Jag testade att följa med, på promenaden, men vände hemåt igen, efter 100 meter, det blev svettigt. Och nu gör det som sagt var ont, men jag tänker att det är översträngning av magmusklerna. Jag har även hostat ett antal gånger, oskönt!!! Och jag som gruvat över att nysa, och hade till och med en backup plan om jag skulle göra det, att kittla mig i gommen eller knåda näsan så det skulle gå över, men igår hann jag bara svära i huvudet då nysen kom, fast jag var smart och höll inte igen munnen och spände mig inte alls, så det var världens konstigaste nysning, seriöst, och den kände jag inte alls av 😀

Nå, utöver det, så går allt planenligt, inga konstigheter. Jag sa igår att är det nåt, jag är sugen på, så är det ett revbensspjäll, inget annat. Godis går fetbort, bara tanken på det söta, gör mig lätt illamående, nä, men en hårdbrödmacka, hade suttit fint, får vänta en vecka till, innan det blir nåt sånt, men det går bra.

Här ser ni en som kan konsten att koppla bort och njuta i soffan, Eloise:

001 003

Själv låg jag vaken, i soffan mellan 00.30 till 03.00 i natt, inte så roligt. Sen gav jag upp, gick in i sovrummet igen, lade mig på sidan (vilket inte var så skönt) och somnade. Drömde att jag fick frågan om jag skulle till Åmsele och tävla, jag svarade att det kunde jag visst göra, bara jag fick slippa ha bilbältet på mig. Sen tänkte jag att det kändes lite halvjobbigt, att åka dit igen, med lastning och lossning, nå, det var ju bara en dröm 😀

Hoppas på en bra söndag, för er alla!

20150919_120724 (1)

Maria Lundmark Hällsten