Etikett: skratt

Sent omsider kommer den…

Lägger alltid ut länken till min blogg på FB, och igår var ju Al Pitcher med på bild, så han blev taggad i inlägget eftersom jag skrev att han gästat Umeå. Lite roligt att han faktiskt kommenterade mitt inlägg. Jag kunde inte låta bli att småle, för det kan ju tolkas lite hur som, haha. En för mig okänd person, kommenterade också inlägget, han undrade ifall Al möjligtvis gömde sig bakom Niccos Ölflotte 😅

Den där morgon promenaden jag skulle gå på igår, blev aldrig av. Jag kände att den tiden fick gå till annat. Jag är, precis som Åke (ibland), och kan glömma saker i hastigheten. Så det fick bli en sväng upp på Kvantum för att införskaffa resterande, bortglömda grejer. Matlagningen i sig, var det inga konstigheter med, utan det är mer planering, det kan falla lite på. Man vill ju helst att man ska vara klar med allt, samtidigt. Svårt med bara en ugn, dock.

Dom inbjudna kom, en och två och två, vi blev 6 stycken. Med ett bortfall, för vi skulle ha varit 7 egentligen. Kändes lite som det där dom visar på Tv från Umeå. Där en inbjuden gäst får bjuda (o)synliga gäster på middag, och förklara varför dom bjöds in.

Inte för att jag inte visste vilka som skulle komma. Utan mer för att man lär känna varandra på ett annat sätt, då man inte har sina män på sin sida. Nu säger jag inte att såna middagar är sämre, men jag tror att man missar lite mer, och man pratar inte på samma sätt eller om samma saker.

Fina presenter fick jag minsann. Maud kom med en 6 pack ”snälla” öl. Jag frågade ifall hon pratat med Ina, om mitt öldrickande, haha. Men nä, det hade hon inte och jag tycker ändå att det är en kul present. Man får tillfällen att botanisera i vad öl världen kan erbjuda, även om vi inte dricker öl så ofta. Dom där lär få följa med till midsommar tänker jag

Lena kom med en bukett rosor, speciellt utvalda för mig. Dom går i en vacker orange ton

Ewa hade med fina penséer som ska få komma sig ut på gården

Ina, en salt kvinna, hade hittat…tadaa, Havssalt. Den ena smaksatt med citron och den andra med Oregano. Jag har faktiskt rätt nyligen, kommit på att jag gillar salt på burk. Den ger en annan feeling då man kryddar med ett flingsalt. Salt förhöjer ju även bakverk ibland. Där kanske den med citron 🍋skulle ge en extra kick 

Och slutligen Sussie som kom med en kaffelikör, den var verkligen jättegod med mycket smak av kaffe. Jo det kan ni ju även se, för vi drack minsann den till efterrätten

Även Ägglikören testades. Jag gillade smaken på den, superb, fast konsistensen, mjae, tveksam. Den var väldigt tjock. Men fick tips av Sussie att man kan blanda till en Snowball. Den lät väl god…

Jag hade gjort potatisbakelser med västerbottenost, falsk fläskfilé med skogschampinjoner till huvudrätt. Bild på den…näpp, det missade jag, haha… Men den var jättegod och gillades av allihop.

Till efterrätt en citronkräm med smulad digestivekex och hallon på toppen

Men det bästa av allt var pratet, skratten, allvaret och nuet. Vad vi varit med om, även om man bara hinner avhandla små utvalda bitar av händelser under ens liv. Och vart vi är idag. Underbara historier och upplevelser.

Av någon outgrundlig anledning hamnade vi in Kräkångersnoret. Jo, det är sant, fast bara i berättelser. Visste ni att det ens funnits en by med det namnet? Byn hette först Kräkånger, där ånger står för vik. Här kan ni klicka på bilden om ni vill veta mer

 

Idag heter byn Lövsele, även denna bild är klickbar om ni vill förkovra er i vart och varför byn finns och sedemera bytte namn

Klart vi fortsatte med konstiga ortnamn och hur dom söderut uttalar namnen på våra byar i norr. Jaja vi behöver inte fara längre än till Sävar för att dom ska ha ett konstigt uttal om Sävar nämns i radion, till exempel. Dom lägger betoningen på fel ställe och det låter vrickat. Men bra där, då får vi ju mer att skratta åt, hahaa…

Nä hörrninini, det var en fin kväll med mycket innehåll. Jitte kom för att hämta Ina, vid halv tolv snåret. Han kom in och åt lite godis sen vinkade vi hej då 00,03 så det hann bli nytt datum ändå

Tackar ni som var här för att ni kom, och Hafdis…vi skålade för dig med 🥂🧡

Fick erbjudande om att åka med Jitte och Ina till Rödå Antik idag. Det var kortege från Nailheads. Jag sa att jag skulle sova på saken, men oäten frukost och 4 grader med lätt blåst, avgjorde saken. Jag blev hemma, fast jag gick över dit ändå och fotade lite

Det får avrunda dagens inlägg och jag hoppas ni alla får en trevlig Dies sanctus ascensionis Domini. På svenska nu då och inte latin, Kristi himmelsfärdsdag, eller flygardagen!

-Tjuvar, be aware! 🐄🦶 är kvar…

Av , , 2 kommentarer 14

Gjorde mig en tvärsväng till Expo igår, ville kolla deras badrumsmattesortiment (jo jag vet att man förmodligen INTE, skriver så) men hittade inte det jag var ute efter. Håller på att möblera om lite på vår lilla toa, inte så lätt minsann. Men jag låter toastolen och duschväggen står kvar. Nä, jag gjorde en lättare upprensning, tog bort lite saker som fått fungera som förvaring till toapapper och sånt. Nu blev det tomt mellan toan och väggen. Ingen hylla där som såg malplacerad ut

En grej får absolut vara kvar. Kofoten fick nu äntligen, en funktion, tadaa…en hållare för toalettpapperet

Nu slipper jag ju höra: ”-Du, jag måste fråga, VARFÖR har du en kofot på toaletten??” Hahaa…fast den fyller ju 3 funktioner nu. Jag kan ju fortfarande bryta upp dörren om jag av nån anledning skulle fippla loss handtaget eller vrida sönder låset. Tjuvar! Be aware, jag har ett kraftigt tillhygge att tillgå, och ja, som hållare då 😁

Pratade med Tina, och kom in på ett intressant ämne, om barn. Och hur vi gör men som man kanske inte alls ska göra och vad det kan leda till. Jag tänker skriva om det nån annan dag. Men det som dök upp i mitt huvud var att barn lär sig ju också av oss vuxna och hur vi beter oss mot varandra. Vuxna människor, alltså!

I gruppen på fejjan, ”vi som gillar hemlagad mat”, får man allt som oftast se folk som formligen kastar dynga över mat bilder som inte faller dom i smaken. Det är kommentarer som dessa

Ja, jag kan faktiskt hålla med, ibland, men bara i tanken. Det är inte en fotosida, med vem som tagit bästa bilen på en riggad tallrik. Det är en sida för inspiration om vad man kanske skulle vilja tillaga. Ja, jag vet att inte alla bilder ger överdrivet mycket inspiration men det kanske jag får när jag läser texten och fattar vad det är. Jag frågar ALDRIG vad det ska likna eller att det ser ut som skit, skulle aldrig fall mig in. Jodå, jag kan bete mig, jag också…ibland 😉

Hamnade där igår och plötsligt dök det upp ett riktigt Guldkorn. En liten story om barn och svårigheten att få dom att äta det gröna på tallriken. Jag frågade om jag fick lägga ut det på min blogg, och oh, ja, det fick jag så här kommer den i versionen jag läste. Klickar ni på bilden kommer ni till hans FB sida som man kan välja att följa om man gillar att skratta, där finns fler storys

”Det var då själva f….👹

Här har man sprungit Marathon kring middagsbordet, för att få barnen att ta sitt förnuft till fånga och äta grönsaker under sin uppväxt.

Med 2 av 3 ungar så har min mästerliga plan löpt på som den förväntades, men med den 3:e ungen så gick det raka vägen ner till den där hornbeklädda herren i underjorden!

De två första snorvalparna lyckades jag med brått mod och mutor, övertyga att en hälsosam kost gör underverk. De äter idag alla förekommande nyttigheter de kommer över, om vi bortser från den lömska Brysselkålen som troligtvis är något slags misslyckat genetiskt experiment.

Den 3:e ungen är ett förlorat fall!

När den lilla råttan äntligen fattar smak för något grönt, så väljer han den absolut dyraste varianten han kan hitta?

AVOCADO? 🥑

Den lilla kapitalisten!

Det är väl bara en tidsfråga innan han kräver att frukten i fråga (ja….det är ju tydligen ingen grönsak, utan en frukt) ska doppas i något svindyrt Portvin som stampats fram i någon afrikansk djungeln?

(jag vet att Portvin görs i Portugal, och att det är förbaskat klent med djungel där, men jag finner ingen gräns på mig själv i mitt upprörda tillstånd)

Det finns hur många grönsaker som helst att välja på, men han ska prompt ha den här?

Så igår bet jag i det sura äpplet och gjorde Avocadosoppa!

Har aldrig provat tidigare, men med lite räkor å Creme Fraiche så blev det riktigt bra.

Jag går å surar nu!

Ps. Ordet ”Avokado” kommer från Aztekernas språk Nahuatl.

Det betyder ordagrant testikel, vilket jag kommer berätta för honom, med hopp om minskad konsumtion av detta fanstyg till grönsak!”

SLUTCITAT, bild lånad från hans inlägg. Och jag tackar för lånet och skratten 😅👌

Finns även en hemsida, där man kan beställa saker. Klicka på den här bilden för att komma dit.

Fick meddelande från Theresé på kvällen. Kolla bara vart Sally är på väg…

Klart man är mäkta stolt mormor (moi) och morfar Åke såklart. Sally, (barnbarnet) är uttagen i Bruttotruppen. I slutet av maj är det en till träff och i augusti får dom besked om vilka som blir Nettogruppen till Tv Pucken. Men först…hockey i Nederländerna dit dom åker imorgon 🤘💯Nu håller vi tummen på att hon får gå hela vägen

Ska jobba lite idag och sen blev vi faktiskt bortbjudna på middag, så underbart. Önskar er alla en fin Valborgsmässoafton!

 

Finns det nån som har det värst, eller 🤔

Av , , 2 kommentarer 11

Gjorde en sväng förbi jobb kontoret igår. Träffade Ina på Ullas där vi kaffedejtade och pratade om sommaren som är på G och vad som händer då. Ofta har man planer hit och dit, och då man sedan sitter där, efter semesterns slut så vet man inte varför man inte hann göra allt man skulle ha gjort. Kan bero på just det där att tiden går fort, då man har roligt.

 

Hade ett samtal igår med en som inte känner att hon ligger på topp. Hon har det inte lätt och det sker förändringar med hälsan och det syns mer markant idag, än det gjort tidigare. Hon känner att hon inte klarar sig själv längre. Nu är det till gränsen att hon går in i en depression.

Hon berättade att hon inte kan sluta tänka på detta och hur det ska bli framgent. Vad säger man en sån gång? Vad kan jag, rimligtvis säga som skulle kunna vara nån typ av tröst? Det är jättesvårt! Men jag sa dels det, det där att jag inte vet, samtidigt som jag fortsatte med, att hennes tankar, inte heller hjälper henne. Utan snarare gör att det känns värre.

Ibland ska man nog ta det dag för dag. Även om man vet vad som komma skall. Här blir det just det där att man aldrig ska ta ut något i förskott. För vet ingen annan, något som kan hjälpa, så vet inte heller någon annan, vad som står och händer och väntar bakom nästa dörr. Man ska ju aldrig ge upp, hur tufft det än må kännas och vara.

Den enda trösten jag har, sa jag, är att just du, gjort precis allt du kunnat för att göra så det så bra som möjligt. Du har tagit hand om dig själv, du har sett efter din hälsa, och trots allt det, så kom det här. Men det innebär även att du inte hade kunnat göra något annorlunda, du fick inga val. Så på det sättet kan man inte heller ångra något, eller slå sig själv för allt man lät bli att göra.

Nå, jag och Åke pratade om det här då vi satt och åt middag. Jag avrundade med dom ord jag sagt så många gånger förut, åt en annan person som jag var väldigt nära. ”Hur eländigt man än må ha det, så tänk på den stackaren som har det värst i hela världen! Ja, svarade den här personen, tänk på han, stackarn.”  Och sen skrattade vi alltid. För vem i hela världen, kan ha det värst?

När jag sa det till Åke igår så nämnde jag en person, som enligt jag, må vara en som haft det värsta livet. Mannen som levde 72 år i en järnlunga. Åke hade aldrig hört talas om honom så jag googlade fram en bild

 

”Han var bara sex år gammal när han drabbades av polio och placerades i en så kallad järnlunga – en cylinderformad maskin som omsluter personen som behandlas och som genom tryckförändringar hjälper denne att andas.

Järnlungor användes för att hjälpa personer som förlamats av polio att andas och är nu ersatt med respirator. Paul Alexander var en av de sista människorna i världen som behandlades i en järnlunga.

Sommaren 1952 drabbades han av polio och vaknade upp i en järnlunga – vilket skulle bli den plats där han spenderades majoriteten av sitt liv, rapporterar Sky news.

Efter att Paul Alexander lärde sig att andas på egen hand kunde han lämna järnlungan några timmar åt gången och han lät inte förlamningen och järnlungan hindra honom från att leva.

I maj 2020 skrev The Guardian ett reportage om Paul Alexander. De beskrev då hur han under sitt liv hade gått på college och universitet, flugit flygplan, gått på strippklubb, blivit kär, sett havet och varit i kyrkan. Mot alla odds både utbildade han sig till jurist och blev författare.

 – Jag visste att om jag skulle göra något med mitt liv, så måste det vara en mental sak. Jag skulle inte bli en basketspelare, sa han till The Guardian i samband med reportaget.

De sista åren tvingades han återigen leva i järnlungan dygnet runt och led av flera hälsoproblem. Bland annat hade han återkommande luftvägsinfektioner och kroniska smärtor i benen. Han avled den 11 mars 2024, 78 år gammal.”

Då jag nu googlade, så fann jag också att han dött, i år. Sorgligt på sitt sätt. Men det som förbryllar mest, är att han inte tyckte att han hade ett dåligt liv. Trots att han var bunden att tillbringa största delen av sitt liv, i denna järnlunga. Jag slås av att ingen kan ju mäta sig med någon annan. Det som betyder allt för dig, behöver inte vara värt något i nån annans ögon.

Tilläggas kan också, att om man inte vet av nåt annat liv, så vad ska man då sakna? Man kan dock alltid sakna det man haft och saknaden blir än värre, om man vet att det aldrig kommer att komma tillbaka. Fast återigen, det behöver inte betyda att du aldrig kommer att få något nytt, som kanske gör en förbättring framåt. Saker och ting är i konstant förändring, livet likaså.

Mary delade en bild igår, som jag tycker kan passa in här, tänkvärda ord, för oss alla.

Träffade på en kelsjuk Sambo igår kväll. Han är inte lätt att fota, kan jag tala om, haha.

Då jag gick hem, strax innan 21, så var det vårkänslor då man tittade på en himmel som fortfarande var ljus åt ena hållet. Kändes underbart och lite magiskt, så där

Nu ska Mr W ut på promenad. Sen ska jag fixa en fläskpannkaka, hoppas på att kunna sitta ute i solen en stund, och sedan jobb i eftermiddag. Ser ut att blåsa ute så jag vet inte hur pass skönt det är. Men det brukar ju bli varmare, mitt på hållet, och hittar man lä, så blir det säkert najs. Ha en fin torsdag, allihop!

Vi låg och fnissade och skrattade i natt, min man och jag 😄🤣

Av , , Bli först att kommentera 12

Såg du Nicco på vk.se sa Åke igår kväll då vi satt oss i soffan. Ehh näe… jag hade knappt hunnit ta mig ut på nätet så det var väl inte jättekonstigt. Men det var inte heller svårt att hitta igen henne där

 

Vilket bra jobb dom gör och vilket fantastiskt engagemang dom har.

Hittade roliga bilder i gruppen National Geographic Wild Planet  igår. Där man kan se folk i prekära situationer med statyer. Här får ni en bild på en kvinna som jag faktiskt vet att jag sett förut. Hon sitter nämligen i Torrevieja

Jag försökte hitta henne i nåt av alla mina inlägg men gick bet. Mina ögon vandrade över textrader och plötsligt stannade dom upp i följande text, som jag skrev under senare halvåret 2014. Då jag och Tina hunnit vara nere i Spanien och spanat på statyn. Texten har dock inget med bilden att göra.

Jag citerar: ”När vi åkte upp till mamma i måndags, så följde Niccolina med, och hon satt i baksätet och det luktade parfym. Jag vände mig om och frågade om hon nu hade Georgio Armani på sig (då jag köpt den parfymen till henne från Spanien), hon svarade ja. Varpå Åke vänder sig om och tittar på henne, lite utstuderat så där och vi, Nicco och jag, säger i munnen på varandra: Det är en parfym!!!

Ja, kanske inte så lätt att veta, för en karl. Och vi kom genast att tänka på det där projektet Nicco hade, för X antal år sedan, att intervjua några utvalda personer om Fairtrade, hon gav sig på att fråga sin pappa, och första frågan löd: Vad är Fairtrade? Åke svarar. En bräda. Brukar du köpa Fairtrade? Åke frågar: Är det inte en bräda? Hahaa…nä, han visste inte vad det var, och han var nog inne på att det skulle vara en typ av snowboard eller skateboard, idag vet han 😀” slutcitat     Tror jag i alla fall…

 

Vi fick oss ett gott skratt i natt, jag och min man. Jag är nämligen i drömmarnas land och i den utspelar sig följande lilla scenario. Åke tar Winstone och far iväg nånstans och då han kommer tillbaka ser jag en kortklippt Winstone. All den långa pälsen är väck, och det är inte det att han ser otroligt fin ut ändå, men jag tänker att nu är pälsen förstörd för all framtid.

Jag sätter upp mina händer för ögonen och försöker hejda gråten jag har i halsen. Jag vet att Åke trodde att han hade gjort något bra. Medan jag vet, att man klipper inte en hund som har ett lager med ull, längst in. För då är det bara den ullen som växer ut sedan.

Säger nej nej nej…och tar bort händerna från mitt ansikte och öppnar ögonen.

 

Här öppnar jag ögonen på riktigt och stirrar ut mot fönstret i ett rätt så dunkelt nattsken. Jag ser Åke stå där uppe i gardinen. Alltså att han ställt sig på en stol för han är nästan högst upp. Jag tittar och tänker att han måste ha ställt sig där i sömnen, så jag lutar mig fram för att se bättre, så säger jag: -Vad GÖR du??

Samtidigt som jag i ögonvrån, ser Åke ligga ner bredvid mig och att han vänder sig mot mig och då brister det lite lätt och jag börjar fnissa. Men säger inget för jag tänker att han kanske sover och jag vill inte väcka honom. Men försök hålla er själv, hahaa..

Han säger plötsligt, sover du? Då brister det och så frågar han förstås vad jag höll på med. Jag förklarade drömmen och verkligheten och då börjar ju han skratt/fnissa också. Sen undrade han hur jag kunde se honom där. Jo jag förstod ju vad det var jag sett. Från mitt håll så blev mönstret i gardinlängden, hans kropp och knopp. Inte så likt i dagsljus

Men i mörker så såg jag nåt helt annat…uppenbarligen

 

Jag fortsätter fnissa ett tag efteråt, för jag undrar om Åke trodde att jag höll på vara körd på riktigt. Där han ligger och försöker få ihop det jag sagt och sedan mitt fnissande. Han kanske trodde tvärt, att jag tappat det helt.

Ha en fin måndag allihop, och här får ni en till rolig statybild.

Liv efter döden, kakor, tårta och skratt, eller?

Av , , 2 kommentarer 15

Jag vet att vi alla har våra olika gudar och tror på lite av varje. Det finns dom som sätter Gud överst på alla listor, och det finns dom som har sin alldeles egna Gud och tro. Man kanske till och med väljer att kalla sin Gud för något helt annat.

Jag och Tina pratade inte riktigt om någon Gud, däremot om vad som kan komma att hända i livet efter detta. Det där outforskade som ingen vet något om. Men som väldigt många tycks ha upplevt i alla fall. Antingen då man vet sig ha fått meddelande från andra sidan, budskap, sånt som händer som man inte kan förklara.

Man kan säkert förklara en stor del av såna händelser på ett logiskt sätt, fast bara för att det kan finnas en sån förklaring, innebär det ju inte att den stämmer för det. Och ibland stämmer det säkert, det beror väl på våra egna tolkningar.

Min mamma genomgick ju den där incidenten med Berguven, den där som var på väg att greppa henne i skalpen och flaxa iväg med, då hon var i 2 års åldern. Men Berguven gick sitt öde tillmötes för min morfar sköt den, andra dagen den kom förbi. Min mormor hade redan försökt ta den med salongsgeväret men hade missat.

Nå, på den tiden bodde alla hemma i huset i Jockmock/Malå kommun, min morbror Börje och moster Linnea. Morbror Assar var inte född än. Så dog min morbror Börje, och jag vill minnas att det var 1997. På väg från begravningen kör mina föräldrar Björnvägen upp mot Mariehems hållet. Plötsligt kommer en Berguv och seglar över biltaket, pappa bromsar ner farten så dom hinner se hur den kommer upp på taket där Café Victoria ligger, och där landar den sedan. Frågar ni mamma, säger hon att det var en hälsning från Börje. Mja, oddsen för en Berguv mitt inne i Umeå är inte så stor, men… ”Tolkningsfråga”

För min del finns det absolut en fortsättning, det är inget svart hål efter livet här, never

 

Jag sa det till Tina och hon skrev sedan och frågade ifall jag ser på Min pappa och jag med Magnus Uggla. Hon tipsade om ett besök dom gjorde i Svenska Kyrkan, i avsnitt 1. Kollade på det för en stund sedan. Hans dotter Agnes, frågar Prästen om livet efter detta, för det kan inte bara vara svart, säger hon. För i så fall, varför finns vi här, då kan jag lika gärna lägga mig på golvet och bara ligga kvar där.

För min egna del är jag helt övertygad om en fortsättning, jag vill inte skriva att jag längtar eller känner att det ska bli spännande, för jag har ingen brådska nånstans. Utan jag tar det som det kommer. Men… så kom vi in på det här med, om man kommer tillbaka för att lämna en hälsning, på vilket sätt ska vi då göra det?

Medium, dom som talar med andar, kan många gånger förnimma en doft. Här undrade Tina vad jag förknippar henne med för doft. Och vad kan andra förknippa för dofter runt dig, har du tänkt på det du?

Min första tanke var Tårta, haha, men jag vet inte riktigt hur en tårta doftar 🤔 Tina sa att hon förknippar mig med god mat, goda bakverk, skratt (humor), ja, det är väl lite jag. Så med tanke på att vi faktiskt skrattar varje gång vi pratar med varandra, så lär vi ju både dofta kakor och höra skratt den dagen vi hörs från andra sidan.

Hittade detta på en sida då jag googlade medium. Här får ni 8 tecken på närvaro.

Undrade förstås om CD spelaren som gick igång nere i vår källare, var ett hej från Nicke och Elsie, då. Dom hade ju alltid på radion eller lill teven i köket. Vi har ingen radio eller tv i köket längre, så då var dom tvungen att ta den som fanns tillgänglig. ”Tolkningsfråga”

Peter Stormare har skrivit en bok. I boken berättar han bland annat om andar och demoner som styrt hans liv, om besök från själar och spöken.

”– Jag tror att i Sverige har vi lite svårt att tala om sånt här. Men jag tror att säkert 80 procent kanske har känt en närvaro från någon som gått till andra sidan. Sen vet man inte om det är dröm eller verklighet. Men för mig är det verklighet, sade han i Expressen under sommaren 2023.”

Ja hörrninini, vad ska vi tro och tänka? Jag kunde absolut INTE låta bli att pranka Åke igår, apropå Gud, haha. Han gick ut med Winstone och jag ändrade mitt namn i hans mobil, till GUD. Sen inväntade jag rätt tillfälle, stängde ner allt ljud på min mobil så han inte skulle höra att jag ringde till honom.

Han studsar till i soffan, tar upp mobilen och läser   ”GUD,,,det står GUD här, sen svarar han. Hocken jer he?

Hahaa…jag skrattade så det ekade i hans lur. Jag tyckte det var apkul, han tyckte jag var dum

Sen blev han orolig över att han inte skulle hitta igen mig i kontakterna längre. Så jag fick ändra tillbaka till MAMMA. Jösses, jag hade ju föredragit att han skulle avguda mig istället. Det sa jag och då kontrade han med att det skulle få stå kvar där då. Fast… nä, jag ändrade tillbaka. Vill ju inte trassla till det i onödan. Tänk om han ramlar och får be någon ringa efter hjälp och han måste säga att dom ska ringa Gud.

 

Nä, nog om detta här och nu. Tycker ändå att det är roligt att man kan tro på vad man vill, det är intressant att höra andras sidor av det hela. Det är precis som man säger. ”Att tro är inte att veta”

Ha en fin lördag, allihop! Tro inte att ni slipper ett inlägg imorgon, säger jag bara.

Drack 🍹🥂 stoj, skoj och skratt 🥳😃🤣

Av , , Bli först att kommentera 15

Hann blåsa upp min nyinköpta luftmadrass och bädda klart ute i bussgaraget, igår morse. Bakade kladdmuffins och gjorde färdig en liten present jag fixat åt Ina, som fyllt år. Åke for in till Malå i lite ärenden och Nicco möblerade om sängarna stugan. Lotta dök in här strax före 12 igår. Jitte och Ina, kom lagom till eftermiddags kaffet.

 

Här lånar jag Inas inchecknings bild


Åke och Jitte for iväg till kallkällan, och hann jussepass åka iväg innan det stora ovädret drog in. Lite buller och muller regn och rusk. Dom hade hunnit fram till ett vindkraftverk för att få se på det, på lite närmare håll, då det brakade loss.

Dom var aningens blöta då dom kom tillbaka, kan jag säga.

Middags fixeri, och efter det…intaget, förstås. Mat, dryck och prat.

Och från ingenstans dök solen upp.

Vi tände upp i eldklotet, drack, stojade och skojade, grillade korv. Skålade och skrattade så tårarna rann.

Nicco skulle få Åke till att dansa då han ställde sig upp från stolen. ”-DANSA? Jag har fullt sjå att ta mig till senapen!!”
Och där bröt vi ihop…igen. Vilket fyndigt citat, va?


Släckte lampan 03.30, lagom trött och sov som en stock till 7,45. Men jag tvingade mig själv till att ligga kvar en timme till. Kokade kaffe och då hade Jitte och Ina klivit upp. Dom frågade om det var en luftmadrass jag hade haft därinne. Ehh,jo,sa jag, vadå? Dom hade inte reflekterat över nåt konstigt då dom gicki säng. Men nån gång under morgonen noterade Ina att dom bara låg på en tunn bäddmadrass, jag lagt ovanpå. Ojoj!!

Nå, dom hade överlevt i alla fall. Kaffe ute, frukost och sedan vinkade dom hej då för vidare färd ned till Maltträsk.


Jag gick in i garaget för att kolla på luftmadrassen. Skickade följande sms till Ina.


Jojo, förmodligen flög ploppen ut då dom la sig, och därför märkte dom ingenting till en början. Och jag hade inte tryckt till den ordentligt, så därför flög den ut. Fast tur, då var den i alla fall inte trasig.

En trevlig och rolig kväll, var det i alla fall.

Nu blev detta ett senare inlägg, men men…får önska er alla en trevlig tisdag kväll!

-Jag har GPS, ropade hon och svängde åt andra hållet…

Av , , 6 kommentarer 11

Ni som läste mitt blogginlägg igår, kommer ihåg att jag tog upp mankhöjden på en mås för att ta reda på korsets höjd…right?

Tyckte det var hysteriskt roligt, att jag plötsligt ser 2 män, uppe på kyrktaket igår eftermiddag. Bägge två står och tittar upp på korset, haha… Jag hann dock bara fota en av dom.


Lite som att dom skulle ha läst mitt inlägg, och sedan begett sig ut för att ögonmåtta lite själv, för att se om vår teori, kunde vara korrekt.
Nå, oddsen för det, är nog tämligen små, men man kan ju få skratta ändå, åt sina egna, påhittade teorier.

Skratta, det gjorde jag också då Annelie och Mattis dök in under förmiddagen. Vi bar över hundburen till Niccos Dodge, och skulle sedan köra och lämna hennes bil på Toyota. Jag säger att jag tar rygg på dig, då vi åker dit. Hon säger lätt skärrad, NEJ, jag hittar ju inte dit. -Jaja, ok, ta rygg på mig då, sa jag och vinkade.

Jag visste ju att det låg vid Plantagen, däremot visste jag inte om det fanns mer än ett Toyota och hade ingen koll på om det var dit jag tänkte, hon faktiskt skulle. Nåväl, så tar hon ner vindrutan, håller upp sin mobil och ropar…JAG HAR JU GPS, DET ÄR LUGNT!!

Ger en vink att jag fattat, sen svänger hon åt andra hållet och gasar iväg. Hahaa… jaja jag hakar bara på, jag vet ju att GPS inte alltid tar den närmaste vägen, så vi hamnar rätt även om det kändes bakvänt för mig att börja att köra åt fel håll.

Vi gjorde Plantagen, körde hem och åt frukost innan besök på PMU.

Hem igen för lunch och sedan fick hon samtal att bilen var klar. Vi gjorde då Röda Korset på Mariedal och Godishuset. Nejnej, jag köpte inget godis, utan en dricka Nicco tipsat om samt en påse med några konstigheter från Amerika. Ska provsmaka dom sedan.


Hem till middagen som även den, gav ett gott skratt…


Mozzarellan i min vegetariska lasagne, ville inte släppa greppet om besticken, haha, men den var god 🤘

Winstone älskar inte Mattis, men det går ändå jättebra att ha honom här. Winstone är nog mest, lite avis, och vill visa att han inte går att ersätta med nån annan, så de så.

En trevlig intensiv dag, kändes som om den gick fort, men ändå hann vi med en hel del, som gjorde att den ändå blev innehållsrik. Det här gör vi ju om fler gånger, of course! Tack Annelie, för, äggen 🥚, dom går alltid åt 😘 Ehh, vad är nu detta, månntro 🫢 Dom som vet, dom vet…

Fick ett fint litet kryddpaket av bästa Tina 😍  Undrar hur många kryddburkar vi gjort av med, på riktigt. 

Curryburken hade en fin form, och förmodligen smakar den alldeles utmärkt. 


Theresé har det gott i Kina. Här bild på världens största, sammanhängande byggnad, som ligger 1 kilometer från hennes hotell.

Det är ett shoppingcenter med bland annat, ishall, vattenpark, arkadhall, bio, hotell, lekpark, en hel våning med bara restauranger och hur många affärer som helst.
Dom besökte även detta tempel, dit dom gick, högst upp.


Hennes klocka registrerade 31 trappor… alltså inte trappsteg utan hela trappor. Det var 6 våningar upp och 800 meter ovanför havet. Fin utsikt!


Avslutar med en bild på en Panda som hon tyckte påminde om deras katt Bobby, lite chill och obrydd. Med den hoppas jag på en fin dag för er alla!

Glädjande nyheter, strålande…

Av , , 2 kommentarer 11

Glädjande nyheter, strålande nyheter, det är ju den internationella Glädjedagen, just idag!!


Glädje är inte nödvändigtvis något man skrattar åt, däremot kan det vara någon, man skrattar med. Glädje och lycka, går väl hand i hand. Fast skratt, kan absolut vara en glädje höjare, det med.

Jag såg Farmen finalen igår efter jag kommit hem från jobbet. Och jag blev så glad att Nebil vann. Men ännu gladare av hans lycka och samtal till hans fru. Det blev så äkta, så det var nästan svårt att inte ryckas med. Man kan glädjas åt andra med ☺️

Den här filmsnutten är en bra, kort beskrivning på ren och skär glädje…+ Lycka! Klicka på bilden.

Jag och Mr Rosa (Winstone), gick en sväng förbi VK huset och under järnvägen, igår. Då vi står under järnvägsbron, började det plötsligt låta som om det kom ett JAS plan på låg höjd. Haha, så skumt, det var ett tåg, det lustiga var att man hörde ingenting innan den passerade bron. Kan ju ha varit för att vi stod under, men ändå.

Fotade träd o himmel, tyckte absolut att molnet där bakom, visade ett ansikte. Fast då jag kom hem och kollade bilderna, så såg jag nada.

Kom dock ihåg då jag gick den där svängen, long time ago.

Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.

Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.

Vem vet? Antingen är det så här vi gör då vi inte kan förklara saker, och minnen av dom vi en gång haft oss nära, gör sig påminda på lustiga sätt. Jag kan inte heller svara på varför jag kom att tänka på honom, just i det ögonblicket, men nånting var det. Det vet vi ju också, att vi ofta säger då oförklarliga saker sker, att det är en hälsning.

Så kan det vara! Det kan också vara att vi vill bli påminda om saker för att hålla dom vid liv. Vår hjärna är ju mer komplex, än vad vi vill erkänna, och tro. Jag hade väl aldrig heller förr, förknippat Winstone, med min pappa. Winstone kom ju till oss, först 2013, så min pappa fick aldrig träffa honom.

Men här minns jag att Winstone kom till mig, jag kom honom väldigt nära då han ville bli omklappad. Och hela han, luktar pappa. Haha, ja, det låter ju jätte dumt, men.. Winstone luktade skog, barr, och kåda. Jag minns att jag sa det högt till Åke. Min pappa jobbade ju hela sitt liv, i skogen, så att jag förknippade doften med honom, var inte alls så konstigt. Det luriga var, vart Winstone kunde ha fått den doften ifrån. Ingen skogsvandring i alla fall. För vi var här hemma.

Oförklarligt, men hjärtligt och glädjande att människor lever kvar, oavsett, vart dom, eller vi, befinner oss.

Ha en underbar, glädjefylld måndag, mina vänner!

SKÄRP ER, för…böveln!! 🥸😂

Av , , 4 kommentarer 10

På TikTok finns nu ett filter som ska visa hur man skulle se ut om man stannat i tonåren, och sedan fick evigt liv. Folk lägger ut då dom testar filtret, dom får tårar i ögonen, blir ledsna och drömmer sig bort till i ungdomens dagar. Uppenbart helt tagen om hur vacker dom var och hur filtret kan visa hur dom faktiskt sett ut.

Ehh, ja, jag kände mig tvungen att testa. Jag fick också tårar i ögonen…då jag skrattade så jag grinade. NÄÄÄ, jag såg verkligen INTE, ut så där då jag var ung, inte heller hade jag velat se ut så där, idag. SKÄRP ER!! 🥸😂


Jag har inte så många bilder av mig själv från mina tonår, vilket är lite trist. Men här är ett kollage på 3 bilder. På bilden längst ner till höger är jag 12 år och på övriga bilder var jag 16 år. Nej, jag ser ingen liknelse med filterMaria.


Med filtret ser jag snarare ut som idag fast dom har dragit ut skinnet, lite för mycket. Kunde lika gärna ha trätt en strumpbyxa över skallen och försökt dra upp den igen. Fast då hade jag blivit mer avlång i fejjan.


Apropå TikTok, såg jag detta klipp igår. Jag lovar, jag satt och tänkte… fiii f-n, vilken hemsk olycka och vilken smäll… Fast… nä, klicka på bilden och se på filmsnutten, och ha på ljudet. Jag lovar, ingen kom till skada, nånstans.


Det är V8 motorns dag idag, och ja, finns det nånting bättre att visa än, än en gång, Åkes motortransport av min/vår, V8 motor. Och idag kan vi ju fira för att motorn fått extra power av den lilla turen, nedför Blomstervägen.


Var till mamma igår kväll. Vi kom in på ämnet dialekter och jag frågade om en mening hon sagt förut. Jag hade glömt bort början på meningen. Hon sa den, och sedan undrade hon om jag kom ihåg då hon berättade om dom som satt på utedasset i Kokträsk. Jag frågade om jag fick spela in då hon pratade och det gjorde jag. Klicka på bilden, för att höra vad hon säger. Jag filmade inte henne så därför får ni bara se en duk. Skruva upp ljudet, och klicka på bilden, som förövrigt är huset hon är född i, och Theresé och Nicco sitter på bron, uppe i Malå/Jockmock.


Kokträsk händelsen kan dock vara en skröna, för jag vet inte vem som överhörde deras samtal, därinne på dasset. Men det lät roligt ändå, haha.

Avslutar med denna text, skriven av en kvinna från Springliden (möjligtvis Mörttjärn, kommer inte ihåg), som ligger 2 kilometer från vår stuga på Lainejaurudden. Och som beskriver årets alla olika väderlekar, på bondska, förstås. Önskar er alla en trevlig fredag!

Klart att rubriker säljer

Av , , Bli först att kommentera 19

Åke hade en tid att passa, nu på morgonen, så vi var uppe före tuppen.

Jag har ju som svårt att somna om då jag vaknat, i alla fall om klockan är runt 6. Ändå har man inte åstadkommit nåt speciellt. Kokat kaffe, tvättat håret och skickat en Grattis hälsing till Hafdis, som fyller 2 stycken 5:or, idag.

Jag gjorde ett litet collage från vårt besök vi hade av dom, uppe i stugan, 2020. Vi som var där, vi vet, haha. Och som vanligt bjöds det på skratt och minnen, då dom hälsade på.


Kändes inte som om vi gjorde så mycket igår. Slötittade på folket som är på en Ö där dom ska klara sig under 3 veckor, alldeles själva. The Island Sverige, heter den visst.

 

Äsch, det där är väl som vanligt. Man förespeglas att tro, att dom kämpar för livet. Fast då borde även teve teamet, kämpa lika mycket. Sen skrollar man FB flödet och där dyker det sedan upp info, ja ni vet, typ…scenerna ni inte fick se. Här får deltagarna mat av en boende på Ön. Deltagarna var egentligen INTE på Ön i 3 veckor utan inspelningen var klar på 6 dagar.

Ska genast tala om att de jag nu skrev, är tagen från mina tidigare erfarenheter av sånt man får se då det gäller Robinson och Farmen. Denna realityserie, vet jag inget om, däremot skulle det inte förvåna mig, om jag inte är och naggar sanningen, lite i kanten.

Men det är klart. Allt som visas ska ju säljas på ett eller annat sätt. Precis som rubriker, säljer dagstidningar. Ju större och värre, desto mer säljs det.

Människan är väl skapt på det viset, eller kanske inte från början. Men i den värld vi lever i så verkar det ha blivit att, historier alltid ska toppas med nåt som är aningens värre. Alternativt, det som är bättre och ännu mer fantastiskt än människan upplevt. Den ena ska bräcka den andra, på ett eller annat vis.

Nå, å andra sidan är det ju så vi umgås. Vi delar med oss av upplevelser och då en berättar om en händelse, så jämför man med andras, händelser i liknande historier. Fast skillnaden då det gäller reality såpor, är att dom inte är riktigt sann. Har jag rätt eller har jag… rätt..


Nä, nu tar jag ut hunden på prommis, så jag får äta frukost och se på dagens avsnitt av Farmen. Hahaa… fast tro inte att jag sitter och tror, att allt som händer där, är sanningen. Nopp!!

Avrundar med 2 bilder jag tog igår kväll, precis innan mörkret la sig. Och önskar er alla en fin måndag!

Maria Lundmark Hällsten