Etikett: gråter

Du såg vad jag såg eller tvärsom!

Av , , Bli först att kommentera 16

Träffade vår granne härom dagen och hon undrade om jag hade VK, för i annat fall så hade hon sparat tidningen där Winstone var med. Vi pratade om bilder och hon undrade om jag fotade mycket.

Mja, det har ju blivit en del bilder, men det är ju också för enkelheten, man har kameran, läs mobilen, i fickan, och sen är det som det faller sig, precis som att det är tillfället som gör tjuven, så är det tillfället som gör bilden.

Fotograf Krister Lundström (min pappa, och Niklas, min brorson på bilden)

129-768x1024

Fotograf Maria Lundmark Hällsten (Nicco på bilden)

0143-1024x1024Fotograf Niccolina Lundmark Hällsten (jag på bilden, skriker sällan så…)

thumbnail_Lystra-tatuering-001-1024x682Fotograf Ingvar Näslund (Åke Lundmark på bilden)

26793966_10156145693597608_475086066_nFotograf Theresé Hällsten (Sally Hällsten på bilden)

0301-1024x768Fotograf Maria Lundmark Hällsten (Åke Lundmark och Anders Söderberg på bilden)

62004343_10157181694406585_4920649919703810048_n

Fotograf Krister Lundström (på bilden Nicco, jag och Theresé, kolla in näsorna och munnarna, kan vi vara släkt? :D)

DSC00047

Ena dagen man går förbi ett ställe, så är det inget speciellt, och nästa dag, samma plats, så råkar ljuset falla exakt på rätt sätt och du ser nåt från en annan synvinkel.

Tänker på alla bilder man knäppt på Gammlia. Många duktiga som är ute och fotar däruppe och lägger ut i Umeå cruising gruppen. Och roligt att se hur dom fotat. Vissa bilder är nästan identiska och då tänker jag: ”coolt, hon eller han såg det jag såg, eller tvärsom”.

Nästa bild är på samma bil, men nu är den plötsligt tagen från andra hållet och bilen görs sig kanske till och med bättre på det sättet, eller kanske inte, här ligger ju allt i betraktarens ögon.

Precis som livet som ger oss olika infallsvinklar, vad vi gör med det som serveras på vägen, är upp till var och en. Det jag tycker är guld värt, kanske bara är silver för nån annan. Det nån annan gråter av i ren glädje, kanske en annan skrattar åt, och hur du ser på saken, kan jag kanske se från andra sidan…som när jag skriver och vänder meningen åt ett håll som bara jag fattar 😀

Idag är det skärgårdsträff (bilträff med mera) ute i Holmsund och en annan bilträff i Hörnsjö, veterandagen, närmare bestämt. Jag vet inte jag, men tänker att vi i alla fall kan cruisa ut till Holmsund bara för att vi kan.

Jag hade lånat ut en parkeringsplats på vår gård igår…mäktigt!

69568179_10157382429271585_8208550953633185792_nWinstone hörde aldrig att bilen kom in på gården och han funderade rejält då vi gick ut, vad som stod där. Jag la ut på bilden på FB och skrev ny bil på gården och en funderande emoji. Och nu tror säkert 50% av alla som ser den att vi köpt en ny bil, men näpp, det står redan 6 bilar och en buss här, vi ska INTE ha fler bilar, inte just nu, i alla fall 😀

Ha en fin lördag, allihop!
69561462_10157380936421585_4329910952351760384_n

Upp och ner, hit och dit…

Av , , Bli först att kommentera 16

Tänkte på det här med, hur man påverkas av andras känslor. Rätt så tydligt blir det, då man är på en begravning, nånstans tror man att det kommer inte att bli så ledsamt, hon eller han, kanske levt ett långt liv, och då gör det som mindre, det är tidens gång, och inget man kan göra något åt.

Men nej, det spelar ingen roll, då andra gråter, eller talar med bruten röst, då är det svårt, man känner deras sorg och saknad. Och plötsligt påminns man, om andra gånger man suttit där, och hur man kände då.

Samma sak, fast tvärtom, då människor som skrattar och mår gott, och kanske till och med,  fäller en tår av ren glädje, då känner man deras lycka, och man gläds tillsammans med dom. Och här är det ju lite lustigt, det har ingen betydelse om man känner dom eller inte, kanske nåt man ser på tv, och ändå rycks man med 😀
Mja, empati, är väl ordet jag söker, vad eller hur, vore livet utan det? Att kunna känna för andra, glädje, sorg, saknad, eufori, nedstämdhet, hoppfullhet, drömmar och fantasier. Det är väl livet, om inte annat! 😀

Och alla går vi igenom allt detta, plus lite till, under våra år på jorden, det är väl också därför, vi ibland refererar livet, till en berg och dalbana. Vissa har en bana med fruktansvärda höjder och dalar:

2737274333Här, hittade den bilden

Medan andra klarar sig med banor, avsedda för barn, inte så skräckinjagande, fast ändå roliga.

4527364035_a009a8874d_bOch HÄR finns den bilden

Jag var ju på begravning i lördags så det är väl därifrån mina tankar kommer. Prästen följde med på samlingen efteråt, han hade lite bråttom, eftersom han skulle vidare till ett barndop, och där har vi ännu ett av livets ytterligheter, från begravning då en människas liv tagit slut, till ett dop, för ett barn i livets början.

Önskar er alla en fin måndag!
roliga-bilder-antligen-mandagBild...HÄR

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Maria Lundmark Hällsten